To read in English, please right click here and open in new tab

Detta att inte kunna ta med Oliver ut på längre turer är inte ett alternativ. Det var ju just därför som jag började att intressera mig för packrafting, men jag hade ännu inte införskaffat mig en egen.

Så när erbjudandet kom att köpa en begagnad packraft så fanns det inte särdeles mycket att fundera på, och så snart jag kunde åkte jag iväg för att hämta hem min egna lilla gummibåt. Naturligtvis fick Oliver följa med och hämta den, och när vi kom hem så var jag bara tvungen att blåsa upp båten så att jag kunde prova om vi fick ordentligt plats alla tre. Det fick vi, och även Pussel inspekterade packraften; jag tvivlar däremot starkt på att hon kommer att få följa med ut och paddla.

Efter att vi alla provsuttit i packraften hemma på fiskbensparketten så var vi naturligtvis också tvungna att så snart som möjligt testa båten i vatten också. En av de saker som jag verkligen gillar med packrafts är hur lätta de är att transportera. Att ta en ihoprullad packraft på spårvagnen för att komma bort till Ensjön var inget större projekt; och spårvagn åker vi ändå ofta.

Första turen med min egna gummibåt väckte många av de känslor som jag upplevde när jag tog de första paddeltagen i Nittälven; ren pur glädje och ett visst mått av nervositet av att befinna sig i en gummibåt ute på vatten. Att vi var på en sjö bidrog nog till att det kittlade lite extra i magen; det är längre in till land om någonting händer. Jag hade ännu inte skaffat mig en torrdräkt heller, så jag visste att det egentligen inte var en särskilt briljant idé att höstpaddla själv så vi höll oss nära intill land.

Av den anledningen blev första turen kort, och därför hoppar vi nu fram ett par veckor till det att jag även införskaffat mig en torrdräkt och därmed kunde återvända till Ensjön med lite mer mod i magen. Denna gången hade jag och hundarna publik på stranden. En fiskare fick syn på förberedelserna när jag ordnade med packraften vid vattnet och drog på mig torrdräkten. Jag tror att fiskaren inte riktigt visste vad han skulle tänka när jag sedan satte på hundarna deras flytvästar och hjälpte dem ner i packraften.

När jag började att knuffa ut båten för att sedan själv hoppa i tog fiskaren upp sin mobil och filmade oss. Som det måste ha sett ut; en gråmulen och kall höstdag dyker det upp en kvinna med två stora hundar som drar fram en blå gummibåt från en ryggsäck, blåser upp båten och sedan paddlar iväg med både hundar och ryggsäck ombord. Jag inser själv att det måste ha varit en rätt märklig syn. Däremot så undrar jag vad han gjorde med videon sedan.

Både Charlie och Oliver bökade runt till en början innan de hittade platser som de var nöjda med. Denna packraft är lite kortare än den som vi hyrde när vi paddlade Nittälven, så i denna är de inte lika bortskämda med utrymme. Oliver stör det egentligen inte, han har alltid gillat att knöla ihop sig i trånga utrymmen, men Charlie gillar att bre ut sig. Så innan han kom underfund med hur han skulle sitta hade han trampat runt på Oliver, balanserat uppe på kanten och suttit i mitt knä så att det blev svårt att paddla utan att råka slå honom i huvudet med paddeln. När han väl kom sig till ro så tror jag att både jag och Oliver drog en suck av lättnad.

Det är något speciellt med att få utforska från vatten. Vi paddlade förbi en del väldigt vackra hus som låg uppe på klipporna med trappor som ledde ner till sjön. Det måste vara en härlig utsikt över sjön ifrån de husen.

Oliver verkade nöjd, han alternerade mellan att vila sitt huvud på mitt knä och halvslumra och att titta ut över sjön. Charlie verkade tycka att det var lite jobbigt när det droppade vatten på honom från paddeln, han har aldrig gillat att bli blöt och om somrarna kan jag inte ens få honom att gå ut i vatten för lek och svalka, men när han väl glömde av vattnet satt också han och tittade.

Det finns ett par öar i Ensjön, och jag fick lust att paddla runt dem. Det visade sig att det inte var helt enkelt eftersåm det blåste en del den dagen, och packrafts kommer inte till sin rätt när det blåser om man säger så. Jag fick paddla så att det brände i armarna, och ändå kändes det knappt som att vi kom någonstans.

Men de som känner mig vet att jag kan vara ganska så obstinat, så jag paddla på och till slut kom vi fram till den första ön och sedan den andra. Mellan öarna var vattnet stilla, så jag stannade där för att vila armarna, äta en bit choklad och gosa med hundarna.

Det är riktigt behagligt att sitta bakåtlutad i en packraft medan den flyter omkring, och det är rätt mysigt att kunna stanna och mysa med hundarna. Men när jag försökte att runda den andra ön så var vågorna ännu tuffare att paddla. Jag paddlade en liten bit för att kika på det hus som låg på ön, men sedan lät jag vågorna ta över.

Vi drev rätt snabbt tillbaka åt det håll vi kommit ifrån, men när vi nådde udden till Lindsön så lugnade sig vågorna; vi var i lä för vinden nu. Från att ha paddlat så att det värkte i armarna för att överhuvudtaget komma någon vart tog vi oss nu fram med lugna och långsamma paddeltag.

Det flöt omkring små vissna björklöv på vattenytan, och lövträden på land bar på en helt gul skrud. Bortom vinden och vågorna blev det på något sätt väldigt påtagligt hur långt hösten hade kommit. Jag var glad att hundarna hade varandra och mina ben att värma sig mot, även om de inte verkade tycka att det var ett dugg kallt.

Vi paddlade en sväng i det lugna vattnet, men så småningom styrde vi in mot land igen. Fiskaren stod inte längre kvar, men det röde sig flera personer som var ute på promenad. Två kvinnor med ett barn kom fram när jag höll på att packa ihop packraften, och barnet var väldigt nyfiken på både hundarna och båten.

Det känns kul när folk blir nyfikna och kommer fram och frågar vad jag och hundarna håller på med; ibland är det en och annan som verkar bli sugen på friluftsliv. Men just då kände jag mig mest nöjd med att jag hade kunnat spendera ett par timmar med att få utforska nya platser tillsammans med Oliver och Charlie.

Lake Ensjön, October 2018

To not be able to bring Oliver along on longer outings anymore was not an option. That was one of the reasons I had fallen for packrafting, but I had not yet been able to acquire one.

So when I got an offer to buy a used packraft I did not have to consider my answer, and as soon as I could I went to pick up my own little rubber boat. Naturally, I brought Oliver with me and as soon as we returned home I just had to inflate it to see if all three of us would fit. We did, and even Pussel, my cat, inspected the packraft; I do however very much doubt that I will ever be taking her packrafting.

After we had tried the packraft out at home on the herringbone parquet floor we also had to try it out in water as soon as we could. One of the things I really like about packrafts are how easy they are to transport. It was not much of a hardship to bring a deflated packraft on the tram when we went to the lake Ensjön; we ride a lot on the tram anyway.

The first trip with my own rubber boat awoke many of the feelings I experienced that moment when we set out on Nittälven for the first time; pure happiness and a bit of nervousness about sitting in a boat made out of rubber on water. Being out on a lake probably made the knots in my belly a bit tighter; it is further to shore if something goes wrong. I did not yet own a dry suit and I knew it was not really a great idea to go paddling on my own in the autumn, so I stayed close to shore.

Because of this, the first trip was short, and I will therefore jump to a few weeks later when I had bought a dry suit and returned with a bit more courage, to Ensjön. This time the dogs and I had an audience. A fisherman had seen us when I prepared the packraft by the water and pulled on the dry suit. I do think he did not know what to make of it when I put the dog’s lifejackets on and then proceeded to help them into the packraft.

When I pushed the boat out and jumped in the fisherman pulled out his phone and began filming us. We must have made a sight; a grey cloudy autumn day and a woman with two large dogs turns up, pulls out a rubber boat from a backpack, inflates it and then paddles away with dogs and backpack onboard. I do realise it must have been a rather strange thing to see. I do however also wonder what he did with that video.

Both Charlie and Oliver were making a fuss before they found a place and position they were happy to settle down in. This packraft is shorter than the one we rented for Nittälven, so they are not spoiled for space now. It does not really bother Oliver all that much, he has always liked to squeeze himself into tight spaces, but Charlie likes his space. So before he sorted out how to make himself comfortable he trod on Oliver, balanced up on the edge, and sat in my lap, so it was difficult to paddle without hitting him in the head with the paddle. When he finally settled down I believe both Oliver and I sighed with relief.

It is something special about exploring on the water. We paddled past some very beautiful houses located upon cliffs with stairs leading down to the lake. The view of the lake must be lovely from those houses.

Oliver seemed pleased, he alternated between resting his head on my knee half slumbering and looking out over the lake. Charlie appeared to find the water dropping down on him from the paddle annoying, he has never liked getting wet and I can not even get him to play or cool down in water in the summer, but he eventually forgot about the water and also sat studying his surroundings.

There are a couple of small islands in Ensjön, and I decided to paddle around them. That turned out to not be that easy as it was windy, which is not the best weather condition for packrafts. I paddled so hard the muscles in my arms burned, and still it did not feel like we were really getting anywhere.

But those who know me know that I can be rather obstinate, and so I paddled on and eventually we reached the first island and then the second. The water was still between the islands, so I stopped there to rest my arms, have a piece of chocolate and to cuddle with the dogs.

It is quite comfortable to sit back in a packraft and to just let it float around, and it is rather cozy to sit there and cuddle the dogs. But when I tried to round the second island the waves were even tougher than before. I paddled a short distance to have a peek at a small house located on the island and then I just let the waves take over.

We quickly drifted back the way we came, but when we reached a third island called Lindsön, the waves calmed down; we were in cover from the wind now. From having paddled so hard my arms hurt, but I could now slow down to calm and languid paddling.

Small withered birch leaves floated on the water surface and the deciduous trees on land were dressed completely in yellow. Away from the wind and the waves it somehow was much clearer how far autumn had come. I was glad the dogs had each other and my legs to help them stay warm, although they did not seem to think it was cold.

We paddled for a bit on the calm water, but after a while we headed back to land. The fisherman was no longer there, but there were several people out on walks. Two women with a child came over while I was deflating the packraft, and the child was curious about both the dogs and the boat.

It is fun when people are curious and come up to ask questions about what the dogs and I are doing; sometimes people even seem curious about trying outdoor life. But at that moment I mostly felt happy about having been able to explore new places with Oliver and Charlie. When I returned home and looked through the photographs from the day I found a photo of Oliver looking at the island with the small house with a smile.