To read in English, please right click here and open in new tab

Friluftsliv behöver inte handla om vandring, det kan vara något så enkelt som att packa ihop en ryggsäck med middag, dra iväg någonstans och laga mat. Det är precis vad jag och min moster Ulrika gjorde tillsammans med hundarna en kväll.

Dagen hade mest bjudit på regn, men till kvällen hade det klarnat upp. Det gäller att ta de tillfällena i akt, så vi plockade fram kartan för att se om vi kunde hitta någon liten tur med vindskydd. Beslutet föll på Grønnlia Gapahuk.

Grønnlia Gapahuk ligger utanför Leknes. Du åker väg E 10 mot Borge, men svänger av mot Øvre Voll och följer en smal liten väg. Det är lätt att missa avfarten, så det gäller att ha både ögon och karta med sig. Det går att köra hela vägen fram till vindskyddet, men det går också att parkera på lämplig plats och gå.

Vi parkerade så att vi fick en liten promenad till vindskyddet, totalt 3 kilometer fram och tillbaka. Vägen är lättvandrad, och tar en inte upp på något fjäll. Möjligheten finns däremot att vika av på en stig och gå till ett annat vindskydd som ligger upp på fjället.

Vägen går genom granskog. Granskogen är speciell här på Lofoten. Den är odlad, men skogsbruk är inget som praktiseras på Lofoten. Skogen står därför och sköter sig själv, och ser väldigt malplacerad ut där den växer på sluttningarna till fjällen. Men det är mysigt att gå på en väg genom skogen.

Vi kom fram till en plats som kallas för Mannaskriket, och därifrån är det 200 meter kvar till vindskyddet. Undra vad historien bakom det namnet är?

Vindskyddet, Grønnlia Gapahuk, är beläget ett stenkast från en fjällbäck som mynnar ut vid en sjö. Det finns också bänkar och grillplats nere vid sjön. Vindskyddet är omgärdat av staket för att fåren inte ska komma in. Det var skönt, för då kunde grabbarna få gå och strosa som de ville.

Ulrika gjorde upp elden medan jag gick iväg och täljde oss grillpinnar. Därefter grillade vi vegetarisk korv, och njöt av stillheten. Bäcken som porlade, vinden som drog genom träden, fjällen runt omkring oss och lukten av röken från brasan. Det behöver inte alltid vara mer komplicerat eller omständigt än så.

Att överhuvudtaget få komma ut i naturen ger ro i själen, och Oliver och Charlie är nöjda med att bara få vara med ute i friska luften. Det behöver inte alltid hända något för deras del.

När elden börjat brinna ut släkte vi glöden med vatten, och sedan tog vi en sväng ner till bäcken innan vi gick tillbaka till bilen. Det fanns en stig på andra sidan bäcken, men vart den leder har jag inte en aning om.

Grønnlia Gapahuk (Lofoten), July 2017

Outdoor life doesn’t always need to be about hiking, it can be about a simple thing like packing dinner and go somewhere to cook. That’s exactly what my aunt Ulrika and I did together with the dogs one evening.

The day had gifted us with rain, but in the evening it had cleared up. You have to seize the moment, so we got the map put to see if we could find a windshelter. The decision fell upon Grønnlia Gapahuk.

Grønnlia Gapahuk is located outside Leknes. You take the road E 10 towards Borge, and turn left to Øvre Voll and then follow a small road. It’s easy to miss, so keep your eyes sharp and bring a map. You can drive the whole to the wind shelter, but you can also park at a suitable place and walk.

We parked so we had a short walk to the wind shelter, a total of 3 kilometres both ways. The road is easy to walk, and it doesn’t lead up on a mountain. You do however have the possibility to schoose a small path that leads to another wind shelter up on a mountain.

The road leads you through spruce forest. The spruce forest is special here on Lofoten. It’s planted, but forest enterprise isn’t practiced in Lofoten. The forest is therefore left to itself, and looks very out of place on the hillsides of the mountains. But it is nice to walk on a road through the forest.

We reached a place called Manaskriket (man’s scream), and from there it was 200 meters left to the wind shelter. Wonder what the story behind the name is?

The wind shelter, Grønnlia Gapahuk, is situated a stone’s throw away from a mountain stream leading to a lake. There were also benches and a fire ring for a valp fire. The wine shelter is fenced in to keep the sheep out. It was nice, because the Boys could saunter around as they pleased.

Ulrika made the fire while I went to craft roasting sticks. And then we roasted vegetarian hot dogs, and enjoyed the tranquility. The porling stream, the wind blowing though the trees, the mountains surrounding us and the smell from the camping fire. It doesn’t need to be more complicated than that.

Getting out into the nature on a whole gives peace of mind, and Oliver and Charlie are happy to just join us and be outdoors in the fresh air. Something doesn’t always need to happen.

When the fire began to die down we put out the embers with water, and then went down to the stream before we returned to the car. There was a path continuing on the other side of the stream, but where it leads to I have no idea.