To read in English, please right click here and open in new tab

Gör om och gör rätt! Första gången jag sov ute på vintern med Oliver och Charlie så frös vi alla tre, men mest frös nog hundarna. Jag fick många tankar om hur de fortsättningsvis skulle kunna hålla sig varma och bestämde mig till slut för att sy om två vanliga sovsäckar till dem. Genom att korta av sovsäcken och behålla luva och snörningen upptill skulle jag kunna stänga in både hundar och värme, precis som vi människor gör med våra sovsäckar.

Däremot behövde sovsäckarna vara så pass stora att hundarna fick utrymme till att stå upp och ändra sovställningen; det känns inte rätt att stoppa ner dem i en sovsäck som de inte kan röra sig i. En friluftskompis erbjöd mig två av sina gamla sovsäckar som inte användes längre, och jag skred genast till verket.

Nästa utenatt var redan planerad. Vi skulle tillsammans med det vanliga gänget och några nykomlingar ut till ett vindskydd ute i Kolmårdsskogen vid en sjö, men namn eller exakt plats kommer jag däremot inte att avslöja. Detta vindskydd är ett smultronställe för några i den friluftsgemenskap vi ibland hänger med, och jag lovade att respektera det.

Så vid lunchtid parkerade vi bilen någonstans i Kolmårdsskogen, och sedan var vi tre stycken som vandrade genom snön ett par kilometer för att komma fram till vindskyddet; två till kom att ansluta sig under eftermiddagen och kvällen. Det var ganska molnigt på himlen, men solen sken igenom och värmde. Oliver och Charlie lufsade nöjt på, och Charlie insisterade på att ta täten trots att han inte hade en aning om vart vi skulle; sådana detaljer förekommer inte honom.

Sista biten till vindskyddet fick vi pulsa genom snö, och vi fick vara lite försiktiga på vissa ställen eftersom det kunde finnas vatten under snön. Väl framme vid vindskyddet bäddade jag iordning till mig och hundarna. Det kändes kul att rulla ut deras sovsäckar, och jag hade också införskaffat ett varmare liggunderlag till mig själv; denna gång skulle ingen av oss frysa.

Nästa åtgärd för att hålla värmen var att göra iordning ved och få igång en rejäl stockbrasa. Med värme från både sol och brasa höll vi kylan på avstånd, men när det började skymma började kylan att tränga sig på. Men vi eldade på, och till slut var det så varmt att smältvatten rann i en strid ström ner från taket på vindskyddet och man fick lov att passa sig så att man inte fick vattnet i nacken.

Jag har många gånger tänkt att jag ska utmana mig själv med att laga mat vid elden när jag är ute, men i slutändan har jag alltid valt enkla alternativ som att grilla korv. Men inte denna gång! Glödbädden under stocken vi eldade blev det perfekta stället för en bakpotatis att tillagas. Resultatet blev också mycket gott, även om curryröran till var gjord hemma i köket.

När mörkret lagt sig ordentligt över oss la sig hundarna ner i vindskyddet. Jag passade på att bädda ner Oliver i hans sovsäck, och jag blev förvånad över hur nöjd han verkade vara över att ligga i sin nya sovsäck. Charlie verkade inte ett dugg redo för att göra natt. Jag gjorde ett försök, men det dröjde inte länge innan han började vandra runt i sovsäcken. Jag fick i vilket fall bekräftelse på att min designplan fungerade.

Under kvällen skulle den sista deltagaren ansluta sig, men när klockan började dra sig fram mot halv nio hade han fortfarande inte dykt upp. Vi visste att han var på väg, för vi han hade hört av sig när han hade påbörjat vandringen ut till vindskyddet. Vi började känna oss oroliga för att det hade hänt någonting, och med komradio lyckades vi få tag på honom.

Det visade sig att han medvetet valt att komma ut till vindskyddet efter att det blivit mörkt för att testa på hur det skulle vara att vandra i mörker, och det visade sig att det inte var helt enkelt. Pannlampan gav ett begränsat seende, och det var svårt att få ordentligt grepp om topografin. Snön gjorde också att det var svårt att se vart det var sankmark. Men efter en del kommunikation på radio, mobiltelefon och ropande så hittade han fram och kunde ansluta sig till oss andra.

Jag har tänkte på det i efterhand, att det är någonting helt annat att gå i skogen när det är mörkt än när det är ljust. Det är ett par gånger under vandringar som jag känt mig stressad när det börjat dra ihop sig till sen eftermiddag och jag fortsatt inte nått fram till den plats jag täkt så läger på, av rädsla för att det ska vara svårt att slå upp tältet och göra läger efter att det blivit mörkt. Egentligen hade det varit bra att få prova på och göra det under mer planerade former, för en mörk kväll i framtiden kommer jag säkert stå där med pannlampan som enda lyset för att slå upp tältet eller vandra de sista kilometerna för att komma fram till ett vindskydd.

Detta var något vi pratade en del om under kvällen, men till slut var det dags att dra sig tillbaka. Innan vi kröp ner i våra sovsäckar såg vi till att brasan var ordentligt laddad för att brinna under natten.

När jag vaknade på morgonen var det till ett stilla vitt landskap. Oliver låg bredvid mig i sin sovsäck, och Charlie hade tydligen lyckats kravla sig ut ur sin för han stod vid mina fötter och spanade. Han verkade väldigt nöjd när folk började gå upp och ordna med att väcka liv i de glödande resterna av brasan och med att ordna frukost. Jag tog tid på mig att krypa fram ur mina dubbla sovsäckar, men däremot så bäddade jag ner Charlie i sin sovsäck en liten stund för han kändes lite kall; antagligen hade han krupit ur sin sovsäck någon gång under natten. Jag stack ner handen i Olivers sovsäck för att känna på värmen, och det verkade onekligen som att Oliver i vilket fall hade hållit sig varm under natten. Själv hade jag inte direkt frusit, däremot hade det blivit lite kyligt fram mot småtimmarna. En stor förbättring mot vår första vinternatt utomhus.

Innan frukost gick jag och hundarna en liten promenad längs sjön. Stillheten dröjde sig kvar, och jag tror att det är en lugn och vacker plats också på sommaren. Jag fann ett ställe nära vattenbrynet som jag tror skulle passa bra som tältplats.

Under förmiddagen anslöt det sig en till person till gruppen. Det är kul att träffa och lära känna människor genom friluftslivet. Jag har fått möta och lära känna människor som jag säkert aldrig hade lärt känna annars. Även om jag tycker det är skönt att vara ute själv med hundarna ibland är det också kul att få ingå i en gemenskap med andra människor, och att i mötet med dem kunna ha ett utbyta av erfarenheter och kunskap.

Mina frukostbröd var halvfrusna, så jag värmde på dem vid elden. Oliver och Charlie fick också frukost, och efter att de ätit gick jag ner med dem till sjön och det vattenhål vi hade gjort i isen. Charlie var mycket skeptisk till att gå ut på isen och tyckte inte att vattenhålet var brukbart. Det är i ju för sig bra att han har respekt för isen, det har jag med, och det är skönt att veta att han inte lär springa ut på is hur som helst i framtiden. Varje vinter hör jag talas om hundar som drunknat när de gjort just det.

Efteråt var det dags att packa ihop ryggsäckarna och bege oss tillbaka till bilarna. Charlie ville ta täten igen, och medan vi gick i ett led på den smala upptrampade stigen i snön började det falla stora tunga snöflingor över oss. Det kändes lite magiskt på något sätt.

Kolmårdenforest, February 2018

Do it and then do it better! The first time I slept outdoors with Oliver and Charlie in the winter all three of us were cold, the dogs more so than I. I had many ideas on how they would stay warm in the future and eventually decided on converting two sleeping bags to fit them. By shortening the sleeping bags and keeping the hoods and strings I would be able to keep both the dogs and the warmth inside, just like we humans do with our sleeping bags.

However, the sleeping bags needed to be large enough for the dogs to be able to stand up and change their sleeping position; it did not feel right to stuff them into a sleeping bag in which they would not be able to move. A fellow outdoor enthusiast and friend offered me two of his old sleeping bags, and I immediately set to work.

The next night to be spent sleeping outdoors was already planned. We would, together with the usual gang and a few new additions, head out to a shelter situated by a lake. I will not disclose the name or exact location for I have promised not to do so; this shelter is for some of the outdoor enthusiasts I hang out with a lovely secret little spot, and I will respect that.

It was around lunchtime that we parked the car somewhere in the Kolmården forest, and we were three people who hiked through the snow a couple of kilometres to reach the shelter; two more would be joining us during the afternoon and in the evening. The sky was cloudy, but the sun did shine through and helped keep us warm. Oliver and Charlie happily trudged along, and Charlie insisted on taking the lead despite having no idea where we were heading; details like that do not bother him.

The last distance to she shelter we had to plod through the snow, and we sometimes had to be careful for there was a risk of there being water underneath the snow. When we reached the shelter I prepared for me and the dogs. It was a bit exciting to roll out their sleeping bags, and I had bought a warmer sleeping mat for me. This time none of us were going to get cold.

The next precaution for staying warm was to prepare firewood and get a big log fire going. With warmth from both the sun and the fire we were able to keep the cold at bay, but when the sun began to set it started to get cold. But we kept the fire going, and eventually it was so warm that melting water continuously trickled down from the shelter’s roof and one had to be careful not to get water in the neck.

I have on many occasions thought I would challenge myself by cooking food over the fire, but in the end I always choose the easy alternatives like grilling sausages. But not this time! The bed of coal underneath the logs were perfect for making baked potato. The result tasted delicious, even though the curry I made to go along with the potato had been made at home in my kitchen.

When dark had properly settled around us the dogs laid down in the shelter. I took the opportunity to tuck Oliver into his sleeping bag, and I was surprised by how pleased he seemed to be laying in his new sleeping bag. Charlie did not seem ready to call it a night. I did try to tuck him in, but it was not long before he was up and walking around in his sleeping bag. At least I learned that my design plan worked.

The last person who would be joining us was supposed to arrive in the evening, but when the clock began getting close to nine he had still not shown up. We knew he was on his way, for he had let us know when he had begun his hike to the shelter. We were starting to feel a bit worried that something had happened, and with a two-way radio we were able to get hold of him.

It turned out that he had planned to hike to the shelter after dark to try how it would be, and it turned out to not be that simple. The headlamp gave limited vision, and it was difficult to get a proper understanding of the topography. The snow also made it difficult to avoid wetlands. But after communicating with the two way radio, on mobile phones and by shouting he eventually found us.

I have since been thinking about it, that walking in the dark is something else entirely than walking in day light. On a few occasions when hiking I have been stressed about reaching certain places before dark from fear of how difficult it will be to set up camp and pitch the tent after dark. It would probably be a good thing to plan trying, for one dark evening in the future I will probably end up standing there with my headlight as the only source of light when I have to pitch the tent or hike the last kilometres to a shelter.

This was something we talked a lot about that evening, but eventually it was time to get some sleep. Before we crawled down into our sleeping bags we made sure the fire had enough fuel to last through the night.

In the morning I woke up to a white serene landscape. Oliver was lying next to me in his sleeping bag, and Charlie had apparently managed to escape his for he stood by my feet looking out on his surroundings. He seemed very pleased when people began getting up and busying themselves with getting a fire going from the still glowing bed of coal and getting breakfast ready. I took my time getting out of my sleeping bags, but I did tuck Charlie, who felt a bit cold, down into his sleeping bag for a little while. My guess is he had crawled out of his sleeping bag sometime during the night. I stuck my hand into Oliver’s sleeping bag to check how warm it is was and it left me with no doubts about Oliver having been kept warm throughout the whole night. I on the other hand had not exactly felt cold, but it had not exactly been warm in the early hours of the morning either. A big improvement from our first winter night outdoors.

Before breakfast I took the dogs for a short walk along the lake. It was beautiful, and I imagine that it must be very nice in the summer and I believe I found the perfect place to pitch a tent.

In the forenoon one more person joined our group. It is fun to meet and get to know new people through outdoor life. I have met and gotten to know people I would probably never have met otherwise. Even tough I enjoy being out by myself with the dogs it is fun to also be part of a group with likeminded people, and in meeting them exchanging knowledge and experience.

My breakfast bread was half frozen, so I heated them by the fire. I served Oliver and Charlie their breakfast, and after they had eaten I walked them down to the lake and the waterhole we have made in the ice. Charlie was very sceptical about stepping onto the ice and did not find the waterhole satisfactory. It is a good thing that he seems to have respect for ice, so do I, and it is good to know that he is unlikely to run straight out on the ice. Every winter I hear of dogs having drowned when they have done just that.

Afterwards it was time to pack our gear and head back to the cars. Charlie wanted to once again lead the group and while we walked in the narrow trampled path through the snow large and heavy snowflakes began falling around us. It felt rather magical.