To read in English, please right click here and open in new tab

Detta är ett av de största äventyren jag planerat för. En paddling som sträcker sig över en vecka, från ett landskap till ett annat. Ett kliv utanför komfortzonen. Den längsta distansen jag planerat för, och den ditintills längsta tiden jag spenderat ute.

Detta skulle ha varit Olivers tur, hans stora sommaräventyr. Jag hade planerat i månader för att säkerställa att allt som gick var anpassat efter hans behov. Han dog nio dagar innan vi skulle ge oss av. Det var med en obeskrivlig blandning av känslor som jag packade ryggsäcken och åkte till Vimmerby för att där möta upp mina två väninnor som skulle följa med på paddlingen.

Min far hade erbjudit mig att låta Chiko, Charlies bror, följa med och efter lite funderande bestämde mig för att ta med honom. Far min erbjöd också skjuts till starten i Vimmerby, och det slutade med att han även såg till att mina vänner, varav den ena hade mig sig sina två hundar, kom till Stångån från tågstationen i Vimmerby.

Vi bestämde oss för att lägga i vid Åbro Bryggeri eftersom det var smidigt att komma dit med bil. Lukten från bryggeriet var frän och stack i näsan medan vi blåste upp våra packrafts och förberedde för avfärd. Det var riktigt varmt, och det fanns inte särskilt mycket skugga. För de små hundarna var det lättare att finna skugga än för de stora, till exempel under en av båtarna.

Chiko hade aldrig tidigare varit med och paddlat, och jag hade inte en aning om hur han skulle hantera detta äventyr. Han är en hund med mycket stolthet och integritet, och vill emellanåt vara ifred. Nu skulle han behöva sitta och trängas med sin bror i en gummibåt, och som alla syskon så tenderar de att tjafsa om ingenting.

Men det var som om Chiko direkt förstått vad det hela gick ut på, eller så hade Charlie berättat vad som väntade, för när det var dags klev Chiko rakt ner i båten som om han vore en riktigt van packraftare. Det vara bara att hjälpa i Charlie, han tycker inte om att blöta ner sig, och sedan kliva i själv och vinka hej då.

Det visade sig snabbt att det var lite fart i Stångån, och det kändes som en lovande början. Vi såg fullt av trollsländor som flög omkring eller satt på näckrosblad, och flera amorösa par satte sig på våra paddlar eller ombord på båten. De var inte ett dugg brydda av att vi kom där och paddlade.

För min ena vän så var detta första gången som hon provade packrafting. Hon hade snällt fått hyra en packraft av PackraftSverige för att kunna följa med i tre dagar för att sedan åka hem och fira midsommar medan vi andra fortsatte vidare till Linköping. Jag förstod det som att första intrycket var väldigt positivt.

Efter en dryg timme länkade vi ihop oss för att ta en fika innan Stångån rann ut i sjön Krön. Det blåste så att vi fick vinden i sidan; följaktligen fick vi paddla på för att ta oss framåt och inte dras med in mot land.

Det var under färden över denna sjö, den första av många, som Chiko kom på att han kunde ställa sig upp på båtens kant för att få bättre utsikt. Han var inte imponerad av människorna som vågade röra sig vid sina hus och stugor på land, och rörde de för mycket på sig så var han inte sen med att skälla lite på dem. Den hunden tar sitt själv självutnämnda uppdrag som vakthund på lite för stort allvar ibland.

Vi hittade en liten bit ockuperad strandkant att stanna till vid för att vila och laga lunch. Jag skriver lunch, men det var kanske rent tidsmässigt en tidig middag… Chiko verkade rätt trött, men nöjd, och la sig med mage upp i solen för att sova. De andra hundarna var däremot inte alls lika slitna, men så är de också mer vana vid att vara ute på äventyr.

Efter en dryg timmes lunch satte vi av igen. Det var nu så pass sent på eftermiddagen att solens värme hade börjat avta lite. Avta gjorde också bredden på det vatten vi paddlade efter att vi passerat sjön och kommit tillbaka till Stångån. Det var skönt att paddla å igen, då det tar på krafterna att paddla sjö med packraft. De är inte direkt designade för det syftet, men det är ändock en mäktig känsla att paddla på en sjö; man blir så liten i sammanhanget och det medför en känsla av vördnad.

Att paddla denna sträcka av Stångån kändes som att vara ute i vildmarken, och inte alls som att vi var så pass nära civilisation som vi var. Den täta vegetationen omslöt oss ifrån båda sidorna, och både fågel- och insektslivet var rikt.

Ganska snart däremot började åkermark att ta över landskapet, och vi började spana efter det vindskydd som fanns utmärkt på ledbeskrivningen. Vi säger såhär, vi såg inte skymten av ett vindskydd, och tillslut kände vi oss tvungna att slå läger på första bästa plats som vi kunde ta oss i land på.

Så blev det också, och jag tror vi fann den av mygg mest tätbefolkade plats i södra Sverige. Det var så mycket mygg att både människor och hundar trots starkt insektsmedel höll på att bli uppätna. Aldrig har jag varit med om en middag i det fria så snabbt avklarad; vi hivade i oss maten till fördel av en snabb reträtt till våra respektive sovanordningar.

Under natten drog ett regn- och åskoväder in över oss, men vi sov ändå gott efter dagens paddlande. På morgonen var det som det tenderar att vara färre mygg, men jag tror att vi alla blev rejält bitna ändå.

Det tog ett en stund innan vi kom iväg den morgonen. Eftersom kvällen blev som den blev var mycket av packningen uppriven och oorganiserad, så det tog lite tid att få ordning på röran. Men fram mot lunch satte vi av igen, och vi fortsatte längs en lummig å med åkermark insprängd här och där. Den skog vi passerade var tät, och vi hade turen att få se ett rådjur.

Efter ett par timmar nådde vi fram till sjön Juttern, och vi började att se oss om efter en plats att stanna på för att äta lunch. Vi fick syn på en gräsplätt, och paddlade in där. Vi upptäckte snart två saker: några torra kantareller och ett myller av skogsmyror. De var fullkomligen överallt, och de var inte blyga vad gäller att klättra upp på fötter och ben. Vi försökte att gå längre in i skogen för att se om det fanns någon plats där det inte fanns like mycket myror men fick snart göra en snabb reträtt tillbaka till båtarna och ut på sjön. Där fick vi plocka myror från både oss själva, hundarna och båtarna.

Däremot fick vi snart syn på en brygga med flera småbåtar, och bestämde oss för att pröva vår lycka där. Bryggan visade sig vara en utmärkt plats att laga lunch på, och vi slapp helt undan arga myror. Vi kunde till och med passa på att ta oss ett bad och tvätta av två dagars ackumulerad svett.

Vi gav oss av när vi såg att det började samlas regnmoln på himlen, och efter lite mer paddlande på sjön kom vi fram till en avsmalnade passage som ledde till sjön Ärlången. Vi passerade under en bro, och här vet jag fortsatt inte riktigt vad som hände. I ena stunden låg Charlie ner i båten, och i nästa liksom rullade han över kanten och ner i vattnet; hur man nu lyckas med det. Utifrån alla akrobatikkonster Charlie tenderar att utföra i båten ibland så har jag länge väntat mig att han en dag ska trilla över bord, men jag vet ändå inte vem som blev mest förvånad; Charlie eller jag. Jag menar, hur lyckas man trilla över en hög kant när man ligger ner?

 

Hursomhelst var det lätt att fiska upp Charlie ur vattnet. Han simmade direkt till kanten och ville klättra upp igen, så det var bara att ta tag i flytvästens handtag och dra upp honom. Väl i båten planterade sig Charlie i mitt knä, djupt olycklig över sitt bad men inte särskilt skärrad. Det är däremot inte alldeles lätt att paddla med en stor hund i knät.

Inte långt efter Charlies ofrivilliga dopp fick vi syn på en glänta i skogen med eldstad och bord. Vi bestämde oss på en gång för att slå läger för natten där. Första prioritet var att få upp tält och hammock, och medan vi höll på kom regnet som vi tidigare kunnat ana på himlen. Regnet var däremot inte långvarigt, och när allt för förberett för natten samlade vi ihop ved och tände en brasa att njuta av medan vi lagade kvällsmat.

Däremot var inte platsen helt fri från skogsmyror, vilket vi blev varse om under morgonen där min kompis ena hund blev biten både på läppen och ett betydligt intimare område… Det visade sig också att vi under kvällen ställt båtarna vid ett bo för rödmyror, och de gick till vildsint attack när vi började att packa båtarna.

Det blev tillslut en snabb reträtt även denna gång, men en del myror hade krupit ombord på båten och fortsatte att attackera lite då och då under dagen. Man kan säga vad man vill om sommaren, men jag föredrar helt klart hösten och vintern när det är betydligt färre insekter i omlopp.

Vi fortsatte längsmed Ärlången tills vi nådde Stångån igen. Vi visste att vi skulle nå en fördämning nära samhället Horn, men vi visste inte vad vi kunde förvänta oss så vi tog det lugnt. Medan vi paddla kom två män i kajaker och drog förbi oss, och det var bara att konstatera att det  går betydligt snabbare att paddla kajak än packraft. Men å andra sidan, måste det gå fort? Vi njöt ordentligt av att glida fram i sakta mak, och att lägga oss ner i båten och tugga lite på torkad frukt eller ett kex när vi kände för det.

Vi kom ikapp kajakpaddlarna när det var dags att lyfta vid fördämningen. Det var inte tydligt vilken sida av fördämningen man skulle gå upp på, och kajakpaddlarna hade prövat ena sidan och kommit fram till att andra var bättre så vi följde efter dem. Först når båtarna var uppe på land hittade vi skylten för upptag, dold i grönskan och med en roddbåt i vägen för själva upptaget.

På land blev det tydligt vilken packraftens stora fördel är. Medan killarna fick ta och bära en kajak i taget tog vi våra ryggsäckar på ryggen, båten i handen och gick förbi forsen till iläggsplatsen. Här valde vår vän som följt med för att testa packraft att hoppa av vårt äventyr; hon tyckte att det inte var någon större poäng att padda den sträcka som återstod in till Horn där hon planerat att avvika, när hennes bror lika gärna kunde hämta henne vid dammen.

Det visade sig vara ett bra beslut, vilket hon också skrev till oss en stund senare när vi låg och tryckte under ett par träd intill strandkanten i ett försök att söka lite skydd. Vi hann nämligen knappt att paddla en halvtimme innan det började att regna. Vi stannade till för att dra på oss regnkläder, men det dröjde inte länge innan det började att blåsa. Och vinden tilltog snabbt i styrka. Strax fick vi inse att det bara var att ge upp, hur mycket vi än paddlade så kom vi inte framåt en enda meter. Vi fick kämpa för att komma in till land utan att driva iväg och la oss under ett par träd som vi kunde hålla oss fast i. Sedan var det bara att sitta där och bevittna det häftiga åskoväder som brakade loss runt oss.

Det dröjde närmare en halvtimme innan åskovädret dragit förbi och vind och regn mojnat så pass att vi kunde paddla vidare. Regnkläder till trots var vi rätt så blöta allihop. Det var inte alls långt kvar in till Horn, och vi såg fram emot att leta reda på en pizzeria och äta lunch. De planerna grusades däremot ganska så snart. Det visade sig att det finns samhällen som helt saknar pizzeria, eller för den delen gatukök. Vi valde att handla på ICA, där det inte heller fanns särskilt mycket. Vi kunde däremot köpa lite gofika till midsommar.

Istället för den varma lunch vi planerat blev det kalla smörgåsar innan vi började att bära packning och båtar förbi den fördämning vid sjön Åsundens sydspets ner till den hamn som benämns som en av Kinda Kanals slutdestinationer. Det var nu sent på eftermiddagen, och vi hade som mål att paddla så mycket av Åsjön som vi kunde för att inte behöva börja nästa dag med att paddla hela sjön.

Vi bestämde oss ganska snart dock för att stanna och bada för att tvätta av oss dagens svett. Vi hittade några klippor att gå i land vid, och jag passade på att tvätta lite kläder. Under tiden tog både Charlie och Chiko tillfället i akt och sov lite.

När vi skulle ge oss iväg kom det en kort och lätt regnskur, och efteråt fick vi njuta av en fin regnbåge och senare en väldigt vacker solnedgången. Det var en magisk upplevelse att paddla över sjön i ljuset av solnedgången.

Men allteftersom solen försvann bortom horisonten blev det kyligare, och det blev märkbart hur trötta och hungriga vi faktiskt var vid det laget. Naturligtvis visade det sig att det inte var helt lätt att finna en lämplig plats att slå läger vid. Antingen var skogen för tät, eller så visade sig de öppningar vi såg i skogen att tillhöra hus eller hagar, och där skogen inte var för tät var det alltför ojämn terräng för att kunna slå upp tältet. Tillslut fann vi en ö att slå läger på, och det blev en kort kväll: middag och sedan sängen.

Trots att jag var väldigt trött vakande jag tidigt på midsommarmorgonen. Jag passade på att gosa med hundarna innan jag packade ihop tältet och satte mig på klipporna i morgonsolen och skådade ut över sjön medan hundarna strosade som de ville. Efter en stund vaknade också min kompis, och det blev dags att börja ordna med frukost.

Det blev en morgon där vi i slutändan drog oss, och vi kom iväg vid lunchtid. Vi fortsatte vår färd över Åsunden. Vi fick vind från sidan, och sjön i sig bjöd inte på så mycket varierande natur, så det kändes som att det gick väldigt sakta att ta sig fram.

Efter ett par timmar kom vi fram till ett sund, och där la vi till för att laga lunch och vila en stund. Sedan fortsatte än näsan identisk sträcka fram till Rimforsa, bara att vi nu började möta midsommarfirare som var ute på sjön och far. Jag tror vi blev vittne till en hel del sjöfylla den dagen, och en del båtar kom otäckt nära oss i hög fart.

Det värsta exemplet var ett gäng ungdomar som lekte runt med vattenskoter och motorbåt som de åkte vattenskidor efter. De började plötsligt att köra väldigt nära oss, speciellt vattenskotern, och de ökade rejält i fart när de passerade oss. Det kändes som att de försökte se om de kunde välta oss, och svallvågorna drog in ordentligt med vatten i båtarna.

Det tog en bra stund att komma därifrån eftersom båtarna fastnade mellan svallvågorna som kom från alla möjliga håll, och när vi väl kom bort från idioterna till båtförare hade Charlie börjat frysa av allt vatten som vi tagit in. Vi stannade för att ösa ur vattnet, och jag tog på Charlie ett täcke och satte honom på mina ben för att ge honom lite värme. Han har tendens till att få vattensvans när han blir kall, och jag tänkte att det skulle vara typiskt om han skulle få det nu.

Vi passade på att fika innan vi fortsatte, nu med målet att hitta en lägerplats för kvällen så att vi också kunde få fira lite midsommar. Vi såg att det fanns lite olika alternativ på öar och halvöar på sjön Järnlunden som tog vid efter Rimforsa, och bestämde oss för en av öarna.

På Järnlunden möttes vi av blåst, och vi kom snart överens om att vi inte hade för avsikt att paddla annat än den kortaste vägen till vindskyddet. Det innebar att vi fick utnyttja packraftens smidighet för att ta oss igenom en tunnel som det ärligt talat nog inte var avsett att man skulle passera under.

Vindarna tilltog mer och mer, och tyvärr var det inte tydligt på kartan vart någonstans på ön som vindskyddet låg. För att slippa att irra runt letandes på ön så tänkte vi försöka paddla längsmed ön ihop om att få syn på vindskyddet.

Medan vi kämpade mot vindarna tilltog de bara än mer, och snart började det också att regna. Min packraft är inte fullt lika smidig som min väns eftersom den är längre, och lastad med två hundar modell större blev det snart för tungt att paddla vidare. Hur mycket jag än tog i så kom jag inte framåt, snarare bakåt, och vindarna och vågorna blev bara värre med regnet. Det högg plötsligt till rejält i ena axeln, känslan var av ett gummiband som dras tills det brister, och jag bestämde mig för att, på ren svenska, ge fan i det här nu. Och således lät jag vågorna dra oss in till land. Det var måttligt roligt att se hur den korta sträcka som tagit en bra lång stund att paddla inte alls tog många minuter åt andra hållet, och hur mycket jag än ropade hörde min vän mig inte.

Vi klev i land och jag blev genast varse två saker; det myllrade av arga skogsmyror och diverse skelettdelar från får. Jag kämpade en bra stund med att få på mig ryggsäcken och ett bra grepp om båten, inte helt enkelt med en kraftigt smärtande axel. Målet var bara att komma bort från de bitande myrorna och sedan orientera mig och se vart min vän tagit vägen. Hon hann däremot före, för jag hann inte gå mer än några steg innan telefonen ringde.

Det som sedan följde var en smärtsam promenad bland höga och täta brännässlor från den sidan av ön som jag klivit iland på till andra sidan av ön. Min vän hade efter mycket eget slit där hon trott att jag fortsatt var bakom henne, hade lyckats hitta vindskyddet. Tekniken var däremot inte med oss, utan den GPS position som kom fram till mig ledde mig till en helt fel plats. Vid det laget hade vinden mojnat rejält, och vi kom fram till att det var enklare om jag la i båten igen och paddlade bort till vindskyddet.

Naturligtvis började det snart att blåsa upp igen, och jag fick än en gång kämpa för att komma framåt. Vid ett tillfälle drog vågorna in oss mot ett par stora stenar i vattnet, och när båten fastnade mot en av stenarna med vindskyddet i sikte kände jag hur treåringen i mig ville sätta sig med armarna i kors och vägra flytta på sig. Det hade inte varit särskilt produktivt, och jag lyckades knuffa oss loss från stenen och sedan var det bara att låta vågorna sköta resten och dra oss in mot stranden nedanför vindskyddet.

Det var inte många timmar som återstod av midsommarafton, och efter att vi slagit upp tältet, min vän valde att inte sätta upp sin hammock i blåsten, så satte vi oss i vindskyddet för att laga mat och äta de två små halvt mosade äppelpajerna som vi köpt i Horn.

När vi skulle gå och lägga oss såg vi att Charlie naturligtvis hade fått vattensvans. Jag hade med mig två värmetäcken som går ner över svansen, och satte på honom båda två i hop om att det skulle lindra tillståndet; värmetäcke brukar vara det som hjälper honom.

Under natten fortsatte det att blåsa rejält, och jag axeln gjorde det svårt att sova. När morgonen väl kom och min vän vaknade lyssnade vi på vinden en stund innan vi tittade på varandra och konstaterade att det inte ens var värt att göra ett försök till att paddla idag.

Som tur var verkade Charlies vattensvans ha gått över under natten. Vi hängde kring vindskyddet, vilade, torkade kläder, laddade upp telefoner och powerbanks med min solcellspanel och språkade med ett äldre par som under natten lagt till med båt på samma del av ön som vi var på. Det var Chiko och Charlie som upptäckte dem först, och i ett obevakat ögonblick passade de på att springa bort till paret när de satt och fikade för  att snällt sätta sig bredvid. Som tur var verkade paret bara ha varit roade av det hela.

Till vår stora förtret upptäckte vi också att det fanns mer än ett vindskydd på ön, och hade vi valt att paddla längsmed ön åt andra hållet så hade vi nog råkat på vindskyddet ganska så snart och besparat oss själva en hel del slit och smärta.

Fram mot kvällen började vinden att mojna, och vi bestämde oss för att paddla en bit. Vi började packa ihop, lagade mat och jag tog smärtstillande för axeln. Vid tiotiden var vi redo att ge oss av, och vi fortsatte vår färd över Järnlunden. Efter ett par kilometer passerade vi Viggebyhalvön, vilket kändes lite kul eftersom jag vandrat där en gång.

Precis som att det var vackert att paddla sent på kvällen så var det också vackert att paddla på natten. Det blev inte mörkt ute på vattnet på samma sätt som det blir på land, och vi fick se häftiga ljusspel och färger på himlen.

Vid Brokinds sluss fick vi lyfta förbi båtarna, och vi beundrade den stora herrgård som ligger där vid vattnet. Vi hade kunnat ta reda på att det skulle finnas ett vindskydd vid Västerby Lövskogar naturreservat, och hade siktet inställt på det. Det var inte helt enkelt att se vindskyddet från vattnet i mörkret, men vi lyckades att hitta det.

Det var inga problem att hitta en bra tältplats, och vi slog upp tältet och så snart vi hade tagit hand om båtarna kröp vi in och la oss. Chiko var vid det här laget så pass trött att han ville vara ifred, och det talade han om tydligt för de andra hundarna; de var inte tillåtna i hans ände av tältet.

När vi vaknade på morgonen lös solen starkt, och det var rätt så varmt i tältet. Vi klev upp, och bestämde oss för att ta ett bad. Charlie och Chiko satte sig vid stranden och bevakade oss så pass noggrant att ingen av dem märkte när en äldre man dök upp med en solstol. Är det inte typiskt? Vid det tillfälle som jag faktiskt hade uppskattat Chikos tendenser att vakta och skälla på allt och alla så valde han, när vi nakenbadar, att inte säga ett knyst. Mannen ställde däremot respektfullt stolen så att den var vänd bort ifrån oss.

Det visade sig snart att vi måste ha valt den plats där alla lokalbor hänger på sommaren, för det dröjde inte länge innan flera barnfamiljer dök upp både vattenvägen och från land. Då satt vi emellertid i vindskyddet och lagade frukost, men aptiten försvann när det blev fullt med folk och ungar som ropade och tjatade på varandra. Vi packade ihop våra grejer och gav oss snabbt av.

Paddlingen fortsatte genom Kinda Kanal, och båtförarna vi mötte visade inte särskilt mycket hänsyn denna dag heller. Medan en del inte brydde sig om att sänka farten så var det flera som ökade när de drog förbi oss eller kanoter med barn i, som vi också blev vittne till. Vi hade fått snitts på hur vi skulle placera oss i vågsvallet för att få in så lite vatten i båtarna som möjligt. Vid ett möte där en bro tvingade oss ut en bit i kanalen fick vi så bråttom att paddla in till kanten att båtföraren både signalerade och ropade åt oss att ta det lugnt, så visst fanns en å annan som visade hänsyn vid möte.

Snart nådde vi fram till sjön Stora Rängen, och det var en av de mer behagliga sjöpaddlingarna vi gjort. Från Stora Rängen kunde vi välja att fortsätta längs Kinda Kanal eller Stångån, och vi bestämde oss för att satsa på Stångån för att slippa de motordrivna båtarna och för att få lite kortare sjöpaddling; det tar mer att paddla sjö och vi var båda bra möra i armarna efter paddlingen på midsommaraftonen.

Vi fick börja med ett lyft förbi en fördämning vid Bjärka Säby slott. Vi paddlade förbi en badplats och nådde snart den mest vildvuxna delen av Stångån. Vassen stod tät som en skog på sina ställen, gamla rasade broar låg delvis över ån och här och var låg det omkullfallna träd. Det var nog denna sträcka som bjöd på mest känsla av vildmark, och en mindre trevlig överraskning, och jag syftar inte på alla de enorma insekter som föll ner i båtarna från vassen.

När jag paddlade genom vassen fick jag syn på något oidentifierbart djur som låg och flöt. Det var bara en salig sörja av pälsbitar och vävnad, omgiven av en fruktansvärd stank. Jag har hittat trevligare saker när jag varit ute, om jag säger så.

Vi kom fram till ännu en fördämning som vi fick lyfta förbi, men den första sträckan som följde var så pass grund att vi fick dra båtarna med hundar och packning i efter oss i ån innan vattnet blev så pass djupt att vi kunde hoppa i. En vacker sträcka där vi tyst gled fram mellan träden följde sedan, men allt eftersom blev det fler och fler träd som låg i vattnet. En del kunde vi paddla över, och andra fick vi dra båtarna över. Charlie och Chiko var tvungna att hoppa ur ibland vid dessa tillfällen, medan min väns små hundar kunde sitta kvar.

Charlie var föga imponerad över att han blev tvungen att kliva i vattnet och bli blöt, och medan Chiko utan problem balanserade ut på stenar och stockar för att hoppa ner i båten igen stod Charlie envist kvar där jag placerat honom och tyckte att jag allt fick komma och hämta honom så att han slapp bli mer blöt om tassarna. Det finns stunder då han framstår mer som en renodlad stadshund än äventyrshund.

Vi fick göra två lyft till förbi fördämningar, varav en var ett gammalt elverk, innan Stångån rann ihop med Kinda Kanal. Det var kväll nu, och vi började känna oss trötta. Vi hade haft en förhoppning om att hinna fram till samhället Rimforsa innan den lokala pizzerian stängde (denna gång hade vi kollat upp att det faktiskt fanns en pizzeria) men när vi väl nådde Rimforsa var klockan för mycket.

Denna kväll hade vi inte samma flyt med att hitta en plats att slå läger på. Skogen längs med Kinda Kanal var riktigt tät, och de få platser vi såg tillhörde någons egendom. Vi paddlade hela vägen ut till sjön Ärlången utan att hitta en enda lämplig plats, men vid Sturefors sluss vid sjön kände vi att vi fått nog paddling för dagen. På kartan såg det inte heller ut som att vi skulle ha några egentliga chanser till att hitta en lägerplats heller.

Vid slussen fanns en gästbrygga, och fanns det plats för folk att stanna och ligga över natten med sina stora båtar resonerade vi som så att det finns plats för oss två att stanna över natten med våra små båtar; bara att vi inte kunde sova i våra båtar. Följaktligen rensade vi en gräsyta från mördarsniglar, slog vi upp tältet, kröp in, lagade lite middag och gick och lade oss med väckarklocka. Vi tänkte att risken för att någon skulle bli irriterad för att vi tältade vid slussen skulle minska om vi var lite diskreta och såg till att ta ner tältet tidigt på morgonen.

Ingen av oss skulle någonsin få för oss att påstå att vi är morgonpigga; snarare tvärtom. Men vi kom upp på morgonen, tog ner tältet och packade ihop det mesta innan vi satte oss på bryggan för att äta frukost innan vi gav oss av.

Vi började med att paddla förbi det ståtliga Sturefors Slott, som ligger med en väldigt vacker utsikt mot sjön. Denna sista dag på vårt paddlingsäventyr låg sjön spegelblank, och när vi paddlade in mot Kina Kanal fick min vän syn på en orm som kom och simmade in rakt framför båten. Förhoppningsvis tog den ingen skada av att bli överkörd av en gummibåt. Vi var både emellertid väldigt överraskade.

Vi nådde fram till en sluss och kraftstation, som vi fick lyfta förbi. Efter slussen blev det tydligt att vi närmade oss utkanten av Linköping, för vi paddlade under fler och fler gångbroar och såg fler och fler hus utmed vattnet.

Vid nästa sluss hade vi sådan tur att den var öppen, och det var lite kul att paddla igenom. Vid nästa sluss hade vi däremot inte samma tur, och vid lyftet blev vi varse hur varmt det var i solen; det känns inte på samma sätt när vi paddlar som när vi står på land med nakna fötter på den stekheta marken.

Det kändes ganska häftigt att paddla in mot de mer centrala delarna av Linköping. Ju längre vi kom, desto mer nyfikna blev också människorna som fick syn på oss. Däremot vågade nästan ingen komma fram och prata med oss. När vi fick syn på en badplats med glasskiosk stannade vi till vid badbryggan. Jag satt kvar i båten med alla hundar medan min vän gick upp och köpte oss varsin kulglass. Det var tydligt att både barn och vuxna var nyfikna på oss, och jag kunde höra hur de spekulerade hej vilt om vad vi höll på med. Det var bara en man som vågade komma fram och fråga, och det är bara kul att få berätta om båtarna och om hur det är att paddla med hund.

Vi fortsatte, och efter ett tag kom vi fram till ännu en sluss. Denna gång var det inte ett lika enkelt lyft, för vi blev tvungna att bära allting förbi en restaurang och genom en park innan vi kunde lägga i igen. Jag tror att vi gav restaurang- och parkbesökarna något att prata om när vi gick förbi med hundarna, packningen på ryggen och båtarna under ena armen.

När jag började att planera för detta äventyr hade jag fått tips om att det fanns en bra iläggs- och upptagsplats nära Stångs Magasin. Det var inte heller något större avstånd att gå därifrån till tågstationen för att ta sig hem, så vi hade bestämt att det var slutmålet.

Som det tenderar att bli så kändes det som att vi nådde fram alldeles för snabbt. Värken i armarna, och nu också händerna, var som bortblåst och vi kände båda två att vi nog gärna ändå hade fortsatt om det varit möjligt.

Vi passerade under en bro, och uppe på bron fick jag syn på min far och hans andra stor pudel Lili. De välkomnade oss iland när vi klev av vid en liten brygga. Vi hade lämnat Vimmerby klockan 11:41 en tisdag, och vi klev iland i Linköping 15:28 6 dagar och nästan 134 kilometer senare.

Jag kände mig väldigt stolt över att ha genomfört hela paddlingen, men också sorgsen över att jag inte fick dela denna resa med Oliver. Men jag vet att utan honom hade jag troligen aldrig börjat med friluftsliv, hade aldrig testat att paddla packraft och aldrig paddlat in i solnedgången på en öppen sjö, stått i dyigt vatten upp till midjan för att dra en båt över en stock eller lärt känna de människor och djur som jag idag har förmånen att få dela mina äventyr med.

The river Stångån and Kinda Canal

This is one of the biggest adventures I have ever undertaken. Paddling for a week, from one province to another. A step outside my comfort zone. The longest distance I have ever paddled, and the longest time I have spent outdoors so far.

It was supposed to be Oliver’s trip, his great summer adventure. I had planned for months to make sure everything suited his special needs. He passed nine days before we were supposed to leave.  It was with an indescribable mix of feelings that I packed my backpack and headed off to the village Vimmerby to meet the two friends that were going to join me.

My father had asked if I wanted to bring Chiko, Charlie’s brother, with me and after some consideration I decided to bring him along. I was also offered a ride to Vimmerby, and in the end he made sure that my friends, one who also has two dogs, made it safely to Stångån from the train station.

We decided to start by Åbro brewery; it was easy to get there by car. The smell from the brewery was sharp and the sun was blaring down on us while we inflated our packrafts and prepared for departure. It was quite hot, and not much shade to seek relief from. It was easier for my friend’s small dogs to find shade, for example underneath one of the boats.

Chiko had never gone paddling before, and I had no idea how he would react to this adventure. He is a very proud dog with a lot of integrity, and sometimes requires his own space. Now he would have to sit confided to a rubber boat with his brother, and like all siblings they tend to have disagreements over nothing.

But it was as if Chiko immediately understood what was going on, or Charlie had told him what was about to happen, for when it was time Chiko stepped right into the boat as if he was an experienced packrafter. Charlie, who hates getting wet, needed help getting into the boat, but when both dogs were aboard I got in myself and waved good bye.

It turned out that there was a current in Stångån, and it felt like a promising start. There were lots of dragonflies flying around or sitting on water lily leaves, and several amorous couples landed on our paddles or on the boats. They did not care about us paddling by.

This was the first time one of my friends tried packrafting. She had been able to rent a packraft from PackraftSverige so she could join us for three days before she had to go home and celebrate Midsummer Eve with her family while the rest of us continued to Linköping. Her first impression was very positive.

After about an hour we linked together for a fika before Stångån reached the lake Krön. There we got wind coming in from the side, and we had to put some effort into our paddling to avoid getting dragged to land.

It was while we were crossing this lake, the first lake of many, that Chiko realised that he could stand on the edge of the boat to get a better view. He was not impressed by the people who dared to moved around outside their houses on land, and if they moved around too much he would bark at them. This dog takes his self appointed role as a guard dog a bit too seriously sometimes.

We found a small stretch of unoccupied land by the edge of the water to rest and cook lunch. I write lunch, but if you take the time into account it was more like dinner… Chiko appeared to be quite tired, but satisfied, and laid down belly up in the sun to sleep. The other dogs were not as tired, but they are also more used to being out adventuring.

After about an hour we set off. It was now so late in the afternoon that the heat from the sun had begun to fade away. When we had crossed the lake we reached Stångån again, and it was nice to be back on the river. It takes a lot out of you to paddle lakes with packrafts. They are not designed for that purpose, but it was a mighty feeling to paddle across a lake; you feel small sitting in that tiny boat and it brings forth a feeling of awe.

The section of Stångån that followed looked as if we were in the middle of the wilderness, and not at all as if we were as close to civilisation as we were. The plant life enveloped the river from both sides, and there were lots of birds and insects.

However, quite soon farmland began to dominate the landscape, and we began to keep an eye out for the shelter that was marked on the map. Let’s put it like this, we did not see as much as a glimpse of a shelter, and eventually we decided to stop at the first acceptable place we could find.

And that is exactly what we did, and I think we managed to find the most densely mosquito populated area in the south of Sweden. There were so many that despite a strong insecticide we were being eaten. I have never before cooked or eaten a dinner outdoors that quickly before; we chucked our food down and then made a quick retreat to our respective sleeping quarters.

During the night a thunderstorm passed over us, but we still had a night of good sleep after our first day of paddling. In the morning there were less mosquitoes out and about, but we still acquired a large collection of mosquito bites.

It took some time before we were ready to go that morning. The hurried retreat from the mosquitoes the previous evening had resulted in things being strewn all over the place, so it took some time to get organised again. But in the forenoon we were ready to head off, and we paddled through a lush landscape with farmland visible here and there. The forest was dense, and we were lucky enough to see a deer.

After a couple of hours we reached the lake Juttern, and we began searching for a good place to stop for lunch. We saw a patch of grass and paddled over. We were very soon made aware of two things: there were a couple of dry chanterelles growing and more red wood ants than either of us had ever seen before in one place. They were literally everywhere, and they were not shy about climbing up our feet and legs. We tried walking further into the forest to find a spot clear of ants but we soon had to make a quick retreat back to our boats and the lake. Out on the water we had to pick stinging ants from ourselves, the dogs and the boats.

However, we soon saw a pier with several small boats, and decided to try our luck there. The pier turned out to be a great spot to have lunch, and there was no sign of angry ants. We even took the opportunity to go for a swim and clean off two days worth of sweat.

We set off again when we saw rain clouds gathering in the sky, and after spending some time crossing the lake it lead to a narrowing passage leading to the lake Ärlången. We passed under a bridge, and I am still not sure of what actually happened here. In one moment Charlie was lying down in the boat, and in the next he had rolled over the edge straight into the water. I have no idea how he managed to do that. Charlie tends to do some acrobatics in the boat once in a while, and I had for some time been waiting for the day when he would send himself toppling into the water, but I can not tell who was more surprised; Charlie or me. I mean, how on earth do you manage to fall over a the edge of a packraft when lying down?

Nonetheless, it was quick work to fish Charlie out of the water. He swam to the boat and attempted to climb back up, so I just had to grab the handle on his life vest and pull him up. Back in the boat Charlie planted himself in my lap, very unhappy about his dip in the water but not at all frightened. It is however not very easy to paddle with a large dog in your lap.

Not long after Charlie’s unintentional bath we saw a clearing with a fire pit and a table. We immediately decided to set up camp there. First priority was to pitch our tents and hammock, and while we were busy with that it finally began to rain. It did not last for long, and when everything was prepared for the night we gathered firewood so we could enjoy a camp fire while we cooked dinner.

It did turn out that our chosen camping place was not free from angry red wood ants, which we were made aware of when one of my friend’s dogs was stung both on the lip and in a much more sensitive area… It also turned out that we had put our boats by a nest belonging to myrmica ants, and they angrily attacked us while we were packing the boats the next morning.

Eventually we had to make another quick retreat, but some ants had made it into the boats and kept attacking us throughout the day. You can say what you want about summer, but I do prefer autumn and winter when there are less angry insects out and about.

We continued crossing Ärlången until we reached Stångån again. We knew we would reach a dam before we reached the village Horn, but we were not sure what to expect so we took it easy. While we paddled along two men in kayaks passed us by, and we could all agree on the superior speed of the kayaks compared to the packrafts. But then, why does it have to go fast? We all enjoyed slowly gliding down the river, to be able to lay back in the boats and snack on some dried fruits or a biscuit when we felt like it.

We caught up with the kayakers when we reached the dam. It was not clear on which side of the dam we were supposed to lift, and the kayakers had already tried one side without much success so we followed them to the other side. When all the boats were up from the water we actually did find a sign indicating that we were supposed to lift there, hidden in the greenery and a rowing boat lying in the way.

One of the great advantages of a packraft was soon made very obvious on land. While the men had to carry one kayak at a time we put our backpacks on, grabbed our boats and walked past the dam to where we could get back into the water. Our friend who had joined us to try packrafting decided to end her journey there; she felt there was not much of a point to paddle the short distance left to Horn where she was originally supposed to be picked up by her brother, when he could just as easily come to the dam.

It turned out to be a good decision, which she happily pointed out by text message a short while later when we were stuck by the river’s edge underneath a couple of trees, searching for shelter. We had barely paddled for half an hour when it started to rain. We stopped to get our rain clothes out, but it was not long before the wind suddenly picked up drastically. We quickly realised that we had to give up, no matter how hard we paddled we did not even go a meter. It was a struggle to reach land without being pulled backwards, and we ended up underneath a couple of trees that we were able to grab onto. Then all we could do was to sit there and watch the heavy thunderstorm unleash around us.

I believe it lasted for half an hour, and as soon as the rain and wind had died down a bit we continued. Despite wearing rain clothes we were quite wet. Horn was not far away, and we looked forward to finding a pizzeria to have lunch. Those plans were quickly shattered. It turned out that there are places that do not have a pizzeria, or even a street food stand. Instead we went shopping at the local ICA grocery store, where they did not have much of anything really. We did get some fika for midsummer’s eve though.

Instead of the warm lunch we had planned for we ate some cold sandwiches before we carried our backpacks and boats past the dam down to the dock by the lake Åsunden, which is called one of Kinda Canal’s final destinations. It was late in the afternoon, and our goal was to paddle as much of Åsunden as we could so we would not have to start the next day at the beginning of the lake.

We soon decided to make a stop to have a wash. We spotted some nice looking cliffs where we could step ashore, and I took the opportunity to freshen up some clothes as well. Meanwhile Charlie and Chiko saw an opportunity to get some rest.

When we were about to set off again a short and light rainfall began, and afterwards we got to enjoy a nice rainbow and later a very beautiful sunset. It was a magical experience to paddle across a lake while the sun set.

 

But as the sun disappeared beyond the horizon, it began to get Cold and we were beginning to feel how tired and hungry we actually were. Naturally it turned out to be a challenge to find a descent spot to set up camp. Either the forest was too thick, the clearings we did see turned out to belong to houses or pastures, and where the forest was not too thick the ground was too uneven and rocky to pitch a tent. Eventually we came across an island where we could set up camp, have dinner and go to sleep.

Despite being very tired I woke up early on the morning of Midsummers Eve. I cuddled with the dogs for a bit before I packed up my gear and sat down on the cliffs in the morning sun, gazing out over the lake while the dogs roamed around freely. After a while my friend woke up, and it was time for breakfast.

In the end it was a drawn out morning, and when we set off it was close to lunchtime. We continued our journey across Åsunden. The wind was coming from the side, and the lake offered very little in regards to an interesting landscape, so it felt like it was taking ages to get anywhere at all.

After a couple of hours the lake narrowed, and we stopped to have lunch and a bit of rest. The landscape looked pretty much identical all the way to the village Rimforsa. The only difference was that we now met people out celebrating Midsummer on the lake. I am convinced that we bore witness to a lot of drunk boating, and a few boats got uncomfortably close to us in high speed.

The worst example was a group of youths messing around with water scooters and water skis after a motorboat. Suddenly they started driving extremely close to us, especially the water scooters, and they kept accelerating when they drove past us. It seemed as if they were trying to make us tip over, and the backwash washed over the sides of our boats.

It was a struggle to get away from them because the packrafts sort of got stuck in the backwash coming from all directions, and when we finally did get away from those idiots Charlie had gotten cold from all the water we had taken in. We stopped to scoop out the water and I put a coat on Charlie and sat him down in my lap to warm him up. He has tendencies to get limber tail syndrome when he gets cold, and I thought it would be just typical if he ended up getting it now.

We had a quick fika before we continued, now with the aim to find a campsite for the evening so that we too could celebrate midsummer a little bit. We could see on the map that there a couple of islands and points of land with shelters in the lake Järnlunden that begins after Rimforsa, and so we decided to head for one of the islands.

There was quite a bit of wind waiting for us on Järnlunden, and my friend and I soon agreed on taking the shortest route possible to the shelter. That meant that we got to make proper use of our packraft’s pliability to get through a tunnel under a road that we in all honesty probably were not supposed to pass through.

The wind was picking up more and more in strength, and unfortunately the map was not detailed enough for us to be able to see where on the island the shelter was located. To avoid having to walk around the island searching for the shelter on foot the plan was to paddle along the island in the hope of the shelter being visible from the water.

While we battled the winds they kept growing in strength, and soon it also began to rain. My packraft is heavier than my friends’, what with being both larger in size and loaded with two big dogs, and it soon became too heavy for me to continue. No matter how much streanght I used I could not get the packraft to move forward and I was being pulled backwards. The wind and the waves were increasing with the rain. And suddenly I felt a stabbing pain in my shoulder, like a rubber band being pulled until it breaks, and I decided to, in plain talk, fuck it all. And so I let the waves wash us ashore. I was not at all amused to see how the short distance that had taken ages to paddle now only took a few short minutes to travel in the other direction, and my friend could not hear me shouting at her.

When I set foot on land I was immediately made aware of two things; there were loads of angry red wood ants and several skeletal remains from sheep. I struggled to get my backpack on with my smarting shoulder and to get a good grip on my boat while fighting off the ants. My plan was to get away from the stinging ants and then try to orientate myself and see if I could find my friend. She beat me to it though, for I had not taken more than a couple of steps before my phone rang.

What followed was a very painful walk through a dense sea of tall stinging nettles from one side of the island to the other. My friend had been able to struggle onward and find the shelter, thinking I was behind her until she discovered that I was not. She had sent me her GPS position, but for some reason it was not correct and I ended up somewhere else entierly. The wind had died down by now, and so we thought it would be easier if I got back into the water and paddled to the shelter.

As soon as I was back in the water the wind, of course, picked up again, and I had to use all my remaining strength to get anywhere. The waves kept pulling the boat towards some large rocks, and when we got stuck on one of the stones with the shelter in clear sight the three year old in me wanted to sit down with arms crossed and refuse to go any further. That would not have been very productive though, so I tried to push the boat of the rock and eventually succeeded, and then I could let the waves pull us towards the shore.

There was now only a few short hours left of Midsummer’s Eve, and after having pitched the tent, my friend had decided to forgo her hammock in the strong wind, we sat down in the shelter to cook and feast upon the two small now half squashed apple pies we had bought in Horn.

By the time we decided to call it a night Charlie had of course developed limber tail. I had brought each dog a warm coat that also covers the tail, and I put both coats on Charlie to help with his tail; heat is usually the one thing that helps him.

The strong wind continued throughout the night. I lay awake listening for the pain in my shoulder made it difficult to sleep. When morning came and my friend woke up we remained silent and just listened to the wind before we looked at each other and agreed that it was not even worth trying to go anywhere that day.

Luckily though Charlie had recovered from his limber tail during the night. We hung around the shelter, resting, drying clothes, charging our phones and power banks with my portable solar panel and spoke with a elderly couple who had anchored their boat during the night at the same part of the island as us. It was Chiko and Charlie who first discovered their presence, in a unguarded moment they took the opportunity to run over to the couple who were enjoying a fika, and politely sat down next to them. Luckily the couple was charmed.

To our great chagrin we discovered that there was more than one shelter on the island, and if we had chosen to paddle along the island in the opposite direction we would probably have found that shelter quite soon and we would have been spared a lot of hard work and pain.

As the evening approached the wind began to die down, and we decided to continue. We packed up camp, had dinner and I took some painkillers for my shoulder. Around ten o’cklock we were ready to set off, and we continued our crossing of Järnlunden. After a couple of kilometres we passed Viggebyhalvön, a place where I have hiked once.

It had been beautiful to paddle late in the evening, and it was also stunning to paddle at night. It did not get dark out on the water in the same way as it did on land, and we got to see some amazing lights and colours playing over the sky.

At Brokind’s lock we had to lift the boats, and we admired the large manor house situated by the water. We had been able to find out that there was a shelter located close to the water in Västerby Lövskogar nature reserve, and we had decided to go there. It was not that easy to see the shelter in the dark, but we did manage to find it.

It was easy to find a good spot to pitch the tent, and as soon as we had taken care of the boats we crawled inside to sleep. Chiko was by now very tired, and when he is tired he wants his own space, which he let the other dogs know without ceremony; they were simply not allowed in his end of the tent.

When we woke in the morning the sun was shining bright, and it was quite hot inside the tent. We got up, and decided to go for a swim. Charlie and Chiko sat down by the waters edge to keep an eye on us; and they took their job so seriously that they did not notice when an older man showed up with a beach chair. Is that not typical? At a time when I would have very much appreciated Chiko’s tendencies to guard and bark, when skinny dipping for example, he does not make a single sound. The man did however turn his chair away from us, I have to give him that.

It soon turned out that we must have chosen the spot where all the locals hang around in the summer, because it was not long before families with children began to show up. By then we had made it out of the water and sat mostly dressed cooking breakfast in the shelter. Our appetite soon vanished with all the people shouting and nagging at each other. We packed up quickly and left.

Our trip continued through Kinda Canal, and the boats we met took no consideration to us that day either. While some did not bother to lower their speed when they met us others just drove faster when they passed us or canoes with children in them, which we witnessed. We had however by now learned how to place our boats to avoid getting the backwash into the boats. At one point a bridge forced us out towards the middle of the canal, and when we were under the bridge we saw a boat approaching. We paddled like mad to get back to the edge of the canal when the driver signalled and called to us to take it easy, so there was the odd boat driver showing consideration.

We soon reached the lake Stora Rängen, and it was one of the nicest lakes we paddled. From Stora Rängen we could continue either by Kinda Canal or Stångån, and we decided to go for Stångån in order to avoid the motor driven boats and to get away from the lake; it is a lot more hard work to paddle lakes and our arms were feeling quite sore after Midsummer Eve.

We began our trip on Stångån by lifting the boats past a small dam by Bjärka-Säby Chateau. We passed a bathing place and reached the more feral part of Stångån. The reed was thick and dense like an overgrown forest, old collapsed wooden bridges partly lay across the river and there were fallen trees here and there. It was this part of our trip that felt the most like travelling through the wilderness, but it did treat us to a most disgusting surprise; and I am not talking about the huge insects that fell into our boats from the reed.

When I paddled through the reed I saw a unidentifiable animal floating in the water. It was just a mess of fur and tissue, surrounded by a horrible stench. I have found more pleasant things when I have been adventuring, let’s put it like that.

We reached another small dam where we had to lift the boats, but the water was so shallow that we had to pull the boats after us in the river until the water became deep enough for us to paddle. A lovely section with the water quietly pulling us downstreams bellow arched trees followed, but soon there were more and more trees laying in the water. We could paddle over a few, and others we had to drag the boats over. Charlie and a Chiko had to jump out on those occasions, while my friend’s small dogs could remain in their boat.

Charlie was not impressed by having to step into the water and get wet, and while Chiko balanced on rocks and tree logs to get back into the boat Charlie would stubbornly remain where I had put him; his opinion was that I had to come and get him so he would not get any more wet. There are times when he appears to be more of a city dog than an adventure dog.

We had to lift the boats past two more small dams, one with a old generating station, before Stångån joined Kinda Canal. The sun was beginning to set, and we were starting to feel tired. We had harboured a small hope of making it to Rimforsa before the local pizzeria closed (this time we had checked that there actually was a pizzeria), but by the time we reached Rimforsa it had closed for the evening.

This time we did not seem to have luck on our side when we began to look for a place to stop for the night. The forest alongside Kinda Canal was too dense, and the few nice looking spots we did see belonged to someone’s property. We made it to the lake Ärlången without finding one good spot, and when we reached Surefors lock by the lake we decided that enough was enough. We checked the map and there appeared to be no chances of finding a good spot to set up camp any time soon.

There was a small guest pier, and if people could anchor their large boats there for a night we though that we should be able to spend the night there with our small boats; only we couldn’t really sleep in our boats. And so we cleared a section of the lawn from Spanish slugs, pitched our tent, crawled inside, cooked a small dinner and went to bed with an alarm clock set. We thought that the chances of someone getting angry at us for camping by the lock would diminish if we tried to be discreet and made sure to take the tent down early in the morning.

Neither my friend or I would ever claim to be early birds, it is more the other way around. But we did get up early that morning, took the tent down and packed up most of our gear before we sat down to have breakfast prior to leaving.

We passed the stately Sturefors Castle, situated with a beautiful view of the lake. On this day, the last of our adventure, the lake was mirror blank. On our way to the inlet to Kinda Canal my friend suddenly saw a snake swimming straight in front of her boat. She had no time to avoid it, but hopefully it was not injured when the boat ran over it. We were both quite shocked.

We reached a lock and a generating station where we had to lift the boats. After the lock it became obvious that we were reaching the outskirts of Linköping, for we paddled underneath more and more foot bridges and saw more and more houses along the river.

When we reached the next lock we had luck on our side, for it was open so we could just paddle through it. But we were not so lucky with the next one, and when we carried our boats we became aware of how strong the sun was; we did not feel the warmth of the sun in the same way when we sat in our boats as we did when we stod with our naked feet on burning hot land.

It was a pretty cool to paddle through the central parts of Linköping. The closer we came to the ciry centre, the more curious were the people who saw us. However, almost no one dared to talk to us. When we spotted a pier with a cafe and decided to stop for ice cream. I stayed with the dogs and the boats while my friend went to buy us coned ice cream. It was obvious that both children and adults were very curious, and I could hear them speculating wildly about what we were up to. Only one man dared to approach us and ask, and it was fun to talk about the boats and what it is like to packraft with dogs.

We continued, and after a while we reached a lock. This time we had to carry everything past a restaurant and through a park before we could get back into the water. I am convinced that we gave the people at the restaurant and in the park something to talk about when we walked by with the dogs, our backpacks on and the boats under under an arm.

When I started making plans for this adventure I was told about a pier close to the restaurant Stångs Magasin. From there it would only be a short walk to the train station to get back home, and so we had decided that would be our final destination.

As is usually the case it felt like we arrived there all too soon. The fatigue and soreness in our arms, and now hands, was suddenly gone and we both wanted to continue if it only had been possible.

We passed under a bridge, and standing on the bridge was my father and his other standard poodle Lili. They welcomed us ashore when we stepped onto a small pier. We left Vimmerby 11:41 am on a Tuesday, and stepped onto land in central Linköping 3:28 pm six days later after almost 134 kilometres of paddling.

I felt very proud to have done this trip, but also sad that I had not gotten to share the experience with Oliver. But I know that without him I would probably never have built the life I know lead, I would never have tried packrafting and I would never have paddled in the sunset on a lake, or stood waist deep in muddy water to pull a boat over a tree or have gotten to know the people and dogs I today have the privilege to share my adventures with.