Stora Bergas Olympiska Oliver

2004-09-02   –   2019-06-09

To read in English, please right click here and open in new tab

Han valde mig. Han var allt en valp inte skulle vara. Osäker och rädd vågade han inte ens komma fram och hälsa på mig och pappa när vi åkte till uppfödaren för att hälsa på. Jag var inte ens säker på att jag ville ha en stor pudel. Egentligen ville jag ha en vinthund. Han var en drygt tre månader gammal studsboll med päls, och det kändes uppenbart varför det bara var han kvar i kullen. När vi kom till kenneln och han fick syn på oss sprang han åt andra hållet. Ändå hamnade vi alla fyra i köket; jag, pappa, uppfödaren och valpen. Jag minns att jag satt och funderade på hur jag skulle kunna ursäkta oss därifrån, signalera till pappa att jag inte var intresserad av en valp som inte ens vågade närma sig oss när uppfödaren lyfte upp honom och placerade honom på rygg i mitt knä. Han hade sprattlat i uppfödarens famn, men när han hamnade i mitt knä förs han, stirrade upp på mig och började sedan pussas. Kort därefter lade vi handpenning och avtalade om datum för leverans.

Den 21:a december 2004 hämtades Stora Bergas Olympiska Oliver hem. Det var sista dagen i skolan inför jullovet, och det var också dagen en livslång dröm blev verklighet. Jag var femton år, och efter att ha gått ut med andras hundar och varit hundvakt i flera år så fick jag äntligen min egen hund. Eller, jag fick halva honom, den andra halvan betalade jag stolt själv.

Oliver föddes den 2:a september 2004, och var därmed runt omkring 3,5 månad när vi hämtade hem honom. Pappa hade skrivit en lapp till min klasslärare om att jag behövde sluta skolan samtidigt som han slutade sitt jobb strax innan lunch så att vi skulle hinna åka och hämta ”jycken” innan det var dags för honom att skjutsa mina yngre bröder till deras ishockeyträning.

Till en början var jag och pappa de enda som fick komma nära inpå Oliver. Han var rädd för allt och alla. Kastade man en leksak till honom sprang han åt andra hållet. Första gången jag sa nej sprang han och gömde sig under ett bord och kissade på sig. Det tog många år av hårt jobb innan han kom på att människor faktiskt är roliga, och han var tvungen att lära sig att hantera varje enskild situation. Men jag hade all tid i världen att ägna mig åt denna träning. Jag och Oliver gick på Hundsportgymnasiet, och så både skoldagar och lediga dagar gick ut på att arbeta med hund. De som lär känna Oliver idag möter en glad, social, uppmärksamhetssökande och äventyrlig hund, och har svårt att tro att han inte alltid varit sådan.

Olivers medicinska problem började redan när han var valp. Återkommande jästsvampsinfektioner i öronen och diarréer. Det stod klart ganska snabbt att han inte tålde att äta vissa födoämnen. Genom åren blev listan över allergier längre och längre. Vi fick bukt med öronproblemen när vi helt uteslöt spannmål ur kosten, men magen ville sig aldrig komma till ro någon längre period. Många veterinärbesök, många foderbyten och tuffa episoder med diarréer, kolik och kräkningar senare fick Oliver vid en ålder av 9 år sin IBD diagnos. Han svarade aldrig på första behandlingen, och ett tag såg det väldigt mörkt ut för hans del, men med hjälp av min ena moster hittade vi en medicin som passade Oliver och la om från torrfoder och hemlagad skonkost till färskfoder. Det var inte många månader senare som det stod klart att han hade fått ett helt nytt liv, och vi började bekanta oss mer och mer med att vandra. Och trots att han senare även fått både KCS och förstorad prostata har han aldrig velat dra ner på tempot, vi har snarare kunnat öka.

Det är lätt att låta Olivers osäkerhet och medicinska problem definiera honom, att stämpla honom som en problemhund på många sätt. Men det är att vara orättvis. Först och främst är han en hund som älskar livet, som har oändligt tålamod (och envishet), som aldrig glömmer en vän, som är nyfiken på omvärlden, som gillar att jobba med både kropp och huvud och som hanterar svår sjukdom med en viftande svans och pussar, men som tycker att världen går under om han måste ha på sig sin reflexväst. Det är peace and love hela vägen.

Dagarna innan jul 2017 bjöd livet Oliver på ännu en motgång. Jag märkte en morgon att han inte riktigt mådde bra, men tänkte att det var IBD:n som spökade lite; ibland kan Oliver ha lite ont i magen innan kroppen kommer igång ordentligt på morgonen. Men vid lunch var Oliver så pass mycket sämre att jag kände att det var läge att kontakta veterinären, och kort därefter hade han så pass ont att han inte längre kunde röra sig. Han blev inlagd hos veterinären, men både prover och röntgen visade på en frisk hund. De skickade hem honom med en misstanke om ett litet diskbråck, men det förklarade inte den höga feber han hade fått. Min moster som tidigare hjälpt oss med IBD:n fattade misstanke om att Oliver drabbats av steroid responsive meningit-arterit, en autoimmun hjärnhinneinflammation, ovanlig hos äldre hundar med det kan hända. Hon satte in behandling, och Oliver svarade nästan direkt. Snart var han både smärtfri och ville gå ut på promenad. Han hade dålig balans i bakbenen, men under de följande veckorna återhämtade han sig helt och fem veckor senare var vi otroligt nog ute och vandrade igen.

Lyckan blev däremot kortvarig. Ungefär fem och en halv vecka efter att vi avslutade behandlingen för SRMA insjuknade Oliver igen mitt i natten. Förloppet var mycket snabbare denna gång, och jag gav honom direkt medicin och smärtlindring hemma medan vi väntade på att närmsta djursjukhus skulle öppna så att vi kunde åka in. Denna gången var Olivers prognos väldigt dyster, men vi valde ändå att ge honom en chans. Ett dygn senare fick Oliver komma hem, men denna gång var inte bara balansen i bakbenen nedsatt; reflexerna var också påverkade. En säker SRMA diagnos har inte kunnat ställas, veterinärerna anser att det är en för stor risk att låta honom genomgå de nödvändiga testerna eftersom han är gammal, men även denna gång får han behandling för SRMA.

Och det visade sig fungera bra. Oliver slapp fler misstänka skov, och till sommaren var han åter uppe i de norska fjällen och vandrade.

Han fortsatte att leva ett aktivt liv fram till den dag då han fick en stroke och jag fick fatta det oerhört tunga beslutet att låta min hjärtevän vandra vidare utan mig.

Jag har så oerhört mycket att tacka denna hunden för. Utan Oliver hade jag aldrig vågat ta steget att börja med friluftslivet, utan honom hade jag aldrig orkat att utmana mig själv till nya upptäckter. Han kommer alltid att fattas mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Oliver

He choose me. He was everything a puppy shouldn’t be. Insecure and afraid he didn’t even dare to say hello to me or my father when we visited him and the breeder. I was not even sure I wanted a poodle, I actually had my eyes set on a sighthound. He was a three month old bouncing ball with fur, and it was obvious why he was the only remaining puppy in his litter. When we arrived to the breeder and he saw us, he promptly ran the other way. Still the four of us eneded up in the kitchen; me, my dad, the breeder and the puppy. I remember sitting there thinking I needed to figure out how to excuse us and get out of there, to signal dad I was not interested in a puppy who would not even dare to come over and say hello when the breeder placed him on his back in my lap. He had struggled in the arms of his breeder, but when he was placed in my lap he went very still, stared up at me and began licking my face. Shortly after we made the down payment and settled a date for when we would come back and collect him.

The 21th December 2004 Stora Bergas Olympiska Oliver came home. It was the last day of school before the Christmas Holidays, and it was also the day a lifelong dream came true. I was 15 years old, and after walking other people’s dogs and dog sitting for years I had finally been gifted with my own dog. Or half a dog anyway, the other half I paid for myself.

Oliver was born on the 2nd of September 2004 and was a little over three and a half months old when we got him. My father had written a letter to my teacher that I needed to leave right before lunch so that we would have time to collect the ”pooch” before he drove my younger brothers to their ice hockey practice.

For a while my father and I were the only ones allowed to get close to Oliver. He was afrad of everything and everyone. If you threw a toy to him he would run the other way. The first time I told him no he ran and to hide underneath a table and wet himself. It took years of dedication and hard work before he realised that people can be quite fun, and he had to learn how to handle every single imaginable situation he could find himself in. But I had all the time in the world for his training. Oliver and I went to a high school with a DogSport program, so I lived and breathed dogs. Those who get to know Oliver today meet a happy, social, attention seeking and adventurous dog and have a hard time believing he has not always been like that.

Oliver’s medical issues began when he was a puppy. He had reoccuring yeast infections in his ears and diarrohea. It was soon obvious that these were caused by food allergies. Through the years the list of his allergies has grown and grown. The yeast infections were cured when he was switched to grain free kibble, but his stomach would never settle down for long. There were many visits to different veterinarians, many food changes and difficult episodes of diarrhoea, colic and vomiting before Oliver at the age of 9 was finally diagnosed with IBD. He never responded well to his first round of treatments, and for a while his future looked very bleak, but with help from one of my aunts we found a medicine that suited Oliver and changed his diet from kibble and home cooked to raw. Not many months passed before we could see that Oliver had been given a new chance at a new life, and we had to get to know each other all over again. And even though he has since been diagnosed with KCS and an anlarged prostate he has not slowed down. Quite the oposite actually.

It is easy to let Oliver’s insecurity and medical problems define him, to label him as a problematic dog. But that is unfair. First and foremost Oliver is a dog who loves life, who has an unlimited source of patience (and stubborness), who never forgets a friend, who is curious, who loves to work and who handles his illness with a wagging tail and kisses, but who acts as if the world has come to an end if he has to wear a reflective vest. It is all about peace and love if you ask Oliver.

In the days just before Christmas 2017, life dealt Oliver with another bad card. One morning I noticed that Oliver did not seem okay, but I thought that it was his IBD causing a bit of discomfort; sometimes Oliver can have stomach ache before his body gets going in the morning. At lunch, Oliver was a lot worse and I felt it was time to get in touch with a veterinarian. Shortly thereafter Oliver was in so much pain he could not longer move. The veterinarian kept him overnight, but both tests and x-rays showed nothing wrong. They sent him home on suspicion of a herniated disc, but it did not explain his high fever. My aunt whom had helped us deal with Oliver’s IBD suspected that Oliver had steroid responsive meningitis-artheritis, an autoimmune meningitis, rare in older dogs but not unheard of. She gave me instructions for treatment, and he response was almost immediate. Soon he was both free from pain and wanted to go for a walk. He had loss of balance in his hind legs, but in the following weeks he made a full recovery and five weeks later we were hiking again.

However, the happiness was short lived. About five and a half weeks after we had finished the treatment for SRMA Oliver had a relapse in the middle of the night. The development was much faster this time around, and I immediately have him medication and pain relief at home while we waited for the closest hospital to open so we could go in. This time Oliver’s prognosis was very bleak, but we decided to give him a chance anyway. The next day we got to bring him home, but it was not only the balance in his hind legs that was affected; his reflexes were also reduced. A definite diagnosis has not been made, the veterinarians feel that it will be too risk to perform the needed tests on an old dog, but he is being treated for SRMA.

That turned out to be the best decision. Oliver never suffered another flare up, and when summer came we went hiking in the Norwegian mountains again.

He continued to live a active life to the day he suffered a stroke and I had to make the incredible hard decision to let my heart dog go.

I have so much to thank this dog for. Without Oliver I would never have dared to try an outdoor lifestyle, and I would never have dared to push and challenge myself to new experiences. He will always be dearly missed.