To read in English, please right click here and open in new tab

Med tanke på hur bra det gick att paddla packraft med Tycho första gången så tänkte jag lite naivt att det borde gå lika bra ett halvår senare. Då låg han still och sov. Denna gång var han vaken och klättrade runt i båten.

Tillsammans med Martina hade jag planerat en tvådagarstur på sjöarna Övre och Nedre Glottern med övernattning i vindskyddet vid Mela. Vi gav oss av efter jobbet, och åkte till en tom badstrand vid Nedre Glottern för att lägga i båtarna; detta var innan sommarvärmen kom och badsäsongen drog igång.

När båtarna var uppblåsta och packade hade det hunnit bli tidig kväll. Det var nästan vindstilla, solen lös och vi hade inte paddlat länge innan vi båda kunde konstatera att det kändes som om den gångna arbetsveckan aldrig hänt. Vardagslivet rann av oss snabbt och stadslivet kändes väldigt avlägset,

Tycho tyckte det var väldigt spännande att titta på allting som vi paddlade förbi, men samtidigt så ville han också hålla ett öga på Martina. Det innebar att han inte var still på samma plats särdeles länge, och att han gärna klev runt och ville upp och stå på båtens kanter. Ingen bra idé, så jag hade fullt sjå med att se till att Tycho höll sig i båten samtidigt som jag också försökte paddla. Charlie tyckte det var jobbigt att bli bortknuffad vart han än satte sig, så tillslut fick jag placera honom i mitt knä.

Det var ingen lång paddling bort till Mela, namnet på den lilla landremsa som ligger mellan Nedre Glottern och Såggölen. Från Såggölen kan man paddla ut till Övre Glottern. Uppe på en höjd ligger ett vindskydd, och det var i det vindskyddet vi planerade att spendera natten.

En av packraftens stora fördelar är att de är väldigt smidiga att lyfta och bära, så efter att vi dragit upp båtarna på en brygga var det bara att lossa ryggsäckarna och ta vårt pick och pack och bära alltsammans bort till vindskyddet.

Vi fick en väldigt vacker kvällssol, och vartefter kvällen led så tände vi en brasa. Kvällen ägnades sedan åt barndomsnostalgi, då vi lyssnade på olika låtar som vi mindes från vår barndom och tonår.

På morgonen var vi båda lite sega, så vi tog god tid på oss under morgonen. Och förmiddagen. Under tiden kunde vi se ett pärlband av kajaker komma nere på Såggölen, och även en samling scouter som kom och satte upp flera tält vid stranden.

Tillslut så packade vi ihop våra grejer, la båtarna i vattnet och gav oss av. Från Såggölen paddlar man genom en liten smal mysig passage för att nu åt till Övre Glottern, där vi möttes av blåst.

Blåsten kom från sidan, så det var inte alltför krävande att paddla till vindskyddet vid Höknäset för att där äta lunch. Medan vi lagade mat så började det att regna, så det passa bra att ta en fika efter maten innan vi påbörjade vår paddling tillbaka.

Nu höll både Charlie och Tycho på med balansakter i båten, och det var föga förvånande när Tycho plötsligt försvann över kanten. Däremot såg Tycho smått förvånad ut där han låg och simmade i vattnet. Han tog sig däremot direkt till båten, och det var bara att ta tag i handtaget på flytvästen och dra upp honom.

Han hade regntäcke på sig för att skydda mot vattenstänk och kyla, och det var bara att ta av det direkt. Den blöta flytvästen fick han däremot behålla på, tilltrotts för att den var blöt. Den hade ju precis visat sig vara väldigt bra att ha på.

Vi fortsatte vår färd tillbaka till Mela, och denna gången fick vi vinden rakt emot oss. Och det är här som packrafts stora nackdel blir uppenbar, de är fruktansvärt jobbiga att paddla i motvind. Man får slita ordentligt för att ta sig fram och för att inte tappa rätt kurs.

Medan vi slet för att ta oss till Mela kunde jag känna hur Tycho började skaka. Vinden kylde ner honom, så när vi kom fram till Mela tog jag fram en handduk för att torka honom torr och satte på honom ett värmetäcke. Det och promenaden med båtarna bort till bryggan vid Nedre Glottern verkade räcka för att han skulle få upp värmen ordentligt igen.

Bryggan ligger vid en scoutstuga, och där var det full aktivitet. Flera personer blev nyfikna på våra båtar, och medan vi la i båtarna och gjorde oss iordning för avfärd igen blev vi fotograferade.

Vi hade inte paddlat länge innan Tycho la sig ner i båten och somnade. Det innebar att Charlie kunde lägga sig till ro ordentligt, och med båda hundarna stilla så gick det också enklare att paddla.

Till en början hade vi lä från vinden, men när sjön breddade sig och vi kom ut på mer öppet vatten så tilltog vinden igen. Det blev att kämpa i motvind än en gång, med en liten paus för vila i lä mellan två små öar.

Men vi tog oss tillslut tillbaka till den badstrand som vi hade börjat vår paddling ifrån dagen innan. Vi var trötta, men glada och nöjda över vår lilla helgtur. Hemnära små äventyr är ibland väldigt underskattade, och ger ett skönt avbrott i vardagen.

 

The lakes Nedre – and Övre Glottern, May 2020

Seeing how well Tycho did the first time I took him packrafting I was naive enough to expect the same six months later. Back then he slept, this time he was completely unable to sit still in the boat.

Together with my friend Martina I had planned to go packrafting for two days on the lakes Övre Glottern and Nedre Glottern, and to spend a night at the shelter in Mela. We left after work, and drove to an empty beach at Nedre Glottern; this was before the summer warmth arrived and the bathing season started.

By the time the boats were inflated and packed it was early evening. There was almost no wind, the sun was shining and we had not paddled for long before it felt like the workweek had never been. Both city life and the stress from our everyday lives disappeared, leaving us feeling free and reinvigorated.

Tycho thought it was very exciting to watch everything we paddled by, and at the same time he was also busy keeping an eye on Martina. That meant he would not sit still in one place for long, and that he wanted to climb up on the edges of the boat. Not a very good idea, and so I had my hands full with keeping Tycho in the boat while paddling. Charlie was unhappy about being continually pushed around, and so I finally sat him down in my lap.

The distance to Mela, the small stretch of land between the lakes Nedre Glottern and Såggölen, was not very long. Såggölen is a tiny lake you have to cross to reach Övre Glottern. There is a shelter situated on a hill and that is where we had planned to spent the night. 

One of the advantages of packrafts are that they are so easy to carry. After we had dragged the boats up on a small jetty we got the backpacks off and carry everything over to the shelter.

We enjoyed a very beautiful sunset, and as the evening progressed we got a campfire going. The evening was then spent being nostalgic; we  played music we remembered from our childhood and teenage years.

In the morning we were both a bit tired, and so we took our sweet time getting ready. And soon morning had stretched into fore noon. Meanwhile we saw a string of kayaks crossing Såggölen, and a group of scouts that pitched a couple of tents by the small beach.

Eventually we packed up our gear, put the boats in the water and headed off. To reach Övre Glottern from Såggölen you have to paddle through a small and beautiful passage. When we reached the larger lake we were met by blowing winds.

The wind came from the side, and so it was not too difficult to paddle to the shelter at Höknäset to have lunch. While we were cooking it began to rain; the perfect excuse to have a fika after lunch before we continued.

Both Charlie and Tycho were now preforming balancing acts in the boat, and therefore we were not surprised when Tycho suddenly disappeared over the side of the boat. Tycho did however appear to be a bit surprised as he laid there in the water. He swam directly back to the boat, and I only had to grab the handle on his life jacket to lift him back up into the boat.

Tycho was wearing a rain coat to protect against water drops and the cold, and I took it off him immediately. I did however not feel comfortable removing the life vest, even though it was wet. Not when it had just proven to serve it’s purpose very well.

We continued to make our way back to Mela, but this time the wind hit us straight on. And this kind of conditions is when packrafts are at a clear disadvantage; it takes a lot of hard work  to paddle in wind. You really have to use all your strength to make any progress and to not loose your course.

While we fought the winds to make it back to Mela I could feel Tycho start shivering. The wind was making him cold, so when we reached Mela I dried him off with a towel and put a warm coat on him. That and the walk to the jetty at Nedre Glottern was enough to get him warmed up again.

Close to the jetty is a scout cabin, and there was a lot of activity going on there. Several people were curious about our boats, and while we got the boats back into the water and prepared to continue we were photographed.

We had not made it very far before Tycho laid down and actually fell asleep. This meant that Charlie could finally settle down properly, and with both dogs laying still it was much easier for me to paddle.

At first we were sheltered from the wind, but when we reached the point where the lake got wider and found ourselves out on open water the wind picked up. We once again had to struggle to make any headway, and the only break we got was when we were sheltered between two small islands.

But we made it back to the beach from which we had started our journey the day before. We were both tired, but happy. Small adventures close to home can sometimes be very underrated, and they can offer a well needed break from one’s everyday routine.