Friluftsliv med pudel
Att sitta ner och sätta ord till minnena av denna vandring innebär på sätt och vis att sätta punkt för det sista kapitlet i Olivers och min bok. Detta är den sista vandringen vi gjorde tillsammans och det sista äventyret jag har kvar att skriva om.
To sit down and put words to the memories of this particular hike is is in a way the closing of the last chapter of Oliver’s and mine book. This is the last adventure I have left to write about; our last hike together.
Att vandra utan Oliver känns både märkligt och sorgligt; det är någonting väsentligt som saknas. Samtidigt vet jag att Oliver inte längre har de fysiska förutsättningarna för att vandra, och jag skulle sakna att vandra alltför mycket för att lägga det på hyllan. Därför kändes det rätt bra när första vandringen på hemmaplan utan honom skedde tillsammans med en grupp kompisar och gamla kollegor; dessutom var jag hundvakt åt Chiko denna dag så han gjorde naturligtvis också oss sällskap.
To go hiking without Oliver feels both strange and sad; there is something essential missing from the whole experience. Still, I know Oliver does no longer have the physical capacity needed for hiking, and I would miss hiking too much to give it up entirely. Therefore, it was comforting that the first hike at home would be in the company of a few old friends and colleagues; I was also dog sitting Chiko that day so, of course, he also joined us.
När en vän i slutet av januari frågade om vi skulle ge oss ut på en dagsvandring, drygt fem veckor efter att Oliver insjuknade i SRMA, så tänkte jag: varför inte?
When a friend at the end of January asked if we wanted to go for a day hike, almost five weeks after Oliver became ill with SRMA, I thought: why not?
När ens gamle fyrbenta vandringskamrat, livskamrat och bästa vän fyller 13 år finns det bara ett sätt att fira: ute i skogen!
When your four-legged hiking partner, life partner and best friend turns 13 years old there is only one way to properly celebrate: out in the woods!
En av de saker som drar mig till vandring är att få släppa det vardagliga och bara ägna mig åt här och nu, och hundarna. Allt jag har att förhålla mig till är den plats jag är på, den plats jag ska till, det jag har med mig och vädret.
One of the things that draws me to hiking is letting go of everyday life and to just be in the here and now with the dogs. All I have to relate to is where I am, where I’m going to, what I’ve brought with me and the weather.
I januari 2013 hade jag och Oliver, efter att ha bott ett halvår i Göteborg och mellanlandat ett par månader i Småland, flyttat till och bott i Norrköping i ungefär fyra månader. I Göteborg hade jag och Oliver börjat ta med matsäck eller fika på långpromenader i Delsjöområdet, och lusten att få gå längre började…
Idag tog vi revansch på Ravinrundan i Kolmården. För lite mer än ett år sedan försökte jag och Oliver på oss denna vandring, men snurrade bort oss längs vägen. Vi hade en trevlig tur, och så småningom kommer jag att berätta om den, men idag tog vi oss Ravinrundan runt. Med några oplanerade avstickare, i…
Poodlehike - hiking with poodles 