To read in English, please right click here and open in new tab

När ens gamle fyrbenta vandringskamrat, livskamrat och bästa vän fyller 13 år finns det bara ett sätt att fira: ute i skogen! Olivers födelsedagar har alltid varit speciella, kanske för att han är min första hund, kanske för att ingen trodde att han med sina sjukdomar någonsin ens skulle fylla tvåsiffrigt, kanske för att varje ursäkt att fira sin gamle hund är värd att fira. Hursomhelst så hade jag planerat för denna helg ganska länge.

Det är tillsammans med Oliver som jag började utforska friluftslivet, och det är tillsammans med honom som jag fastnat för vandring. Vi har delat många första gången stunder tillsammans, och därför kändes det inte mer än rätt att fira Olivers födelsedag med en ny utmaning. Än så länge hade vi bara varit ute med tältet i en natt. Denna helg skulle vi testa att vara ute i två nätter.

Vart vi skulle bege oss velade jag med ända in i sista stunden, men till slut föll beslutet på Glotternskogen i Kolmården. Så direkt efter att jag slutade jobbet på fredagen gav vi oss av för att vara ute i skogen hela helgen. Vi tog bussen från Norrköpings resecentrum till Graversfors där Östgötaleden börjar mer eller mindre vid busshållplatsen.

Vi följde den orange markerade Östgötaleden in i skogen. Den börjar med en brant backe, och fortsätter därefter i mer jämn terräng. Det var en mycket varmare eftermiddag än vad jag trodde det skulle vara, och det nättäcke jag satt på Oliver för att hjälpa honom hålla sig varm och smidig blev snart för varmt.

Jag jobbar mycket med täcken på mina hundar. Liksom vi människor kan de också bli stela och ömma i kroppen när de har varit igång, eller nerkylda av regn och kallt väder. En blöt pudel tar dessutom lång tid att torka. För att ge dem, och speciellt Oliver som är gammal, de bästa förutsättningarna använder jag när det behövs täcken till dem.

Efter en stund nådde vi en brant nerförsbacke som ledde oss till en skogsväg. Vi följde vägen tills vi nådde en korsning, och där fortsätter Östgötaleden till höger. Snart nådde vi skyltar som pekar mot Övre Glottern och Nedre Glottern. Eftersom det var Övre Glottern som vi skulle till, tog vi vänster.

Leden är fortsatt markerad med orange färg och slingrar sig genom en tallskog längs små sjöar, genom ljung och blåbärsris och över mossbeklädda bergshällar.

Solen började sitta lågt på himlen, och gav ett väldigt vackert sken. Men det innebar också att det började bli skymning, och jag ville gärna komma fram innan det blev mörkt. Så vi ökade tempot lite, men fick ändå lov att sakta ner för att kunna skörda av skogens skafferi. Förutom att ibland stanna och plocka en handfull blåbär, hittade jag också kantareller. Jag är väldigt förtjust i denna svamp, och när jag väl hittat ett par stycken var jag tvungen att gå långsammare för att kunna hålla utkik efter fler.

Till slut nådde vi fram till en skogsväg, som visade sig heta Bosses väg. Vi följde vägen och kom så småningom fram till en bilparkering. Där fortsätter leden till höger på en liten väg som är avspärrad med en bom.

Men snart övergår vägen till stig, och vi följde skyltningen mot Syraksviken och vindskyddet. Leden följer Övre Glotterns vattenbryn, och solen som var på väg ner kastade ett rosa ljus över sjön. På vägen till vindskyddet passerade vi eldstäder vid vattnet.

Vi nådde vindskyddet som ligger ute på en udde och fann att det inte fanns några andra där. Det finns en bastu vid vindskyddet, och inte heller där fanns det några människor. I efterhand har jag förstått att det är ovanligt att det är helt folktomt här.

Jag hade med mig tältet, men det kändes lockande att sova i vindskyddet. Det är något som jag aldrig gjort tidigare. Först kändes tanken lite läskig; att sova så öppet ifall någon skulle komma förbi. Men sedan tänkte jag att även i tältet så är jag egentligen exponerad, även om jag inte syns. Och i tält kan jag dessutom inte se ut, men jag gissar att känslan av att ligga omsluten inne i tältet, som i en egen liten bubbla, ger en känsla av trygghet. Sedan blev jag lite irriterad på mig själv, för det var egentligen också lite läskigt första gången jag bestämde mig för att sova i tält.

Så jag packade upp det jag och hundarna behövde för kvällen, och bäddade iordning i vindskyddet. Sedan utforskade vi området lite. Charlie sprang runt och lekte, och jag fann att bredvid vindskyddet fanns ett vedförråd. Så jag tände en brasa och grillade vegansk korv till middag.

Därefter bäddade jag ner hundarna, och såg till att Oliver fick på sig sitt täcke. Jag satte fast en packrem runt en stock i vindskyddet som jag satte fast Charlies koppel i. Jag vågade inte låta honom sova lös i vindskyddet, medan jag lät Oliver sova utan koppel. Sedan kröp jag ner i min sovsäck.

Fram mot småtimmarna vaknade jag till. Solen höll då på att gå upp, och sjörök låg tjock över sjöns ytan. Det var en fantastisk syn att vakna till.

Nästa gång jag vaknade var det sent på morgonen. Vi gick upp, och innan jag började steka pannkakor till frukost fick hundarna en bit torkat kött och, Olivers födelsedag till ära, lite torkad lunga.

När vi var mätta och fått smälta frukosten en stund packade jag ihop allting och vi gav oss av mot vindskyddet vid Nedre Glottern. Men jag hade inga planer på att gå den kortaste vägen.

Vid Övre Glottern finns flera stigar och små slingor att gå, och jag bestämde mig för att gå upp längs en av dessa stigar och följa den till ett utkiksberg.

Vi hade inte hunnit långt innan vi passerade en kolarkoja, uppbyggd på grunden efter en gammal koja. Vilket liv kolarna levde, boende i dessa små krypin och arbete ibland dygnet runt för att milan inte skulle brinna upp.

Efter en stund kom vi fram till ett par skyltar, och vi följde skylten som det stod ”Vandringsled” på. Vi följde en stig som slingrade sig fram mellan träden och genom blåbärsris. Ibland hade jag turen att hitta kantareller. Hundarna var inte alltid särskilt tålmodiga när jag stannade för att plocka svampen, och jag fick vara snabb för att plocka den innan den blev nertrampad av en hoppande Charlie.

Vi passerade en högstubbe, på vilken det hade börjat att växa fram ett litet stenrös. Jag känner mig lite nostalgisk när jag hittar ett stenrös. De påminner mig om fjällen. Snart därefter nådde vi en förgrening, och jag följde de orangea pilarna.

Stigen fortsatte att slingra sig nu fram i en lite mer varierad terräng. Efter en stund pekade en pil mot utsiktsberget och vi fortsatte ditåt. På vägen upp mot berget mötte vi en familj som var ute och plockade bär och svamp. De hade hittat flera fina karljohansvampar.

Det var en ganska brant med kort klättring upp på berget. Jag lämnade ryggsäcken vid ett träd för att det skulle bli lättare att klättra upp. Väl uppe på berget hade vi utsikt över skogen, och hundarna fick sig en liten vilopaus innan vi gick ner igen och fortsatte vidare.

Vi nådde samma korsning igen, och jag svängde av till höger dit inga skyltar pekade. Stigen fortsatte en kort bit genom skogen innan den ledde oss ut på en grusväg. Vi svängde till vänster, och vägen tog oss tillbaka till parkeringen vid Övre Glottern, och därifrån fortsatte vi tillbaka en bit på Bosses väg tills vi kom på Östgötaleden som korsade vägen.

Härifrån följde vi leden till vänster och in i skogen. Till en början gick stigen genom en tät och ganska trist skog. Träden stod täta så många av grenarna var kala och marken var täckt av löv. Men så småningom blev skogen mer lummig, och längs stigen hittade jag fler kantareller.

Stigen ledde oss till Mela, och vid en eldstad med utsikt över Nedre Glottern satte vi oss ner för att vila. Egentligen var det hög tid för lunch, men jag var fortfarande ganska mätt efter frukosten. Så medan hundarna åt tog jag en lätt fika innan vi fortsatte.

Leden fortsatte ner till ett vägskäl, och där tog vi av mot Graversfors. Leden följer härifrån en mysig liten skogsväg. Efter ungefär 900 meter nådde vi fram till en brygga där det stod en bastu och badtunna uppställda. Strax därefter nådde vi en korsning, och därifrån följde vi skylten mot Nedre Glottern.

Leden fortsätter längs den lilla skogsvägen ett tag innan den viker av in i skogen. Enligt min karta kan man välja att fortsätta att följa vägen fram till vindskyddet, men jag valde att följa leden istället. Sträckningen utmed vattnet såg mysig ut, och vi hade inte bråttom att komma fram.

Vi gick över en spång, men snart blev leden mer kuperad. Stigen löpte nu både brant upp och ner, och var bitvis stenig. Något Charlie fick erfara när han fick för sig att springa ner för en backe. Han fick upp en sådan fart att han tappade fotfästet och höll på att rulla ner i vattnet. Men han var snabbt uppe på benen igen och redo för att springa lite till.

Vissa delar av stigen var smala och trånga, och det krävdes lite finess och envishet för att ta sig förbi de smalaste passagerna med en stor ryggsäck på ryggen.

Vi rundade en udde och nådde en liten sandstrand, till vilken ett par kanotister var på väg in precis när vi gick förbi. Även om stigen ibland var stenig, så blev den efter stranden mer lättvandrad. Här hittade jag en av de största kantarellerna jag någonsin hittat. Den växte i en brant sluttning nedanför stigen, och jag blev tvungen att lägga mig på mage för att nå ner till den.

Till slut nådde vi fram till en korsning, och leden följer en grusbelagd gångstig sista biten fram till vindskyddet. När vi kom fram var det upptaget av en familj som var där för att bada och plocka bär. Men de var på väg att ge sig av, och snart kunde vi flytta in i vindskyddet lagom till att det började regna. Eftersom det hade gått så bra förra natten tänkte jag att vi skulle spendera också kommande natt med att sova i vindskydd.

Vindskyddet vid Nedre Glottern ligger inte alls lika vackert som vid Övre Glottern, och här fanns inte heller ett vedförråd. Dessutom hörs ljudet av trafik från andra sidan sjön, vilket gör att platsen förlorar ganska mycket av sin charm. Av en informationsskylt vid vindskyddet kunde jag dra slutsatsen att platsen för vinskyddet däremot hade ett visst kulturellt värde eftersom det på dess plats tidigare funnits två små gamla hus.

Jag packade upp och bäddade iordning till mig och hundarna i vindskyddet, och passade på att sticka ut fötterna i regnet för att få dem avtvättade. Sedan var det dags att laga middag innan vi myste ner oss för natten, och hundarna fick extra godsaker att tugga på för att fira Oliver. De var ganska trötta, och medan Charlie kämpade för att hålla sig vaken somnade Oliver snart ganska snabbt efter att han ätit upp. Det tog på krafterna att födelsedagsvandra.

Däremot blev han väckt av att två kvinnor plötsligt dök upp vid vindskyddet. En överraskad Oliver är en ganska högljudd Oliver, och jag vet inte vem som egentligen blev mest förvånad över vems närvaro. Men kvinnorna ställde ifrån sig sina ryggsäckar på en bänk och försvann sedan iväg. Sedan dök de upp och försvann igen. Tredje gången hann jag fråga om de behövde få plats i vindskyddet, och jag hade tänkt nämna att jag hade ett tält med mig som jag och hundarna kunde flytta in i men innan jag hann komma så långt försvann de igen. För att snart dyka upp med en till kvinna i sällskapet, hämta ryggsäckarna och försvinna iväg igen.

Medan skymningen föll kunde jag höra ur människor, troligen kvinnorna, kom och gick bakom vindskyddet. Men till slut blev det lugnt och tyst, och medan mörkret föll så somnade vi.

På morgonen blev det återigen pannkakor till frukost, och så fort jag krupit upp ur min sovsäck kom Oliver och la sig i den. Precis som hemma tar han gärna över min sovplats när jag går upp. Eftersom det inte var så mysigt vid detta vindskydd kände jag inte att det fanns någon anledning att dröja kvar. Så snart vi hade ätit frukost packade jag ihop våra saker.

Planen för denna dag var att vandra in till samhället Åby för att därifrån ta bussen hem. Vi skulle i huvudsak följa markerad led, men i slutet vika av för att komma till en busshållplats. Så vi fortsatte vår vandring längs Nedre Glottern. Stigen slingrade sig även idag nära vattnet. Charlie var full med energi, och det var tur det, för bitvis var stigen lite krävande.

Längs sjön fanns det gott om branta klippor, och för att man ska kunna ta sig upp och ner för dem finns det branta trappor med smala trappsteg byggda. Det visade sig vara klurigt för hundarna att gå upp för dessa trappor. Det var lite som att klättra på en stege. Men vi tog det lugnt, och hundarna löste det hela.

Till slut nådde vi en korsning, och där följde vi skylten mot Torshag. Härifrån fortsätter stigen att följa vattnet, men det var bitvis väldigt smal och trång. På ett ställe fanns det till och med rep att hålla sig i. Egentligen hade det inte varit några större problem att gå där, om det inte vore för att jag samtidigt behövde klämma mig igenom med ryggsäcken utan att tappa balansen och falla ner i sjön.

Stigen leder ut till en övervuxen skogsväg, och där hittade jag björnbärsbuskar. Här stannade vi så att jag kunde plocka med mig bären. Leden fortsätter sedan på en stig genom skogen, och här kom vi fram till en skjutbana. En varningsskylt satt uppe, och den upplyste om att ifall en röd flagga var hissad så var det livsfarligt att gå över banan. Men nu fanns ingen hissad flagga, så vi gick över skjutfältet. Ett gammalt järnvägsspår löper över fältet.

På andra sidan av skjutbanan kom vi fram till en skogsväg, som strax ledde oss ut på en större asfalterad väg. Vi följde vägen en bit innan vi korsade den till en stig som ledde ett motionsspår.

Här följde vi orange ledmarkering tills vi kom fram till en stig som skulle leda oss upp till en busshållplats. Här lyckades jag däremot att komma på fel stig och fel sida av en liten bäck. Men det var bara att gå tillbaka tills vi kom på rätt stig som ledde oss upp till ett bostadsområde i Åby. Busshållplatsen var nästan direkt synlig efter att vi kom upp på vägen, så det var bara att gå dit bort och vänta på bussen tillbaka till stan.

På kvällen hemma i lägenheten gjorde jag varma smörgåsar med svampstuvning till middag och björnbärspaj till efterrätt som avnjöts i soffan med två trötta hundar bredvid mig. Jag kan inte tänka mig ett bättre avslut på en vandringshelg.

Glottern Forest, September 2017

When your four-legged hiking partner, life partner and best friend turns 13 years old there is only one way to properly celebrate: out in the woods! Oliver’s birthdays have always been special; perhaphs because he is my first dog, or maybe because of all his medical conditions no one expected him to ever turn double-digits, or possibly because every chance to celebrate your elderly dog is worth taking. Anyway, I have been making the plans for this weekend for quite some time.

It is with Oliver by my side that I have discovered ‘oudoorlife’, and it is together with him that I have become hooked on hiking. We have shared many first time experiences together, and therefore it only felt right to celebrate Oliver’s birthday with a new challenge. So far the longest we had been out camping was for only one night. This weekend we were going to try camping for two nights in a row.

I dillydallied about where to go up to right up to the last moment, but eventually the choice landed on Glottern Forest in Kolmården. As soon as I finished work that Friday, we were off to spend the weekend outdoors. We travelled by bus to Graversfors from Norrköping Central Station, where the Östgöta trail starts almost right at the bus stop.

We followed Östgöta trail into the forest, which has orange markings and starts off with a steep slope, and continues afterwards with a fallter, more level terrain. It was a lot warmer that afternoon than I had anticipated, and the mesh blanket I had put on Oliver to help him keep warm and agile soon became too hot.

I work a lot with blankets on my dogs. Like people, they too can get stiff and sore bodies after they have been active, or chilled when getting wet in the rain or by cold weather. And a wet poodle takes a long time to dry. To give them, especially Oliver who is old, the best protection against the weather, I use blankets when I feel they are requierd.

After a while we reached a steep downslope that led us to a forest road. We followed the road until we reached a crossing, and from Östgöta trail continued to the right. Soon we reached signs pointing towards the lakes Övre Glottern and Nedre Glottern. Because we were heading to Övre Glottern, we turned left and took the left path.

The trail was still marked with orange colour, and weaved its way through the pine forest; alongside small lakes, through heather, blueberry prigs and moss-clad stones.

The sun had set low in the sky, and it cast a beautiful light. It also ment that the evening was beginning to fall, and I wanted to reach our destination before it turned dark. We picked up the pace a little, but I had to slow down in order to harvest from the forest’s own pantry. In addition to stopping now and again to pick a handful of blueberries, I also found yellow chanterelles. I like this mushroom very much, and once I had found a couple of them I was eager to keep an eye out for more.

Eventually we reached another forest road, which turned out to be called ”Bosse’s road”. We followed it and after a while we reached a car park. From there the trail continues on the right side, on a small road blocked by a gate.

Soon the road turns into a path, and we followed the sign towards Syraksviken and Vindskydd (lean-to shelter). The trail follows Övre Glottern’s water edge, and the setting sun cast a pink light over the lake. On the way to the shelter we a few firepits located near the water.

We reached the shelter located on a point of land and found that there was no one else around. There is a sauna close by the shelter, and there were no people there either. I later have come to understand that it is unusal for it to be empty.

I had brought the tent with us, but it felt tempting to sleep in the shelter. It is something that I have never done before. At first the thought was a bit scary; to sleep in a place so open, in case someone came by. But then I thought I am also exposed in the tent, even though I am not visible to passers-by. Plus I can’t see outside if in the tent, but I guess the feeling of being encased inside the tent, like you are in your own little bubble, gives a feeling of safety. I then became a bit annoyed with myself for feeling worried, as I remember it was also a bit scary the first time I decided to sleep in a tent.

I unpacked everything the dogs and I would need for the evening, and prepared for the night in the shelter. Then we explored the area a bit. Charlie ran around playing. I found a firewood store next to the shelter, so I made a campfire and grilled vegan sausages for dinner.

Following dinner the dogs and I went to bed, and I made sure to put Oliver’s blanket on him. I fastened a packing belt around a log in the shelter, and attached Charlie’s leash to it. I didn’t dare to let him sleep loose in the shelter, but I did let Oliver sleep without his leash. Finally, I crept down into my sleeping bag.

I woke in the early hours of the morning; the sun was rising, and there was thick steam fog over the lake. It was an amazing sight to wake up too.

The next time I woke up it was late in the morning. We got up, and before I began making pancakes for breakfast the dogs got some dried meat and in celebration of Oliver’s birthday, dried lung.

When we were full and had rested for a while, I packed everything up and we headed off to the lean-to shelter at Nedre Glottern. I decided not to take the shortest route. There were several different paths and short loop trails, and I chose one of these paths and to follow it to a lookout mountain.

We had not gone far when we passed a charcoal burner’s hut, rebuilt on the foundation of an old hut. What a life these charcoal burners must have lived, staying in these small huts and working sometimes for days without sleep so that the charcoal klin wouldn’t burn up.

After a while we reached a few signs, and we followed the sign saying ”Vandringsled” (hiking trail). We followed a path that weaved its way between the trees and blueberry sprigs. Sometimes I was lucky enough to find yellow chanterelles. The dogs were not very patient when I stopped to pick mushroom, and I had to be quick before it was tampled down by a bouncing Charlie.

We passed a snag on which a small cairn had been built. I feel a bit nostalgic whenever I find a cairn. They remind me of the mountains. Soon thereafter we reached a crossing, and I continued to followed the orange arrows.

The path continued to weave its way through a more varied terrain. After a while we came across an arrow pointing to the lookout mountain. On our way up on the mountain we met a family that were out picking berries and mushrooms. They had found a couple of nice Penny Bun mushrooms.

The climb up on the mountain was rather steep, but short. I left the backpack leaning against a tree before going up, to make the climb easier. Once up on the mountain we were treated to a view of the forest, and the dogs got a short break before we climbed back down and continued.

We reached the crossing from before, and I turned right in the direction to which no sign was pointing. The path continued through the forest for a short distance before it led us out onto a road. We turned left, and the road lead us back to the car park at Övre Glottern, and from there we continued a short distance along Bosse’s Road until we came across the Östgöta trail intersecting the road.

From here we turned left and followed the trail into the forest. At first the trail went through a thick and rather gloomy forest, and the ground was covered in leaves. But eventually the forest became lusher, and I found even more yellow chanterelles along the path.

The trail led us to Mela, and there we sat down by a fire pit with a view overlooking Nedre Glottern to rest. It was time for lunch, but I was still full after breakfast. So while the dogs ate I had light fika before we continued.

The trail descends to a crossing, and there we continued towards Graversfors. From here it follows a small and cosy forest road. After about 900 metres we reached a pier, and there was also a sauna and a wilderness hot bath there. Shortly after we reached a crossing, and from there we followed the signs to Nedre Glottern.

The trail follows the small forest road for a while before it takes off into the forest. According to my map you can choose to follow the road to reach the shelter, but I chose to follow the trail. It is close to the water, and it looked like a nice hike. We were in no hurry to reach our destination.

We crossed a foot bridge, but soon the trail became more rugged. The path was steep both up and downhill, and sometimes rocky. That was something Charlie got to experience when he decided to run down a slope. He ran so fast that he lost his footing and almost ended up rolling down into the water. However, he was quickly back up on his feet and ready to run some more.

Some sections of the trail were narrow and tight, and some finesse and stubbornness was needed to pass through the narrowest passages with a big backpack on.

We rounded a point of land and reached a small beach with sand, to which a couple of canoeists were heading just as we walked by. Even though the path was sometimes a bit rocky, it was less demanding after the beach. Here I found one of the largest yellow chanterelles I have ever found. It grew under a tree in a steep slope next to the path, and I had to lay down on my front to be able to reach it.

Eventually we reached a crossing, and the trail continued on a gravel path the last distance to the shelter. When we got there it was occupied by a family who were there to swim and pick berries. But they were about to leave, and soon we could move into the shelter just as it began to rain. Since the previous night had gone so well, I had decided that we would spend another night sleeping in a shelter.

The shelter at Nedre Glottern is not located as beautifully as the shelter at Övre Glottern, and there was no store of firewood. On the other side of the lake came the sound of traffic, which made this place lose a lot of its charm. On an information sign I could read that the location did however have some cultural value, because there had once been two small, old houses here.

I unpacked and arranged the sleeping bags for the dogs and I in the shelter, and took the opportunity to stick my feet out in the rain for a bit of a wash. Afterwards it was time to cook dinner before we cuddled up for the night, and the dogs got some extra treats to chew on to celebrate. They were rather tired, and whilst Charlie struggled to remain awake, Oliver soon fell asleep after having finished his meal. It was taxing to birthday-hike.

However, he was woken up by two women suddenly appearing at the shelter. A surprised Oliver is a rather loud Oliver, and I’m not really sure who was more surprised by the others’ presence. The women put down their backpacks on a bench and disappeared. They then returned and disappeared again. The third time I got the opportunity to ask if they needed the shelter, and I was about to mention that I had brought along a tent that the dogs and I could move into, but before I got that far they disappeared again. And reappeared a moment later with a third woman, retrieved their backpacks and once again disappeared.

While the evening began to fall I could hear people, most likely the women, come and go behind the shelter. Eventually it became still and quiet, and while it was still getting dark, we fell asleep.

In the morning I once again cooked pancakes for breakfast, and as soon as I had crawled up from my sleeping bad Oliver laid down in it. Just like when we are home Oliver takes my sleeping spot as soon as I get up. Beacuse the shelter was not all that cosy, I didn’t feel there was any reason to drag the morning out. As soon as we had eaten beakfast I packed everything up.

The plan for today was to hike to the urban community Åby and there take the bus back into town. We would mostly follow the marked trail, but eventually we would follow other paths to reach a bus stop. So we continued our hike alongside Nedre Glottern. Like the last distance yesterday the path followed the water. Charlie was full of energy, which was a good thing, because at times the trail was a bit demanding.

There were plenty of steep rocks along the lake, and in order to climb up and down, steep stairs with narrow steps had been built. It turned out to be challenging for the dogs to climb these stairs. It was a bit like climbing a ladder. But we took our time, and the dogs soon learnt how to climb.

Eventually we reached a crossing, and from there we followed the sign towards Torshag. From here the path still follows the water, but was on occasion narrow and tight. In one palce there was a rope to hold onto. In actuality it would not have been that difficult to walk there, had it not been for me having to squeeze through with the backpack without loosing my balance and topple down into the lake.

The path led to an overgrown forest road, and there I found blackberry bushes. We stopped here so that I could pick the berries. The trail then continued on a path through the forest, and soon we reached a shooting range. A warning sign was posted saying that if you crossed it when there was a red flag raised you would be putting yourself in mortal danger. But there was no flag raised, and so we crossed the shooting range. There was also an old railroad track crossing the range.

On the other side of the shooting range we reached a forest road, which soon led us to a larger asphalt road. We followed the road for a bit before crossing it to get to a path leading to a jogging track.

From there we followed the orange markings until we reached a path that would lead us up to a bus stop. I did however manage to follow the wrong path on the wrong side of a small creek. So we had to go back until we came across the right path leading us up to a residential area in Åby. The bus stop was visible almost as soon as we reached the road, and so it was only a short walk before we got there to wait for the bus back into town.

Once home in my flat I made warm sandwiches with creamed mushrooms for dinner in the evning, and a blackberry pie which I savoured in the sofa with two tired dogs lying next to me. I can’t imagine a better ending to a weekend of hiking.