To read in English, please right click here and open in new tab

Redan i vintras bestämde jag mig för att i sommar så vill jag göra en längre tur med packraften. Men innan det är dags för den så var det hög tid att ta ut båten på en ordentlig premiärtur.

Lite halvspontant blev det tillsammans med en vän bestämt att vi skulle paddla en sträcka av Järleån utanför Örebro. Min vän har också två hundar, och med oss skulle vi också ha två barn. Ingen av dem hade paddlat innan, och den ena hade heller aldrig varit ute och sovit; varför det var svårt att förklara att matutbudet skulle bli begränsat på grund av avsaknaden av kylskåp och elektricitet i vindskydd och tält.

Vi startade vår paddling nedanför Järle kvarn. När vi kom dit pågick det en loppis, så vi hade publik när vi konkade packning och båtar ner till ån från bilen. Några nyfikna letade sig ända fram till oss och frågade nyfiket barnen om våra planer medan vi vuxna blåste upp båtarna och spände fast packningen. Det var säkert en syn att beskåda; två vuxna, två barn, fyra hundar och tre gummibåtar.

Barnen fick dela på en packraft och vi hjälptes åt att få i barnen i båten och ut i vattnet. Sedan hoppade jag ner i min båt tillsammans med Oliver och Charlie för att hålla ordning på barnen medan min kompis ordnade med det sista innan vi kunde ge oss iväg.

Att sätta två barn utan erfarenhet av paddling i en packraft visade sig vara både en intressant och tålamodsprövande erfarenhet. Att få dem att paddla synkroniserat och förstå hur man väjer för hinder i vattnet, eller helt enkelt att undvika att krascha in i land, var inte enkelt.

Det var, med handen på hjärtat, rätt skönt att det inte var mina barn, och att jag kunde ägna mig mer åt att hålla utkik efter hinder att undvika i vattnet (vilket det fanns en hel del av i form av omkullfallna träd) än att försöka få barnen att lyssna på instruktioner om hur man paddlar.

Emellanåt fick de däremot till det, men fort gick det i vart fall inte. Det behöver å andra sidan inte alltid göra det heller. Det var väldigt avkopplande att flyta runt där på ån och gosa med hundarna. Ibland satte sig Charlie i mitt knä och ibland la Oliver upp huvudet på mitt ben för att bli klappad.

Vi stannade för lunch. Det bjöds på pannkakor med kanel och socker, och lite fika efteråt. Oliver har väldigt svårt att koppla av kring mat sedan han började äta kortison, men när jag väl fick honom att ligga still slocknade han som ett ljus.

När vi fortsatte hade det börjat torna upp mörka moln på himlen. Vi kom snart fram till ett vindskydd där det fanns en skylt som visade på att man skulle göra ett lyft där. Jag tänkte att med packraft så kommer man förbi hinder som kanoter inte tar sig förbi, så jag paddlade fram en liten bit och såg att det hinder man skulle lyfta för var en liten fors. Att paddla fors är bara kul, och även om det var en del stenar synliga ovanför vattenytan så såg det ut som att det borde gå bra så jag ropade till min kompis att jag tänkte göra ett försök.

Och bra gick det, nästan hela vägen fram till slutet av forsen då det blev så pass grunt att rumpan tog emot på stenarna på bottnen och det blev tvärstopp. Jag försökte ropa till min kompis att med tanke på barnen så var det nog bättre att de lyfte, men de var inte långt bakom mig och det tog strax stopp även för dem.

Hundar och barn fick sitta kvar i sina respektive båtar medan vi hoppade ur för att dra båtarna nerför den sista biten av strömmen och ut på lite djupare vatten. Utan oss vuxna i båtarna flöt de nerför utan några problem, så vi behövde mest bara styra förbi stenar. Charlie tyckte inte riktigt om att jag gick ur båten medan han fick sitta kvar, medan Oliver bara låg och tog det lugnt.

Det dröjde inte många minuter efter att vi passerat forsen till att regnet kom. Till en början var det bara ett lätt strilande, men snart tilltog det mer och mer tills det fullkomligen öste ner. Jag låg lite före de andra, och valde att paddla in under ett träd vid vattenbrynet. Det gav skydd från det värsta, och jag kunde dra fram min regnponcho.

De andra kom snart ikapp, och även om min kompis sa att de skulle paddla vidare regnet till trots la de sig snart också under ett träd; regnet var ingen hit med barnen. Det stod dock snart klart att regnet med stor sannolikhet skulle fortsätta att ösa ner ett tag till, så vi fortsatte ändå.

Tillslut lättade regnet och slutade så småningom helt, och vi var alla, som vi sa, rejält blöta både uppifrån och nerifrån. Här någonstans kom de andra plötsligt en bit bakom mig igen, och när jag vände om för att se vart de tagit vägen dök min vän upp med all packning i sin båt och barnens båt i släp med lina bakom.

Vi paddlade under en bro där en vägskylt informerade om att vi nu nått Nora kommun. Solen hade börjat skina genom molnen och när vi nådde fram till det vindskydd där vi skulle spendera natten kändes det som att det kom alltför tidigt; däremot är jag säker på att barnen kände annorlunda.

Vår första prioritet var att byta om till torra kläder och slå upp tälten. Barnen var ivriga med att vi skulle göra upp en eld, och var till och med nära att göra en ansats till att hugga upp ved själva innan jag fick stopp på dem och kunde styra upp det hela lite.

Med elden tänd, människor och hundar påklädda för värme och blöta kläder hängandes på tork överallt slog vi oss alla ner i vindskyddet för att laga middag. Oliver la sig nära mig och Charlie kröp längst in i vindskyddet. Vartefter kvällen fortskred blev det lite småkyligt, så jag fick bädda ner Oliver i vindsäcken som jag dittills hade lånat för att själv sitta i medan jag lagade mat.

På morgonen vaknade vi till regn, och jag dröjde mig kvar i tältet tillsammans med hundarna tills det värsta hade slutat. Vi gjorde en ganska effektiv morgon, men vi tillät oss ändå att ta tid att tända en liten brasa att njuta av.

Vi fick uppehåll med regnet medan vi packade ihop, men när det var dags för avfärd började det att så smått regna igen. Vi hann inte paddla länge förrns det började regna och blåsa ganska så ordentligt.

Varken Oliver eller Charlie uppskattade regnet, särskilt Charlie kan konsten att se ut som sju svåra år, och vi människor frös om händerna. Vi vuxna kunde hantera det, men det tog musten ur barnen. Vi fick stanna för att de skulle kunna ta på sig en varm tröja under regnjacka och ullsockor på händerna.

Men så småningom sprack vädret upp, och solen kikade fram. Vi passade då på att länka ihop oss på ån för att ta en fikapaus. Det höjde humöret hos oss alla, framförallt barnen. Jag tror hundarna också tyckte det var skönt att få torka upp i solen. Charlie bjöd på ett gott skratt när han trots sin avsky för att bli blöt envisades med att sitta uppe på kanten så att svansen hängde ner i ån.

Efter fikat paddlade vi vidare i strålande solsken, och det var väldigt mysigt att glida fram på ån mellan träden, de grönskade vallarna och de små stugorna och bryggorna som låg precis intill vattnet.

Vi stannade för att äta lunch, och hundarna verkade tycka att det var riktigt skönt att få sträcka på benen. Det började att mulna på igen medan vi satt och åt, så vi dröjde oss inte kvar särskilt länge.

Det började däremot aldrig att regna igen, och vi kunde fortsätta att njuta av naturen vi paddlade förbi torra; eller så torr man kan förbli i en packraft vill säga.

Vi bjöds på en del omkullfallna träd i vattnet som vi försiktigt tog oss förbi, men inget som kunde jämföras med gårdagen och inget som krävde några lyft.

Min vän hade ordnat så att hon skulle få skjuts tillbaka till sin bil så att hon sedan kunde komma och hämta upp oss andra. Den avtalade platsen var en bro som passerar över ån vid Flåten. Det kändes som vi anlände där alltför snart.

Speciellt med tanke på att detta blev det sista äventyret som jag fick uppleva tillsammans med Oliver. Nästan på klockslaget för när vi tog oss i land vid bron 14 dagar senare fick min livskamrat somna in efter att han fått vad vi tror var en stroke.

Jag började att skriva denna blogg för att dokumentera mitt och Olivers friluftsliv, och för att visa att bara för att en hund börjar bli till åren och kämpar med sjukdomar så betyder det inte att de inte har mer kvar att ge och att de inte kan följa med ut längre. För mig var Oliver en stor inspiration, och jag vet att han även har inspirerat andra.

Det finns flera äventyr kvar att skriva om som jag fick äran att uppleva med Oliver, och jag kommer att arbeta med dem samtidigt som jag skriver om nya äventyr.

Bloggen kommer inte att sluta med Olivers bortgång, den kommer finnas kvar som ett minne över de fantastiska stunder vi har delat tillsammans, som en hyllning till allt det han inspirerat mig att göra och för att fortsätta i hans anda. Tack för allt min älskade vän.

Järleån, May 2019

Early this winter I decided that come summer I would I would do a weeklong trip with the packraft. Before that, though, it was time to take the boat out on a proper premier after the winter.

A trip was spontaneously planned together with a friend, and it was decided that we would paddle a section of the river Järleån outside of the town Örebro. My friend also has two dogs, and we would be bringing two children along on this trip. Neither of them had ever paddled before, and one of them had never slept outdoors; which is why it was a bit difficult to explain that the menu would be limited because we would not have access to a fridge or electricity in either the shelter or the tent.

We began our packrafting trip by Järle kvarn (a mill). When we arrived, there was a flea market going on, and so we had an audience when we lugged our packing and the boats down to the river from the car. A few curious bystanders approached us and asked the children about our plans while my friend and I inflated the boats and secured our backpacks and drybags. It must have been a sight to behold; two adults, two children, four dogs and three inflatable rubber boats.

The children had to share a packraft and we helped them into the boat and out on the water. I then jumped into my boat together with Oliver and Charlie to keep an eye on the children while my friend got her boat ready to leave.

To put two children with no experience of paddling in a packraft turned out to be an interesting experience that would require a lot of patience. To get them to paddle in a somewhat synchronised manner, to understand how to avoid for obstacles in the water, or to simply avoid crashing into land, was not easy.

It was, to be honest, rather nice that they were not my kids, and that I could focus more on keeping an eye out for obstacles to avoid in the water (in the form of many fallen trees) than to try to make the children take instructions on how to paddle.

There were moments when they got it, but it did not go fast. It did not have to either. It was very relaxing to float around on the river whilst having a cuddle with the dogs. Sometimes Charlie would sit in my lap, and sometimes Oliver would rest his head on my leg to be petted.

We stopped to have lunch. We had cold pancakes with cinnamon and sugar, and a fika afterwards. Oliver has a hard time relaxing around food since he was put on steroids, but when I eventually got him to relax he was out like a light.

When we continued dark clouds had begun to gather in the sky. We soon reached a shelter where a sign instructed canoeists to lift and carry past an obstacle. I thought that packrafts can usually get past obstacles that canoes can not, and so I carefully continued on and saw that the obstacle was a small rapid. To paddle rapids is fun, and even if there were a few visible rocks I thought it looked like it would be possible to paddle so I shouted to my friend that I would give it a go.

And it did go, almost all the way through the rapid until the water became so shallow that my behind touched the stones on the river bed and we came to a dead stop. I tried to call out to my friend that considering the children they should lift, but it turned out they were not far behind and the journey came to an abrupt stop for them as well.

The dogs and the children remained in their respective boats while we jumped out of our boats to pull them downstream and to deeper waters. With us adults out of the boats they easily floated downstream, all we had to do was stear them away from visible rocks. Charlie was not impressed that I stepped out of the boat while he had to remain behind, while Oliver just laid there as calm as ever.

It was not long after we had passed the rapid that the rain began. At first it was just a light sprinkle, but soon it grew in strength until it was pouring down. I was a bit ahead of the others, and choose to paddle in underneath a tree by the water’s edge. It provided shelter from the worst of it as I put on my rain poncho.

The others soon caught up, and even though my friend said that they would continue in the rain they also ended up taking shelter underneath a tree; the children were not a fan of the rain. It eventually became obvious however that the rain would probably not ease up in the near future, and so we continued on.

Eventually the rain did ease up, and all of us could establish that we were wet from both above and below. Around this time the others ended up a little behind me again, and when I turned around to see if they had gotten stuck somewhere my friend showed up with all the packing in her boat and the children on tow behind her.

We passed under a bridge where a road sign showed that we had now reached Nora municipality. The sun was shining, and when we reached the shelter where we would be spending the night it felt like we had gotten there very quickly; I am convinced the children felt differently.

Our first priority was to change into dry clothes and pitch our tents. The children were eager to to have a campfire, and even made an attempt to chop up firewood before I managed to stop them.

With the campfire lit, people and dogs dressed in warm clothes and wet clothes hanging to dry everywhere we sat down in the shelter to have dinner. Oliver laid down close to me while Charlie crept to the back of the shelter. As the evening progressed it became a bit cold and so I bundled Oliver up in their windsack, which I had borrowed to sit in while cooking.

In the morning we woke up to heavy rain fall, and I remained in the tent with the dogs for a while until it began to ease up. We were quite organised that morning, but we did take the time to enjoy a small campfire.

The rain stopped while we were breaking up camp but began again when we were ready to leave. We did not get very far before the rain became quite heavy with strong winds.

Neither Oliver or Charlie really like rain, and Charlie especially knows how to look absolutely miserable. As for us humans we really did feel the cold, especially in our hands. As adults we could handle it a lot better than the children. We had to stop so they could put on a warm sweater underneath their rain jackets and wool socks on their hands.

Eventually the rain did ease up, and the sun began to shine. We took the opportunity and formed a chain to have a fika there on the river. It improved the mood a lot, especially for the children. I had a laugh at Charlie who, despite hating water insisted on sitting up on the edge with his tail hanging down into the river.

After our fika we continued, and the sun was beaming down on us now. It was very nice to glide down the river between the trees, the lush river banks and small houses and the small piers located by the water’s edge.

We stopped to have lunch, and the dogs really enjoyed stretching their legs out. But the clouds had begun to gather again, and so we did not linger for long.

It never started to rain again though, and we could continue to enjoy the nature we paddled through while remaining dry; or as dry as you can be in a packraft.

There were a couple of fallen trees in the water that we had to carefully move around, but compared to the day before it was not much and none required us to lift.

My friend had made arrangements to get a ride back to her car, so she could come and pick the rest of us up. The agreed meeting place was at a bridge that passed over the river near Flåten. It felt like we arrived there way to soon.

Especially in hindsight now that this has turned out to be the last adventure I got to experience with Oliver. Exctly 14 days later my life partner had to be let go after suffering what we think was a stroke.

I began writing this blog to document mine and Oliver’s outdoor adventures, and to show that a dog growing old or getting sick does not necessarily mean that they do not have anything left to give and cannot follow on adventures anymore. Oliver was a great inspiration for me, still is, and I know that he also inspired others. He gave me the courage to try things I never thought I would dare to do and showed me what matters in life.

There are more adventures to write about that I had the honour to experience with Oliver, and I will be working on them while I still write about new adventures.

This blog does not end because Oliver has passed on, it will remain as a memory of the fantastic moments I got to share with him, as a tribute to all he inspired me to do and to be continued in honour of his memory. Thank you for everything my dear friend.