Friluftsliv med pudel
Att sitta ner och sätta ord till minnena av denna vandring innebär på sätt och vis att sätta punkt för det sista kapitlet i Olivers och min bok. Detta är den sista vandringen vi gjorde tillsammans och det sista äventyret jag har kvar att skriva om.
To sit down and put words to the memories of this particular hike is is in a way the closing of the last chapter of Oliver’s and mine book. This is the last adventure I have left to write about; our last hike together.
Redan i vintras bestämde jag mig för att i sommar så vill jag göra en längre tur med packraften. Men innan det är dags för den så var det hög tid att ta ut båten på en ordentlig premiärtur.
Early this winter I decided that come summer I would I would do a weeklong trip with the packraft. Before that, though, it was time to take the boat out on a proper premier after the winter.
Som det måste ha sett ut; en gråmulen och kall höstdag dyker det upp en kvinna med två stora hundar som drar fram en blå gummibåt från en ryggsäck, blåser upp båten och sedan paddlar iväg med både hundar och ryggsäck ombord.
We must have made a sight; a grey cloudy autumn day and a woman with two large dogs turns up, pulls out a rubber boat from a backpack, inflates it and then paddles away with dogs and backpack onboard.
Turen från Undstad till Eggum är en jämförelsevis lätt led på Lofoten, ändå utbrast min väninna ”fy fan vilken jävla led” och tyckte att jag skulle citera henne ordagrant.
The hike from Unstad to Eggum is a relatively easy trail for Lofoten, but despite that my friend burst out saying ”Damn, what a fucking trail” and told me to quote her.
Lofoten förför. De branta fjällen skapar en dramatisk effekt i ett landskap som annars ligger på havsnivå, och havet gör att det bjuds på snabba och häftiga väderväxlingar. Det är lätt att bli förälskad i detta landskap, men det är inte all de som lockas till Lofoten som återvänder hem.
Lofoten is a place that grabs you. The steep mountains create a dramatic effect in a landscape that otherwise is at sea level, and the ocean offers fast and violent changes in weather. It is easy to fall in love with this landscape, and those that are tempted to visit Lofoten do not always return back home.
Medan jag gick där på vägen funderade jag på hur mycket som har hänt sedan jag gick Björnturen förra året. Jag har varit ute mycket själv, men ibland också med andra. Jag har egentligen gjort allt det och mycket mer än vad jag för ett år sedan trodde att jag var kapabel till att klara av. Och allting har jag fått göra tillsammans med Oliver och Charlie. Där och då kände jag mig väldigt stolt över mina egna prestationer och av hur mycket jag utvecklats på bara ett år.
While I walked there I thought about how much had happened since I hiked Björnturen last year. I have been out on my own a lot, but also with others. I have actually done everything and more than I thought I would be capable of. And I have done it all together with Oliver and Charlie. There and then I felt rather proud of my own achievements and by how much I had learned and grown in just one year.
En led som går genom det småländska skogslandskapet och förbi platser med fin utsikt längs en rutt som förr var fruktad för stråtrövare lät väldigt lockande för mig. Jag såg framför mig stigar som slingrade sig fram genom djup och mosig barrskog och över steniga höjder i ett landskap som kanske skulle påminna om målningar av John Bauer. Ack så fel jag hade.
A hiking trail leading through the Småland forest landscape and places with beautiful views along a path that in the past was known and feared for highwaymen sounded very appealing to me. I saw before me paths weaving their way through deep and mossy coniferous forests and over stony hills in a landscape that would remind me of John Bauer’s paintings. I was wrong.
Under vinterhalvåret har jag besökt platser som jag ibland känt att dit vill jag tillbaka igen för att se hur det ser ut när det blivit vår och blommorna börjar komma, eller hit måste jag och tälta när det blivit sommar och naturen är klädd i full grönskande skrud. En sådan plats är Klockaretorpsleden.
During the winter half-year I have visited several places that I have thought I must return to in the spring to see the budding flowers, or I must visit here again and bring the tent once it is summer was and nature is dressed in green. The Klockaretorp Trail is one of those places.
Medan jag skriver detta hänger forfarande min utrustning på tork utspridd i lägenheten. Sovsäck och liggunderlag i vardagsrummet, tältet i hallen och drybags i köket. Vi är nyligen hemkomna efter att i tre dagar ha paddlat packraft på Nittälven i Kopparberg. Jag är både trött och öm i kroppen, men jag är också upprymd efter detta fantastiska äventyr.
While I write this there is still gear hanging to dry everywhere in my flat. Sleeping bag and sleeping mats in the living room, the tent is in the hall and drygbags hang in the kitchen. We have just come home from a three day long packrafting adventure on the river Nittälven, located in Kopparberg. My muscles are both tired and sore, but I am also still feeling elated from this amazing adventure.
Fjällmossen är ett naturreservat i Kolmården som är känt för sin gamla tallskog och öppna myrmark som är hem för den sällsynta orkidén mossnyckel. Det var dit jag blev medbjuden för en dagstur med vandring en lördag i mars.
Fjällmossen is a nature reserv in Kolmården known for its old pine forest, open landscape of bogs and for being the home of the protected orchid dactylorhiza sphagnicola. It was here we went when I was invited to join a day hike one Saturday in March.
Gör om och gör rätt! Första gången jag sov ute på vintern med Oliver och Charlie så frös vi alla tre, men mest frös nog hundarna. Jag fick många tankar om hur de fortsättningsvis skulle kunna hålla sig varma och bestämde mig till slut för att sy om två vanliga sovsäckar till dem.
Do it and then do it better! The first time I slept outdoors with Oliver and Charlie in the winter all three of us were cold, the dogs more so than I. I had many ideas on how they would stay warm in the future and eventually decided on converting two sleeping bags to fit them.
Att sova ute på vinterhalvåret var något som jag redan under hösten kunde konstatera inte var någonting för mig, jag är för frusen av mig för det helt enkelt. Det var en ny kännedom jag hade fått om mig själv, och det var något som jag hade svårt att att erkänna för mig själv. Däremot så drar man ibland förhastade slutsatser.
To sleep outdoors during the winter-half year was something that I already in the Autumn had decided was not for me, I get cold too easily. It was a new fact I had learned about myself, and one I had a difficult time to make peace with. But sometimes one can be too quick to reach conclusions.
När en vän i slutet av januari frågade om vi skulle ge oss ut på en dagsvandring, drygt fem veckor efter att Oliver insjuknade i SRMA, så tänkte jag: varför inte?
When a friend at the end of January asked if we wanted to go for a day hike, almost five weeks after Oliver became ill with SRMA, I thought: why not?
När hösten övergått till vinter, dagarna är korta och dagarna mest känns gråa och trista känns det ibland motigt att ta sig ut; trots att det egentligen är vad man behöver som mest. Så första adventhelgen tog jag mig i kragen, packade ryggsäcken och tillsammans med hundarna begav jag mig därefter av till Kättsättersleden.
The Kättsätter trail can be reached from the neighbourhood Kättsätter in Norrköping, on the 117 or 118 bus route. The trail is 4,5 kilometres long, but I could read on the map that the Kättsätter trail connects to the Klockaretorp trail, and that from there you can make a detour to an observation tower for birdwatchers; I thought it could make for a decent day hike.
Under hösten hade jag vid ett par tillfällen varit inne och nosat lite på Sörmlandsleden. Sörmlandsleden är ett nätverk av leder på ungefär 100 mil, och sträcker sig från Stockholms-området ner till Kolmårdsskogen. När jag stött på Sörmlandsleden har både ledmarkeringar, underhåll och vindskydd varit bättre än på Östgötaleden, så när jag fick tillfälle att planera en helgvandring var det därför Sörmlandsleden som lockade; och jag visste precis vart vi skulle börja.
In the Autumn I had several times come across the Sörmland trail. It is a network of about 1000 kilometres of hiking trails, stretching from Stockholm down to Kolmården forest. When on the Sörmland trail I have noticed that both markings and shelters have been better kept than on the Östgöta hiking trail. So when I had the opportunity to plan a hiking weekend the choice fell on the Sörmland trail; and I knew just where to start.
Rödgölens naturreservat ligger utanför Norrköping, beläget nordväst om den lilla orten Skriketorp. Genom åren har jag hört många som talat väl om Rödgölen; den kuperade terrängen, de artrika små sumpskogarna och den gamla tallskogen som ibland kan ge känslan av att vistas i en urskog.
Rödgölen Nature Reserve is situated outside Norrköping, northwest of the small community, Skriketorp. I have through the years heard many speak well of Rödgölen; the rugged nature, the wetland forests which are rich in species and the old pine forest which occasionally gives a visitor the feeling of being in a primary forest.
Hösten är en fantastisk årstid. Naturen sprakar i ett myller av färger, luften är sval och frisk men solen värmer. Tillsammans med en kompis hade jag planerat att vandra Utsiktsrundan sedan sommaren. Vi var övertygade om att Kolmårdsskogen och utsikten över Bråviken skulle visa sig från sin bästa sida just när träden var som färggladast; och helt fel hade inte.
Autumn is a fantastic time of the year. Nature sparkles in a variety of colours, the air is cool and fresh, but it is warm in the sun. A friend and I had been planning to hike Utsiktsrundan since the summer. We were convinced that Kolmården Forest and the view of Bråviken would be best when the trees were the most colourful; and we were not wrong.
Innan denna helg hade jag aldrig hört talas om packraft eller packrafting. Efter helgen hade jag både fått testa på, utvidgat mitt friluftsbegrepp och fått nya framtida äventyr att drömma om.
Before this weekend I had never heard off a packraft or about packrafting. But after the weekend I had not only tried it, but I had also expanded my underdtanding of the words outdoor life and had new future adventures to dream about.
Hösthänget kallas det arrangemang som en fredagseftermiddag samlade ett 15-tal personer i alla åldrar vid Vikitteln längs Sörmlandsleden, etapp 30.
Hösthänget is the name of the event that one Friday afternoon gathered about 15 people of different ages at Vikitteln on the Sörmland trail, section 30.
När ens gamle fyrbenta vandringskamrat, livskamrat och bästa vän fyller 13 år finns det bara ett sätt att fira: ute i skogen!
When your four-legged hiking partner, life partner and best friend turns 13 years old there is only one way to properly celebrate: out in the woods!
Göta Kanal är ett av Sveriges största byggnadsprojekt och löper tvärs genom landet. Från början en transportväg för att slippa Hansan och betala tull, men idag är Göta Kanal ett populärt turistmål som även kallas för skiljsmässodiket.
Göta Canal is one of Sweden’s largest engineering projects and runs across the country. It is at the start a transportation route used to avoid the Hanseatic League and paying the Sound Dues, but today Göta Canal is a popular tourist attraction, and is also known as the divorce ditch.
Ibland behöver man inte söka sig så långt hemifrån för att komma ut i naturen och tanka ny energi. Vrinneviskogen är den skog jag har närmast mig, och dit söker jag mig när tid eller möjlighet inte riktigt finns för en tur längre bort.
Sometimes you do not need to search far from home to find nature and refuel new energy. Vrinnevi Forest is the forest nearest to me, and it is there I go when time or opportunity does not permit an outing further away.
Egentligen var det här det började, eller kanske snarare här som det tog fart. Det är många gånger som jag har passerat Abisko, i regel med tåget på väg till eller från Narvik. Ännu fler gånger har jag drömt om att en dag vara en av dem som kliver av för att upptäcka Abisko.
This is where it all began, or rather where it took off. I have passed Abisko many times, mostly on the train on my wait too or from Narvik. Often I have dreamt of one day being one of those to get off and discover Abisko
I ett pass mellan två fjälltoppar ligger Låktatjåkko fjällstation. Den är inte bara Sveriges högst belägna fjällstation, utan har också Sveriges högst belägna bar. Där kan du också äta mat i restaurangen, och sova i en säng. Den brunmålade stugan ligger 1228 meter över havet, och har där legat sedan 1939, drygt 9 kilometer från Björkliden.
In a mountain pass between two summits you will find Låktatjåkko Mountain Lodge. It is not only Sweden’s highest located mountain lodge, but also Sweden’s highest located bar. There you can also eat in a restaurant, and sleep in a bed. The brown painted lodge is situated 1228 meters above sea level, and has been there since 1939, about 9 kilometers from Björkliden.
Den gamla materialvägen till Malmbanan har alltid fascinerat mig. Den bär fortsatt spår från en tung historia, både från rallarnas slit och från krigsåren.
The old supply road to the Ore Line has always fascinated me. It is marked by footprints with the heavy weight of history, both from the navvys hard labour and from years of war.
Vita havsstränder och fjäll är en kombination som man kanske inte alltid tänker hör ihop, men Lofotens stränder ser ibland rent av tropiska ut.
A white seashore and mountains is not a combination one usually thinks about, but the beaches in Lofoten sometimes look tropical.
I Ballstad, vid Kræmmervika hamn, börjar en led som tar dig längs havet, runt en udde och upp på fjället Nonstinden som i folkmun kallas Middagsberget.
In Ballstad, at Kræmmervika havn, a trail begins that will take you close to the ocean, around a point and up on the mountain Nonstinden that in every day speech is referred to as Middagsberget
Friluftsliv behöver inte handla om vandring, det kan vara något så enkelt som att packa ihop en ryggsäck med middag, dra iväg någonstans och laga mat. Det är precis vad jag och min moster Ulrika gjorde tillsammans med hundarna en kväll.
Outdoor life doesn’t always need to be about hiking, it can be about a simple thing like packing dinner and go somewhere to cook. That’s exactly what my aunt Ulrika and I did together with the dogs one evening.
Huruvida Holandsmelen är en kulle eller ett fjäll verkar vara omdiskuterat, men från dess topp bjuds det på en fin utsikt över Leknes, Vik och Haukland. Det är en lätt vandring som tar dig 434 meter upp över havet.
Whether Holandsmelen is a hill or a mountain is apparently a subject for discussion, but from it’s summit you will be treated to nice views over Leknes, Vik och Haukland. It’s an easy hike that will take you 434 meters above sea the sea.
En kvällsvandring i midnattssolen. Justadtinden är den högsta toppen på Östra sidan av Vestvågøy, Lofoten, och sträcker sig 738 meter upp över havet.
An eveninghike in the midnight sun. Justadtinden is the highest peak on the eastern side of Vestvågøy, Lofoten,and reaches 738 meters above sea level.
Poodlehike - hiking with poodles 