To read in English, please right click here and open in new tab

Vita havsstränder och fjäll är en kombination som man kanske inte alltid tänker hör ihop, men Lofotens stränder ser ibland rent av tropiska ut. En av dessa stränder återfinns på Uttakleiv, och har under många år varit min favorit att besöka. Omgärdat av fjäll breder stranden ut sig mot det öppna havet. I mina ögon har Uttakleiv alltid tett sig vara en gömd oas, och är en av de absolut vackraste platser jag någonsin besökt.

Jag har spenderat många kvällar där med att skåda midnattssolen, och sovit på stranden under öppen himmel i sovsäck. Uttakleiv ligger utanför Leknes på ön Vestvågøy, och nås från väg E10. Det är skyltat där man svänger av på Leiteveien som man följer fram till en korsning. Där svänger man in på Vikveien och fortsätter tills man når havet, och då svänger man höger och följer Uttakleiveien. Efter vägtunneln är man framme.

I år återvände jag dit med tältet, i sällskap med hundarna och min moster Ulrika. Men i år märktes den ökade turismen till Lofoten av. Redan vid Haukland där vägtunneln ut till Uttakleiv går såg vi många turister i både tält och husbil, och på Uttakleiv var det så mycket folk att det knappt gick att hitta en parkeringsplats. Men det är väl iordninggjort för campande turister, med båda toaletter och rent vatten att tillgå. Det går att gå från Uttakleiv till Haukland, en fin tur på den gamla bilvägen som går längs ett av fjällen. Det går också att göra en topptur på fjället Mannen.

Det var inte är svårt att förstå varför folk samlades på Uttakleiv denna kväll. Himlen var nästan klar, inga moln låg och dolde fjällen och solen glittrade på havet. En bit bort från parkeringen var det glesare mellan tälten, och vi fann en plan gräsyta med utsikt över stranden.

Men innan vi kunde sätta upp tältet fick vi rensa bort fårbajs. Också på Uttakleiv går fåren nämligen fritt på en stor yta. Charlie, som tycker den lufttorkade avföringen är riktigt god, tyckte att det var en rolig lek vi kommit på när vi gick och sparkade fårbajs åt alla håll och kanter.

När gräsytan var ren slog vi upp tältet. Det är definitivt lättare att sätta upp tältet och få det ordentligt sträckt när man är två som hjälps åt. Så snart tältet var uppe ville hundarna gå in och lägga sig. De verkar tycka om att tälta, och de tycker nog att tältet är en trygg plats, men också deras plats. De vet vart de ska ta vägen.

Men än hade vi inga planer på att krypa ner i sovsäckarna för natten. Vi hade med oss en liten grill, så vi tog grill och mat för att gå bort till ett av de lediga borden vid stranden.

Ulrika var chef för grillningen, och efter lite oro fick hon fyr på kolen. Snart kunde vi grilla halloumi och spett med pestomarinerade grönsaker. Man kan lyxa till det på sådanan här utflykter. Det finns ingen mening med att packa lätt när bilen står hundra meter bort.

Fastän det var mycket folk var det en väldigt härlig kväll, att få sitta och äta god mat, dricka öl och se på midnattssolen som speglade sig i havet. Himlen var orange, havet ljusblått och Ulrika observerade att färgerna fick det att likna en affisch från 70-talet.

Det var också kul att titta på de olika tälten, modeller och storlekar. Vi har båda två blivit nyfikna på tält. Oliver tycker om att sitta med, och att gå från knä till knä för gos. Charlie var mest intresserad av att titta på allt som hände runt omkring oss, och av fårbajset. Han var däremot inte lika förtjust i fåren själva, och tyckte det blev lite jobbigt när de kom för nära.

När solen vandrat bakom fjället packade vi ihop och gick tillbaka till tältet. Det är ett rymligt tält för två personer, men det blev ändå lite trångt när båda hundarna skulle sova vid mina fötter.

Vi somnade till ljudet av vågornas brus, och på morgonen gick vi tillbaka till samma bord som vi suttit vid kvällen innan för att laga frukost. Skrabbelucker, Krabbelurer eller Snoobelurer, kärt barn har många namn men de var goda till frukost.

Det verkade inte vara många människor som hade vaknat, och en stillhet låg över Uttakleiv. Men till slut var det dags att packa ihop, ta ner tältet och åka hemåt. Men vem vet, det kanske blir ett till besök på Uttakleiv nästa år?

 

 

 

 

 

Uttakleiv (Lofoten), July 2017

A white seashore and mountains is not a combination one usually thinks about, but the beaches on Lofoten sometimes look tropcial. One of these beaches can be found on Uttakleiv, and have for many years been my favourite place to visit. Surrounded by mountains the beach faces the open sea. In my eyes Uttakleiv have always seemed like a hidden oasis, and is one of the most beautiful places I have ever visited.

I have spent many evenings here watching the midnight sun, and have slept on the beach under the open sky in a sleeping bag. Uttekleiv is situated outside Leknes on the island Vestvågøy, and is reached from European route 10. There is a sign where you turn onto the road Leitveien which you then follow to an intersection. There you turn onto Vikveien och continue till you reach the sea, and then turn right and follow the road Uttakleiveien. After passing the road tunnel you are there.

This year I returned with a tent, in the company of the dogs and my aunt Ulrika. But this year the increasing flow of tourists to Lofoten showed. Already at Haukland where the road tunnel to Uttakleiv is we saw a lot of tourists in both tents and vans, and on Uttakleiv there were so many people that we had difficulty finding a parking space. But it is well prepared for camping tourists, with both toilets and a source of clean water. You can hike from Uttakleiv to Haukland, a nice trip on the old car road alongside of the mountains. You can also hike up to the summit of the mountain Mannen.

It is nothard to understand why people were gathering on Uttakleiv this evening. The sky was almost clear, no clouds were hiding the mountains and the sun was glittering on the ocean. A short distance away from the car park the tents was more space between the tents, and we found a flat ground with a view of the ocean.

But before we could pitch the tent we had get rid of the feces from the sheep. On Uttakleiv the sheep are roaming freely on a large area. Charlie, who thinks that airdried feeces are quite tasty thought it was a brilliant game we invented when we walked around kicking feces in all directions.

When we had cleared a small area we picthed the tent. It was definitely easier to put up the tent and get it properly stretched when we were two helping one another. The dogs wanted to go inside and lay down as soon as the tent was up. They seem to like camping, and they probably feel that the tent is a safe place, but also their place. They know where to go.

But we had no plans to crawl into our sleeping bags for the night just yet. We had brought a small grill with us, so we took the grill and the food and walked a short distance to one of the tables at the beach.

Ulrika was in charge of the grilling, and after worrying a little bit she got a good a good charcoal fire going. Soon we would grill halloumi and pesto marinated vegetable skewers. On these sort of outings you can afford a bit of luxury. There is no point in lightweight packing when the car is parked hundred meters away.

Despite there being a lot of people it was a lovely evening, to sit and enjoy good food, drinking beer and watching the midnight sun reflecting in the ocean. The sky was orange, the ocean light blue and Ulrika observed that the colours made it look like a poster from the 70’s.

It was also a lot of fun looking at the different tents, the types and sizes. We have both become curious about tents. Oliver greatly enjoyed sitting there with us, and walking from lap to lap for cuddles.

Charlie was more interested in watching everything that were happening around us, and in the sheep feces. He wasn’t as fond of the sheep themselves, and thought it was troublesome when they got too close.

When the sund had disappeared behind a mountain we packed everything up and went back to the tent. It is a good sized tent for two people, but it still got a bit crowded when both the dogs wanted to sleep at my feet.

We fell asleep to the sound of the waves, and in the morning we walked back to our table from the night  before to cook breakfast. Skrabbelucker, Skrabbelurer or Snoobelurer, we find many names for those we love but they make a tasty breakfast.

It didn’t seem like many people had woken up yet, and a stillness in the atmosphere on Uttakleiv. But eventually we had to pack up, take the tent down and head home. But who knows, maybe we will visit Uttakleiv again next year?