To read in English, please right click here and open in new tab

Att vandra utan Oliver känns både märkligt och sorgligt; det är någonting väsentligt som saknas. Samtidigt vet jag att Oliver inte längre har de fysiska förutsättningarna för att vandra, och jag skulle sakna att vandra alltför mycket för att lägga det på hyllan. Därför kändes det rätt bra när första vandringen på hemmaplan utan honom skedde tillsammans med en grupp kompisar och gamla kollegor; dessutom var jag hundvakt åt Chiko denna dag så han gjorde naturligtvis också oss sällskap.

Under den tid som jag vandrat omkring i Kolmårdsskogarna utanför Norrköping så har jag sett skyltar för en rundslinga som kallas Stora Älgsjön runt, och jag har länge tänkt att jag vi skulle gå denna rundan någon dag. Den dagen inföll på en söndag i slutet av September. Vi var ett gäng med blandade erfarenheter och vana av vandring, så Stora Älgsjön runt lät som en lämplig dagsvandring. Jag hade fått berättat för mig att det skulle vara en fin runda, och såg fram emot att få vandra den.

Man tar sig lämpligast till start med bil, om man nu inte vill vandra dit från exempelvis Getå eller Strömsfors; Östgötaleden korsar nämligen Stora Älgsjön runt. Vi körde till start från Strömsfors, och passerade Lilla Älgsjön och parkerade bilen vid en liten korsning belägen vid sjöns slut. Där fanns det skyltar som visade på Stora Älgsjön runt, så det var bara att ta på alla ryggsäckar och ge sig av.

Det var en gråmulen dag, men naturen var desto mer färgrik med sin gröna skrud som nu hade börjat övergå i höstens orangea och gula färger och ljungen som blommat ut i rosa. Både Charlie och Chiko var pigga och tillsynes nöjda med att vara ute i skogen. Det var tydligt att de ville få ströva runt lösa, men jag vågade inte riktigt att släppa dem innan jag hunnit bilda mig en uppfattning om hur mycket folk det var som var ute i omlopp. 

Vi passerade snart ett vindskydd; planen var att komma tillbaka dit senare för att laga mat. Från vindskyddet, som är byggt på en klippa ovanför Stora Älgsjön, kunde vi se ut över sjön. Men snart försvann sjön ur sikte, och det skulle visa sig att namnet för rundslingan till trots så skulle vi se väldigt lite av Stora Älgsjön under dagens vandring. 

Leden är dock bra markerad, och den slingrar sig fram på både skogsstig och landsväg. Vi mötte inte några människor, så till slut vågade jag släppa hundarna fria. De hade mycket spring i benen, men båda höll sig ändå nära oss. Det var ett tag sedan Chiko var med ut på vandring, så det var kul att se att det fungerade så bra att ha honom lös. 

Andra i sällskapet hade inte riktigt lika mycket spring i benen, och vi bestämde oss för att det var dags för en fikapaus. Vi hade inte fått se särskilt mycket av sjön så långt, men med lite tålamod så fann vi oss en plats vid vattnet att stanna på nära intill den skogsväg som vi traskade på. 

Vi slog oss ner på ett par klippor och dukade upp med kaffe, varm choklad, äppelkaka och vaniljsås. Det smakade väldigt gott, och medan vi satt där kika solen fram mellan molnen och värmde oss. Det finns få saker som är så skönt som solens värmande strålar en höst- eller vårdag. Charlie och Chiko hade inte tid för att vila; de sprang omkring, plockade upp pinnar ur vattnet och smakade på buskarna. 

När vi var mätta och belåtna fortsatte vi vidare på skogsvägen. Vid det laget började det kännas ganska så ledsamt att gå på skogsväg, men så småningom kom vi fram till en stig som slingrade sig fram genom skogen. Jag började nu att känna igen mig, och insåg att vi kommit fram till Östgötaleden och just den sträcka som jag och hundarna vandrat förra sommaren. 

Vi kom fram till ett kalhygge, och jag mindes hur extremt varmt det hade varit när jag gick där senast, hur vi varit tvungna att stanna ofta för att vila och hur vattnet nästan tagit slut. Nu var det en mycket mer behaglig upplevelse, och även om jag tycker att kalhyggen generellt ser ut som stora fula sår i landskapet blev detta kalhygge på något sätt vackert med sina lysande höstfärger.

Leden mynnade ut på en skogsväg och vi fortsatte längsmed Lilla Älgsjön. Det var samma väg som vi kommit med bilen på, och snart passerade vi bilen och fortsatte bort till vindskyddet för att laga mat. Det satt ett par människor och fikade när vi kom, men vi fick slå oss ner och snart packade de ihop och gav sig av. Jag tände upp en eld, och snart var matlagningen igång. 

Vi slog på stort denna dag med hamburgare, cheddarost, sallad, grönsaker, picklad rödlök, dressing och sockerkaka till efterrätt. Vid det här laget så var både Charlie och Chiko rätt trötta, och de envisades med att lägga sig vid kanten av berget ner mot sjön vilket gjorde mig ganska nervös. De verkade däremot tycka att det var skönt att ligga i solen och titta ut över sjön. 

Medan vi satt och åt så tittade jag till Oliver där hemma via en kamera som jag styr genom min telefon. Där kunde jag till min förvåning se att det låg ett par fötter i min säng och att Oliver låg och sov nedanför sängen. Det visade sig att min pappa kommit på oannonserat besök ett par timmar tidigare och att han spenderat dagen tillsammans med Oliver i väntan på att jag skulle komma hem med Chiko. Det kändes skönt att veta att Oliver inte bara hade legat hemma och väntat medan vi andra var iväg och roade oss.  

A hike around the lake Stora Älgsjön, September 2018

To go hiking without Oliver feels both strange and sad; there is something essential missing from the whole experience. Still, I know Oliver does no longer have the physical capacity needed for hiking, and I would miss hiking too much to give it up entirely. Therefore, it was comforting that the first hike at home would be in the company of a few old friends and colleagues; I was also dog sitting Chiko that day so, of course, he also joined us. 

During my hikes in the Kolmården forest outside of Norrköping I have encountered signs marking the way of a loop trail called Stora Älgsjön (meaning Large Elk Lake), and I had for some time wanted to follow that trail. So, it was a lucky coincidence when it was suggested we hike Stora Älgsjön on a Sunday in late September. We were a group with mixed experience of hiking, so Stora Älgsjön seemed like an easy and appropriate day hike. I had been told that it was a nice hike and was looking forward to experiencing it myself. 

The easiest way to reach the trail is by car, unless you want to walk there from Getå or Strömsfors, for example; the Östgöta Trail crosses the loop trail around Stora Älgsjön. We drove to what we thought would make a good starting point from Strömsfors and passed the lake Lilla Älgsjön (meaning Small Elk Lake) and parked the car at a small crossing located at the far end of the lake. From there, signs pointed out the direction of the trail, so we all hoisted our backpacks and headed off.

It was a grey and cloudy day, but in contrast the scenery of nature was much more colourful dressed in greens that had begun to fade to orange and yellow, and the heather, with its little pink flowers. Both Charlie and Chiko were energetic and seemed pleased to be out and about in the forest. It was obvious they wanted to roam around off their lead, but I had not yet been able to judge if there were other people around and therefore did not dare let them loose. 

We soon passed a shelter; the plan was to go back later and cook lunch. From the shelter, which was built on a cliff above Stora Älgsjön, we had a great view over the lake. But the lake soon disappeared from view, and it would turn out that despite its name this hiking trail does not offer that much of a view of Stora Älgsjön. 

The trail is clearly marked, and it winds its way along both paths and on small roads. We did not meet any other people, so I let the dogs run freely. They had a lot of energy, but they still kept close to us. It had been some time since Chiko also accompanied me on a hike, so it was great to see that he still behaved when off his lead.

There were others in our little group that did not have quite the same level of energy as Charlie and Chiko, and we decided it was time for a fika. We had seen surprisingly little of the lake so far, but with a bit of patience we found a spot near the water close to a road and stopped there. 

We sat down on some cliffs and set the table, so to speak, with coffee, hot chocolate, apple pie and vanilla sauce. It tasted lovely, and while we sat there the sun shone through the clouds and warmed us. There are few things I enjoy so much as the warmth of the sun on an autumn- or spring day. Charlie and Chiko did not have time to rest; they ran around, fetched sticks they found in the water and chewed on a few shrubs. 

We continued with our bellies full along the road. By that point we were quite bored of walking on roads, but eventually we reached a path leading through the forest. I was beginning to recognise my surroundings and realised that we had reached the Östgöta Trail and the exact same section that Oliver, Charlie and I had hiked the previous summer. 

We reached a clear felling, and I remembered how extremely hot it had been walking there last time, how we had to stop often to rest and how we had almost run out of water. It had felt like we would never reach the end of the clear felling. It was a much more pleasant experience this time around, and even though I, in general, find clear fellings to be an ugly wound in the landscape this one was somehow beautiful with its bright autumn colours. 

The path reached a road and we followed it along Lilla Älgsjön. It was the same road we had travelled on with the car, and we soon reached the car where we had parked it and continued to the shelter to cook. There were a small group of people there when we arrived, but they allowed us to sit down and soon packed their things and continued on. I got a fire going, and soon we were cooking. 

We had planned for a large lunch that day with hamburgers, cheddar cheese, vegetables, picked red onions, dressing and sponge cake. By now both Charlie and Chiko were quite tired, and they were stubbornly insisting on laying right by the edge of the cliff above the lake which had me feeling rather nervous. They were completely calm though and seemed to enjoy laying in the sun and looking out over the lake. 

While we sat there I checked in on Oliver back home with a camera that I can control through my phone. I was surprised to see a pair of feet in my bed and Oliver sleeping next to the bed. It turned out my father had come to visit a few hours earlier to check in on Chiko, and he had spent the day with Oliver. It felt good knowing that he had not been laying waiting at home while the rest of us had been enjoying ourselves.