To read in English, please right click here and open in new tab

Att sitta ner och sätta ord till minnena av denna vandring innebär på sätt och vis att sätta punkt för det sista kapitlet i Olivers och min bok. Kronologiskt är detta inlägg lite omkullkastat i förhållande till vad som tidigare publicerats på bloggen, men detta är den sista vandringen vi gjorde tillsammans och det sista äventyret jag har kvar att skriva om.

Jag vet att själva definitionen av vandring är omdiskuterad, och att många hårdrar vandring till att handla om att man ska lägga ett visst antal mil bakom sig. Det är en definition som jag aldrig har ställt mig bakom. Jag har alltid menat att det är upp till varje individ att avgöra vad som är vandring för denne, och att en snäv definition stänger ute de som av olika anledningar saknar förmågan att gå flera mil.

Denna vandring var helt anpassad efter Oliver och hans förutsättningar, och jag är lyckligt lottad att ha vänner som inte hade några problem med att det var Oliver som bestämde premisserna för denna vandring.

Tillsammans med en av dessa vänner tog jag bussen från Norrköping till Graversfors efter jobbet en fredag i april. Bussen stannar precis vid Östgötaleden, så det är bara att kliva av bussen och påbörja vandringen direkt utan att slösa tid på transportsträckor.

Det var en fin eftermiddag, solen lös och alla hundar var glada över att få komma ut i skogen. Jag skriver alla, för min vän hade med sig sina två hundar. Från Graversfors är det första man möter en brant backe upp i skogen, men när den väl är avklarad är det en bred och lättvandrar skogsstig som tar vid.

Dynamiken mellan Oliver och en av min kompis hundar, Knappen, var väldigt speciell. Denna lilla chihuahua såg alltid till att Oliver hängde med, och gick därför alltid bakom honom; så även denna gången. Det var väldigt fint att se.

Efter en stund leder stigen fram till en skogsväg. Där fick Charlie pudelfnatt och sprang runt som en galning medan han försökte få de andra hundarna att leka med honom. Från skogsvägen tar man sedan av på en stig där skyltar strax visar mot sjöarna Övre Glottern och Nedre Glottern.

Vi följde skylten mot Övre Glottern och fortsatte genom skogen. Det var bitvis blött, men det fanns spång att gå på. Det visade sig att det var lite av en utmaning för Oliver att gå på spång, eller snarare, det gick bra om han tog det lugnt med det hade han inga planer på. Vi fick göra så gott vi kunde för att bromsa honom så han skulle hinna märka om han placerade bakbenen ordentligt eller inte.

Stigen leder ut på ännu en skogsväg och vi följde den upp till Mela, en vacker plats  belägen mellan de båda sjöarna Nedre Glottern och Övre Glottern. Jag visste att det skulle finnas ett vindskydd där, men vi lyckades inte att hitta det. Vi la inte ner jättemycket energi på att hitta det heller, utan bestämde oss ganska snart för att gå in i skogen på en liten stig och där leta efter tältplats.

Det visade sig inte vara helt enkelt, för marken sluttade ner mot Nedre Glottern. Men vi fann en yta som var hyfsat plan och där tältet fick plats ganska så precis. Vi bäddade i ordning i tältet innan vi satte oss på en klippa vid sjön för att laga mat och njuta av solnedgången.

Det krävdes lite organiserande för att ordna en liggplats åt hundarna där de inte var i fara för att rulla ner i sjön, men när vi väl fått till det kurrade Oliver ihop sig med min väns hundar. Då plötsligt kom det ett andpar flygandes upp emot oss ifrån sjön. De landade precis intill hundarna, och spatserade sedan omkring framför näsan på oss allihopa. Vi blev alla förvånade, och Charlie som normalt tycker det är riktigt kul att försöka jaga änder bara stirrade på dem. Skådespelet pågick i säkert tio minuter innan hundarna inte kunde hålla sig riktigt stilla längre, och änderna flög sin kos.

När det började mörkna och bli kallt drog vi oss tillbaka till tältet, och där upptäckte vi snart via sociala medier att en bekant inom friluftslivet spenderade natten borta i vindskyddet som vi försökt leta efter innan. Han letade reda på oss och vi spenderade kvällen med att dricka lite gott och prata medan hundarna sov. Eller ja, alla utom Charlie. Under kvällen ville han ut och när jag ropade in honom kom han inte. Vi kunde höra honom röra sig runt tältet så vi lät honom roa sig bäst han ville; Charlie är den typen av hund som aldrig någonsin skulle drömma om att gå iväg själv. Men efter en stund så kraschade han plötsligt in i sidan av tältet, precis som om han tänkt gå rakt igenom tältväggen, men när jag försökte ropa in honom genom absiden så kom han fortsatt inte. Det visade sig efter en stund att han lyckats trassla in sig i en stormlina, och att hans krasch in i tältväggen troligen berodde på att han snubblat på linan. Det märkliga var hur hunden som normalt skriker som en stucken gris när en pinne fastnar i pälsen inte sa ett knyst när han fastnade i en stormlina.

Vi vaknade sent på morgonen, och kom inte iväg förrän framåt lunch. Vandringen fortsatte på den väg vi kom ifrån dagen innan, men nu med siktet inställt på vindskyddet vid Nedre Glottern. Det innebar att vi fick gå tillbaka en bit på vägen. Det var full fart på hundarna, så vi bestämde oss för att följa den stig som tar av från vägen och fortsätter längsmed sjön bort till vindskyddet.

Det är en vacker stig, men kan bitvis upplevas som lite krävande då det är några branta, men korta, backar och bitvis är stigen väldigt smal och trång och man får klättra över en del stora stenar. Men Oliver verkade vara i fin form, och vi var båda inställda på att hjälpas åt med att hjälpa honom med de passager som kunde bli svåra för honom att klara på egen tass.

Det gick bra, Oliver behövde inte alls så mycket hjälp som jag först trott och han var inte ett dugg besvärad när han väl behövde hjälp. När stigen började plana ut stannade vi för att ta en sen lunch, och medan vi satt där skrev en gemensam kompis att hon skulle komma och göra oss sällskap fram emot kvällen.

Efter mat och vila fortsatte vi vidare. Vi var inte långt ifrån vindskyddet, men när vi kom dit var det fullt med folk och tält uppsatt bredvid vindskyddet. Eftersom vi kände att vi ville vara ifred och inte behöva tänka på att hundarna skulle störa någon så fortsatte vi en liten bit bortanför vindskyddet och hittade en klippa att slå upp tältet på.

Då det inte går att resa ett tunneltält utan att slå ner tältpinnar i marken, och det är svårt att slå ner tältpinnar i berg, så reste vi tältet med hjälp av stockar, stenar och några större pinnar som låg på klippan. Oliver var väldigt nöjd när han kunde gå in i tältet och lägga sig.

Vår kompis hade ringt innan och sagt att hon var på väg, och undrat om hon skulle köpa med sig någonting. Vi hade bett om en överraskning, och när hon väl dök upp så bjöds vi verkligen på en överraskning: hon hade köpt med sig kinderägg! Vi skrattade så vi kiknade. Kvällen fortskred med mat och avrundades med en märklig dans utförd med pannlampor.

Vi vaknade någon gång under förmiddagen, jag med kraftig huvudvärk så det dröjde ett tag innan vi kunde påbörja dagen. Vår kompis avvek för att gå tillbaka till sin bil, och vi fortsatte vår vandring längsmed sjön och följde skylten mot Torshag; därifrån skulle vi ta bussen tillbaka till Norrköping.

Det är väldigt fint att gå utmed Nedre Glottern, men vissa bitar är lite mer krävande. På ett ställe får man hålla sig i ett rep för att inte trilla ner i sjön, och det var vissa partier där vi fick lyfta Oliver för att han inte klarade av att klättra eller hoppa. Vi satte koppel på honom för att lättare kunna hålla honom tillbaka när det behövdes eftersom han hade en tendens att överskatta sin förmåga, och för att kunna ge honom lite extra kraft när han behövde det.

Det underlättade också när vi behövde kommunicera med honom, eftersom han nästan var döv. Vandrade han iväg åt fel håll så hörde han inte när vi ropade tillbaka honom, och han var alltid väldigt trygg med att han valde rätt väg så han kollade inte av med oss heller innan han vek av på fel stig. Gamla hundar med dålig bakbensmotorik kan vara förvånansvärt snabba, speciellt när man försöker springa ikapp med en vandringsryggsäck på ryggen.

Men med gemensamma krafter så fick vi med oss Oliver, och han var som alltid helt obekymrad över att han behövde hjälp eller att det ibland blev lite tokigt. Han var så nöjd med att få lufsa i skogen.

Vi närmade oss så småningom bebyggelse, och efter att vi passerat en skjutbana kom vi ut på en asfalterad väg. Därifrån tog vi hjälp av kartan för att leta oss ut till Katrineholmsvägen och busshållplatsen Torshag. Jag tror att det var en väldigt nöjd gammelgrå som la sig ner bredvid min ryggsäck när vi satte oss ner i gräset för att vänta på bussen. Det var ute i skogen som han trivdes bäst, och det var där han på gamla dar levde upp som allra mest.

The Östgöta Trail, April 2019

To sit down and put the memories of this particular hike down into words is, in a way, the closing of the last chapter of Oliver’s and my book. Chronologically, this is out of order if you consider what has already been published on this blog, but this is the last adventure I have left to write about; our last hike together.

I do realise that the definition of the word hike is wildly debated, and that many will argue that it is not hiking unless you walk a long distance. I have never agreed with that definition. My thoughts are that it is up to every individual to define what hiking means to them, and that a narrow definition will exclude those who, for whatever reason, cannot walk very far.

This hike was planed to accommodate Oliver and his limitations, and I am lucky enough to have friends who did not have a problem with Oliver deciding the parameters of this hike.

After work one Friday afternoon in April, I took the bus with one of these friends from Norrköping to Graversfors. The bus stops next to the Östgöta Trail, which means you can start hiking as soon as you get off the bus, instead of waisting time on transport distance.

It was a lovely afternoon; the sun was shining and all the dogs were happy to run freely in the forest. I write all the dogs because my friend had brought her two dogs alongas well. From Graversfors you are immediately faced with a steep upslope leading into the forest, but once you have climbed this you reach a rather wide and flat path.

The dynamic between Oliver and one of my friend’s dogs, called Knappen, was very special. That tiny chihuahua would make sure that Oliver did not end up too far behind us, and would therefor walk behind him. It was very touching to see.

After a while the path leads to a dirt road. There Charlie got the zoomies and ran around like crazy trying to get the other dogs to join him. After a while the trail leaves the road and you continue on a path leading to signs pointing towards the lakes Övre Glottern and Nedra Glottern.

We followed the sign towards Övre Glottern and continued through the forest. The ground was wet on some parts of the trail, but there were footbridges to walk on. It turned out to be a bit of a challenge for Oliver to walk on the footbridges, or rather, it all went well if he walked carefully but he had no plans on doing so. We had to make him slow down so he would have time to notice where he was placing his hind legs.

The path leads to a dirt road and we followed it to Mela, a beautiful place located between the lakes Nedre Glottern and Övre Glottern. I knew there was a shelter somewhere, but we did not manage to find it. Although, we did not put all that much effort into it. We decided instead to follow a small path into the forest to find a good spot for the tent.

It turned out to be not all that easy, for the ground sloped down towards the lake. But we did find a spot that was somewhat flat, and where the tent fit almost perfectly. We got our sleeping bags and mats in order before we sat down on a cliff by the lake to cook dinner and enjoy the sunset.

It took a bit of organising to set up a place for the dogs to sleep that did not put them at risk of rolling down into the lake, but once we did Oliver curled up with my friend’s dogs. Then suddenly a pair of ducks flew from the lake towards us. They landed beside the dogs and proceeded to stroll around in front of us. We were all surprised by how close to us they were, and Charlie, who normally rather enjoys chasing ducks, just stared at them, sill as a statue. It lasted for about ten minutes before the dogs could not stay still any longer, and the ducks flew away.

When it began to get dark and cold, we retreated to the tent, and discovered through social media that a mutual acquaintance was spending the night at the shelter we had tried to find. He found us, and we spent the evening talking and having a few drinks while the dogs slept. Well, everyone except for Charlie. During the evening he wanted to go outside and when I called him back he did not come. We could hear him moving around outside the tent, so we let him be. Charlie is the kind of dog who would never dream of going anywhere. But after a while he suddenly came crashing into the side of the tent, as if he had decided to try and walk straight through the wall, but when I called for him to come in through the vestibule he still would not come. It turned out that he had managed to get himself caught in the guy lines, and him crashing into the tent was probably a result of stumbling into the guy line. It is very strange however, how the dog who normally cries like a baby when a small stick gets caught in his fur did not make a sound when getting completely tangled up in a guy line.

We woke up rather late in the morning, and we did not get going until lunchtime. The hike continued on the road we had followed to Mela the previous day, but now with our sight set on the shelter by Nedre Glottern. It meant having to retrace our steps for a while. The dogs were energetic, so we decided to leave the road and follow a path alongside the lake to the shelter.

It is a beautiful path, but some sections can be a bit demanding because there are a few steep but short ascents, a few sections that are very narrow and you have to climb over some large rocks. But Oliver seemed to be in great shape, and both my friend and I were prepared to help Oliver when the terrain got too challenging for him to handle on his own.

And it all went very well. Oliver did not need as much help as I first thought he would need, and he was not at all bothered when he did need help. We decided to stop for lunch when the path began to flatten out, and while we sat there a mutual friend messaged us to say she would be joining us later.

When we had eaten and rested for a while we continued. The shelter was not far away, but when we arrived there were a lot of people there and a tent pitched next to the shelter. We wished to be alone and not have to worry about the dogs bothering anyone, so we walked a bit further and pitched our tent on a cliff.

Because you can not pitch a tunnel tent without driving tent stakes into the ground, and it is difficult to drive tent stakes into a cliff, we pitched the tent with the help of logs, stones and large sticks that were laying on the cliff. Oliver was very happy with being able to lie down inside the tent once it was up.

Our friend had called earlier and announced that she was on her way and had asked if we needed anything from the grocery store. We asked her to surprise us, and when she showed up, she really did bring us a surprise; she had bought us Kinder Eggs! We laughed until we almost cried. The evening continued with dinner and was rounded off with a bit of ugly dancing performed with head torches.

We woke up sometime during the forenoon. Me with a massive headache, and so it was some time before we could get the day started. Our friend departed to head back to her car, and we continued along the lake, following the path towards Torshag; from there we would be taking the bus back to Norrköping.

It is very beautiful to walk along Nedre Glottern, but there are sections that are more demanding. At one point you have to hold onto a rope to not fall into the lake, and there were sections where we had to lift Oliver because he was not able to jump or climb. We kept him on a leash so it would be easier to hold him back when needed because of his tendency to overestimate his own abilities, or to give him a bit of extra strenght when he needed it.

It also helped when we needed to communicate with him, because he was almost deaf. If he wandered off in the wrong direction, he did not hear us calling for him, and he always trusted his judgment on which path was the right path so he did not check with us before he walked off in the wrong direction. Elderly dogs with reduced motor control in their hindlegs can be surprisingly fast, especially when you are running after them with a backpack on.

Between the two of us, we managed to keep Oliver from getting lost, and true to character he was completely unbothered by needing help or things not going as planned. He was so happy to be strolling around in the forest.

We eventually got closer and closer to civilisation, and after passing a shooting range we ended up on a road. There we brought out the map and found our way to the road, Katrineholmsväge,n and the bus stop, Torshag. I believe Oliver was very pleased when he laid down next to my backpack when we sat down in the grass to wait for the bus. Being out in the forest was what he enjoyed the most, and as he grew older being outdoors always seemed to make him feel more energetic.