To read in English, please right click here and open in new tab

I Ballstad, vid Kræmmervika havn, börjar en led som tar dig längs havet, runt en udde och upp på fjället Nonstinden som i folkmun kallas Middagsberget. Från den markerade leden på kartan finns det stigar som leder till två toppar, Nonstinden på 459 meters höjd och Munkan på 493 meters höjd. Utan att räkna in toppturerna så är rundslingan från hamnens parkering ungefär 6 kilometer lång. Leden är inte markera så karta är att rekommendera, framförallt uppe på fjället där flera stigar möter och korsar varandra.

Det finns i vilket fall ett till fjäll som kallas Nonstinden, och denna led utgår från Unstad. ”Non” är en gammal beteckning för när det var dags att runt 15-snåret. Idag kallar vi det middag.

Jag har tittat på denna led varje gång jag haft kartan uppe, och tyckt att den sett fin ut. Brant, men trevlig med havet så nära inpå som sedan byts mot fjället.

Vandringen påbörjades från parkeringen i hamnen. Leden svänger där av upp till och förbi ställningar i träd som är till för att torka torsk. Såhär pass långt in på sommaren är ställningarna tomma, men är man på Lofoten tidigare på året hänger det mängder av torrfisk både här och där.

Men snart så tar leden en in genom en grind, för även på Nonstinden går fåren uppe på fjället och betar. Leden är än så länge lättvandrad, men successivt blir den mer och mer stenig. Efter en stund så börjar stenarna bli så stora att man får hoppa ner för dem, och snart därefter också hasa ner för ett och annat klippblock.

Det blåste in ganska starka vindar från havet, och började efter en stund att egna. Det innebar att stenarna nu också blev hala. Det var med lite nervöst pirr i magen som vi klättrade över en del stenar. Jag har full förståelse för Oliver och Charlie som tyckte det var svårt ibland. Jag fick hjälpa dem både upp och ner, och de visade verkligen prov på den tillit som finns mellan oss. Bad jag dem att hoppa ner i mina armar så gjorde de det. Bad jag dem att hasa ner i min famn så gjorde de det också. Mattehjärtat brast nästan av stolthet över dessa två.

Det var ibland svårt att se vart leden egentligen gick, men det gott om stenrös som visade vart man skulle ta sig. Sedan var det bara att försöka hitta den bästa vägen dit. Till och med Oliver som brukar vara en fena på att hitta bästa vägen när det är brant och mycket stenar hade svårt att veta hur han skulle navigera sig framåt. Möjligen för att det inte fanns någon synlig stig att följa, så det var svårt för honom att veta vart vi skulle.

När vi började närma oss udden blev stigen lättare. Ibland fanns det inte en enda sten på den, utan bara gräs. Nu blev leden däremot smalare och brantare.

Vid det här laget hade vi kommit i lä för vinden, regnet hade upphört och solen lös klart. Det blev snabbt varmt, och vi stannade för att pusta ut, ta av regnkläder och dricka vatten. Det hade tagit oss nästan 2 timmar att gå 2,5 kilometer. Hundarna sov sedan en stund medan jag satt och tittade ut över havet.

När hundarna började vakna till fortsatte vi. Vi kom snart fram till en samling klippblock. Här behövde vi klättra lite igen men även nästan krypa under innan vi kom ut på andra sidan av fjället.

Det var som att komma till en annan värld. Fjällsidorna var fortsatt branta, men inte steniga och karga utan grönskande. Solen glittrade i vattnet, och det var helt tyst.

Det stod snart klart att vi skulle ta oss rätt upp för en av de branta fjällsidorna. Kartan visade att leden gick rakt upp, och att gå rakt upp i brant terräng är krävande. Speciellt eftersom leden bara syns på kartan, och marken är täckt av växtlighet. Växtlighet som gjorde det svårt att se vad som fanns under. Rätt som det var trampade någon av oss på en hal sten eller ner i ett hål.

Vid ett tillfälle tappade Oliver balansen och fick svårt att återfå den igen eftersom det var så brant. Han började att springa ner baklänges för att inte trilla omkull, vilket var direkt farligt med tanke på terrängen. Än en gång är jag glad över att jag har mina hundar i sele och i ett stumt koppel. Jag kunde snabbt bromsa Oliver, och han fick möjlighet att få tassarna under sig igen.

Jag övergav snart försöken att hålla oss till leden. Jag visste vart vi skulle, och det var rakt upp, dit jag sett några får gå. Och vad gick de på? En väl upptrampad smal stig som slingrade sig upp för fjällsidan. Så vi tog stigen.

Det blev många stopp på vägen upp. Även att det var mycket lättare att gå upp när vi hade en stig att gå på och följa så var det fortsatt brant och solens värme nästan brände. Så många små vätskestopp behövdes, och hundarna behövde få chansen att hämta andan. Det kändes därför också lägligt att ta ett längre stopp för att äta medhavd matsäck.

När vi väl var uppe på fjället belönades vi med långsträckt utsikt över havet. Vi kunde också se toppen av Nonstinden och Munkan.

Det förhållandevis platta fjällandskapet var en välkommen syn efter den branta stigningen upp. Men väl uppe började vinden att tillta och molnen började att dra ihop sig. Fjälltopparna var snart omgärdade av moln.

Det var ett nätverk av väl upptrampade stigar som bredde ut sig framför oss. Jag vet att några av dem leder upp till toppen av Nonstinden och Munkan. Jag hade funderat på om vi skulle gå upp till en av topparna när vi ändå var där, men det kändes i slutändan inte som att det var läge för det. Hundarna var trötta, vinden var ganska stark och topparna var ändå dolda bland molnen.

Så vi fortsatte över fjället och njöt av utsikten över havet. Så småningom kunde vi se Ballstad, och snart började nerstigningen.

Det var väldigt brant även nerför, och det var både stenigt och väldigt lerigt. Men vi tog det lugnt och försiktigt. Vi hade fin utsikt över havet och Ballstad hela vägen ner.

Vi fick passera en till grind, och kort därefter kom vi ut på den asfalterade vägen som leder tillbaka mot parkeringen vid hamnen. Trötta var vi alla tre, och det värkte i kroppen. Detta är möjligen de mest krävande 6 kilometerna vi vandrat, och de är ett bra exempel på att 6 kilometer i fjällen kan vara nog så utmanande.

Nonstinden (Lofoten), July 2017

In Ballstad, at Kræmmervika havn (a harbour), a trail begins that will take you close to the ocean, around a point and up on the mountain Nonstinden that in every day speech is referred to as Middagsberget (dinnermountain). From the marked trail on the map there are paths leading to two summits, Nonstinden 459 meters above sea leavel and Munkan 493 meters above sea leavel. Without taking the paths to the summits into account the loop trail from the parking at the harbour is about 6 kilometres long. The trail isn’t marked so a map is recommended, especially up on the mountain where several paths meet and intersect one another.

There is at least one more mountain called Nonstinden, that trail starts from Unstad. ”Non” is an old word for when it was time to eat around 3 in the afternoon. Today we call it dinner.

I have been looking at this trail every time I have had the map out, and have thought that it appears to be rather nice. Steep, but nice with the ocean so close to the trail and that eventually gets switched for the mountains.

The hike began from the parking lot at the harbour. The trail takes a turn up too and past constructions in wood used to dry cod. At this time of the year the wooden racks are empty, but if you visit Lofoten earlier in the year there will be loads of stock fish hanging both here and there.

Soon the trail leads you through a gate, because on Nonstinden there is also sheep on the mountain grazing. So far the trail is an easy hike, but gradually it becomes more and more stony. After a while the stones become so large that you have to start jumping, and soon thereafter slide down the occasional big rock.

There was quite a strong wind coming in from the sea, and after a while it began to rain. It meant that the rocks were now also slippery. It was with nervous jittering stomach that I climbed over some of the rocks. I have understand fully why Oliver and Charlie at times it was difficult. I had to help them both up and down, and they really showed how much trust there is between us. If I asked them to jump down into my arms the would do it. If I asked them to slide down into my arms the would do it. My humom heart almost burst with pride ove these two.

It was at times difficult to see where the trail went, but there were plenty of cairns to show where to go next. All you had to do was find the best way there. Even Oliver who usually is great at finding the best way when it is steep or lots of stones had a hard time knowing how to navigate forward. It might have been because there was no visible path to follow, so it was difficult for him to know where we were going.

When we got close to the end of the cape the path became easier to walk. At times there wasn’t even a single rock, just grass. However the path now became more narrow and steep.

By this time we had cover for the wind, the rain had stopped and the sun was shining brightly. It soon became hot, and we stopped to take a breather, take off the rainclothes and drink water. It had taken us almost 2 hours to walk 2,5 kilometers. The dogs then slept for a while whilst I sat and looked out over the ocean.

When the dogs woke up we continued. We soon reached a pile of large rocks. Here we had to climb some more but also crawl before we got through to the other side of the mountain.

It was like stepping into another world. The side of the mountains were still steep, but not rocky and barren but lush. The water was glittering in the sund, and it was quiet.

I soon understood that we had to walk up one of the steep mountain sides. The map showed that the trail went straight up, and to walk straight up in steep terrain is very demanding. Especially when the trail is only visible on the map, and the ground is covered in vegetation. Vegetation that made it difficult to see what was underneath. Suddenly one of us would step on a slippery rock or down into a hole.

On one occasion Oliver lost his balance and had difficulty gaining it because it was so steep. He began to run backwards so he would’nt fall over, which was dangerous considering the terrain. Once again I am happy that I use harnesses and inelastic leashes on my dogs. I could quickly stop Oliver, and he was able to find his footing again.

I soon abandoned all attempts to stay on the trail. I knew where we were going, which was straight up to where I had seen a few sheep walk. And what did they walk on? A well trodden narrow path that weaved its way up the side of the mountain. We took the path.

There were many breaks on our way up. Even though it was much easier to walk once we had a path to walk upon it was still steep and the sun was so hot it almost burned. So many breaks for water was needed, and the dogs needed a chance to gain their breath. It therefore felt like as good a time as any to take a longer break to eat our food package.

When we finally got up in the mountain we were rewarded with a great view over the ocean. We could also see the summits of Nonstinden and Munkan.

The relatively flat landscape was a welcoming sight after the steep ascend. But up here the wind began to increase again and the clouds were starting to gather. The summits were soon encased in clouds.

There was a network of well trodded paths spread out before us. I knew that some of them lead to the summits of Nonstinden and Munkan. I had entertained the thought of hiking to one of the summits while we were there, but in the end it didn’t feel like the right time. The dogs were tired, the wind was pretty strong and the summits were enclosed in clouds.

Se we continued over the mountain and enjoyed the view over the ocean. After a while we could see Ballstad, and soon the descent began.

It was a very steep descent, and the path down was both rocky and very muddy. But we took it slowly and carefully. We had a nice view of the ocean and Ballstad the whole way down.

We passed another gate, and shortly thereafter we reached the paved road leading back to the parking lot by the harbour. All three of us were tired, and my body ached. This is possibly the most demanding 6 kilometres we have ever hiked, and a great example of that 6 kilometres in the mountains can be quite challenging.