Ensjön, oktober 2018

Som det måste ha sett ut; en gråmulen och kall höstdag dyker det upp en kvinna med två stora hundar som drar fram en blå gummibåt från en ryggsäck, blåser upp båten och sedan paddlar iväg med både hundar och ryggsäck ombord.

We must have made a sight; a grey cloudy autumn day and a woman with two large dogs turns up, pulls out a rubber boat from a backpack, inflates it and then paddles away with dogs and backpack onboard.

Stora Älgsjön, september 2018

Att vandra utan Oliver känns både märkligt och sorgligt; det är någonting väsentligt som saknas. Samtidigt vet jag att Oliver inte längre har de fysiska förutsättningarna för att vandra, och jag skulle sakna att vandra alltför mycket för att lägga det på hyllan. Därför kändes det rätt bra när första vandringen på hemmaplan utan honom skedde tillsammans med en grupp kompisar och gamla kollegor; dessutom var jag hundvakt åt Chiko denna dag så han gjorde naturligtvis också oss sällskap.

To go hiking without Oliver feels both strange and sad; there is something essential missing from the whole experience. Still, I know Oliver does no longer have the physical capacity needed for hiking, and I would miss hiking too much to give it up entirely. Therefore, it was comforting that the first hike at home would be in the company of a few old friends and colleagues; I was also dog sitting Chiko that day so, of course, he also joined us. 

Holavedsleden, maj 2018

En led som går genom det småländska skogslandskapet och förbi platser med fin utsikt längs en rutt som förr var fruktad för stråtrövare lät väldigt lockande för mig. Jag såg framför mig stigar som slingrade sig fram genom djup och mosig barrskog och över steniga höjder i ett landskap som kanske skulle påminna om målningar av John Bauer. Ack så fel jag hade.

A hiking trail leading through the Småland forest landscape and places with beautiful views along a path that in the past was known and feared for highwaymen sounded very appealing to me. I saw before me paths weaving their way through deep and mossy coniferous forests and over stony hills in a landscape that would remind me of John Bauer’s paintings. I was wrong.

Fjällmossen Östra, mars 2018

Fjällmossen är ett naturreservat i Kolmården som är känt för sin gamla tallskog och öppna myrmark som är hem för den sällsynta orkidén mossnyckel. Det var dit jag blev medbjuden för en dagstur med vandring en lördag i mars.

Fjällmossen is a nature reserv in Kolmården known for its old pine forest, open landscape of bogs and for being the home of the protected orchid dactylorhiza sphagnicola. It was here we went when I was invited to join a day hike one Saturday in March.

Kolmårdsskogen, februari 2018

Gör om och gör rätt! Första gången jag sov ute på vintern med Oliver och Charlie så frös vi alla tre, men mest frös nog hundarna. Jag fick många tankar om hur de fortsättningsvis skulle kunna hålla sig varma och bestämde mig till slut för att sy om två vanliga sovsäckar till dem.

Do it and then do it better! The first time I slept outdoors with Oliver and Charlie in the winter all three of us were cold, the dogs more so than I. I had many ideas on how they would stay warm in the future and eventually decided on converting two sleeping bags to fit them.

Skönnarboleden, februari 2018

Att sova ute på vinterhalvåret var något som jag redan under hösten kunde konstatera inte var någonting för mig, jag är för frusen av mig för det helt enkelt. Det var en ny kännedom jag hade fått om mig själv, och det var något som jag hade svårt att att erkänna för mig själv. Däremot så drar man ibland förhastade slutsatser.

To sleep outdoors during the winter-half year was something that I already in the Autumn had decided was not for me, I get cold too easily. It was a new fact I had learned about myself, and one I had a difficult time to make peace with. But sometimes one can be too quick to reach conclusions.

Viggebyleden, januari 2018

När en vän i slutet av januari frågade om vi skulle ge oss ut på en dagsvandring, drygt fem veckor efter att Oliver insjuknade i SRMA, så tänkte jag: varför inte?

When a friend at the end of January asked if we wanted to go for a day hike, almost five weeks after Oliver became ill with SRMA, I thought: why not?