Backkrönets Calvin Klein ”Dino”

2004-10-09    –    2016-10-30

To read in English, please click here

Första mötet med Dino kommer jag aldrig att glömma. Jag delade lägenhet med en kompis som blivit så förälskad i Oliver att hon ville ha en egen stor pudel och fann Dino. En ung hane strax under året som omplacerades eftersom första ägaren hade artros och inte orkade med honom. Han klev in i hallen, såg sig omkring och det var precis som att han sa ”jag är störst, bäst och vackrast, och det är jag som bestämmer”.

Ganska snart efter det hoppade min kompis av Hundsportgymnasiet och flyttade hem till Stockholm. Snart fick jag veta att Dino skulle placeras om. Han hade varit på prov hos ett äldre par som skickade tillbaka honom efter två veckor, och bodde nu hos min kompis pappa som egentligen inte kunde ha honom. Jag sa direkt att min pappa kunde ta Dino. Sedan var det bara att övertala pappa. Han var inne på att skaffa en egen hund då jag flyttat hemifrån med Oliver, och jag berättade om tuffa men snälla Dino som höll på att flyttas mellan olika hem. Pappa ställde upp på att bli jourhem. Min kompis ville inte flytta Dino till ännu ett temporärt hem, men jag var helt säker på att Dino skulle förbli hos pappa om han väl kom dit och lyckades övertyga min kompis om det också. Så i december 2015 hämtade pappa Dino, och mycket riktigt, han behövde aldrig flytta igen.

Dino var en utmaning, på många sätt. En trygg och självständig unghund utan någon egentligen uppfostran eller socialisering. Människor hade han inte mycket till övers för, och var mest något som var i vägen. Men allt eftersom började han att knäcka koden, och han utvecklades till en glad och lojal fyrfotad vän som vaktade sin flock. Han var en hund som krävde respekt, och som bara lydde de som bevisat sig vara värdiga att befalla honom att göra någonting. Han var aldrig bekväm i folksamlingar, men han älskade sin familj och hälsade en alltid välkommen med en leksak i munnen.

Det blev bara en båtresa och en vandring tillsammans med Dino, men han var med på desto fler långpromenader, resor och utflykter.

Den 30:e oktober 2016 fick Dino somna in efter en veckas lång och tuff kamp mot dubbelsidig lunginflammation. En plötslig och smärtsam förlust av en kär och speciell vän som fortsatt hade mycket kvar att ge.

 

 

 

 

 

 

 

Dino

I will never forget meeting Dino for the first time. I shared a flat with a friend in high school, and she had fallen so much in love with Oliver that she wanted her own standard poodle, and so she found Dino. A young male, almost one year old, needed to be rehomed because the owner had osteoarthritis and could not handle her young dog anymore. He stepped into our hall, looked around and it was just like he said ”I’m the biggest, the best and the most handsome, and I’m in charge here”.

Soon after my friend dropped out of high school and moved back home to Stockholm. Not long after I was told that Dino was going to be rehomed. He had already been with an elderly couple who sent him back after two weeks, and was now temporary living with my friend’s father. I immediately said that my father could offer Dino a new home. Then came the part of convincing my father. He had been talking about getting a dog of his own after Oliver and I had moved out, and I told him about Duno, the dog with an attitude and a heart of gold who was now being moved between different homes. Dad said he could foster Dino until a new home was found, but I was certain Dino would remain with my dad and I managed to convince my friend of this. So in December 2015 dad got Dino, and just as I had predicted Dino never had to move again.

Dino was a challenge, in many ways. He was very secure in himself and an independent youth without any real obedience or socialisation training. He saw no point in people, mostly they were in the way of what he wanted. But as time went by he began cracking the code, and he soon became a happy and loyal friend who guarded his pack. He was a dog that demanded respect, and who only obeyed those who proved themsleves worthy of being his leader. He never liked crowds, but he loved his family and always greeted you carrying a toy.

I got to enjoy one hike and boattrip with Dino, but he was also a companion on many long walks, travels and outings.

On October the 30th 2016 Dino was put to sleep after a week of batteling a serious pneumonia. It was a very sudden and painfull loss of a very dear and special friend who still had a lot to give.