Att vandra utan Oliver känns både märkligt och sorgligt; det är någonting väsentligt som saknas. Samtidigt vet jag att Oliver inte längre har de fysiska förutsättningarna för att vandra, och jag skulle sakna att vandra alltför mycket för att lägga det på hyllan. Därför kändes det rätt bra när första vandringen på hemmaplan utan honom skedde tillsammans med en grupp kompisar och gamla kollegor; dessutom var jag hundvakt åt Chiko denna dag så han gjorde naturligtvis också oss sällskap.
To go hiking without Oliver feels both strange and sad; there is something essential missing from the whole experience. Still, I know Oliver does no longer have the physical capacity needed for hiking, and I would miss hiking too much to give it up entirely. Therefore, it was comforting that the first hike at home would be in the company of a few old friends and colleagues; I was also dog sitting Chiko that day so, of course, he also joined us.