To read in English, please right click here and open in new tab

Det hade länge varit en dröm att genomföra Fjällräven Classic Sweden. Fjällräven Classic är en serie av årligen återkommande vandringsevenemang som anordnas runt om i världen, men Classic Sverige är originalet och den längsta; 110 kilometer på Kungsleden i svenska fjällvärlden, från Nikkaloukta till Abisko. Inför vandringen förses man med mat, gas, karta och vandringspass. Längsmed vandringen passerar man checkpoints där man får stämpla sitt pass. Vid varje checkpoint finns volontärer som kan bistå med exempelvis medicinsk hjälp, och vid en del checkpoints kan man fylla på med mat och gas; allt för att göra vandringen enklare och mer tillgänglig.

Att delta i ett vandringsevenemang som drar deltagare från hela världen, att få träffa nya människor med samma intresse i samband med en fjällvandring kändes som en spännande upplevelse. Det hela är lite som en festival för vandrare. Året 2019 skulle Classic Sverige dessutom sammanfalla med min 30 årsdag, och jag tänkte att finns det ett bättre sätt att spendera sin födelsedag på än att få göra det man drömt om?

Jag var inställd på att göra Classic Sverige själv, men när jag samåkte med en ny bekantskap till ett friluftshäng i skogen nämnde jag mina planer. Den omedelbar responsen jag fick var: jag följer med. Strax insåg vi att vi borde lära känna varandra och prova om vi överhuvudtaget skulle trivas med att vandra tillsammans. Halva nöjet visade sig ligga i att planera och vandringsträna ihop.

Nästan ett helt år senare stod vi förväntansfulla på tågstationen i Örebro för att påbörja vår resa till Kiruna. Där fick vi ett meddelande om att tåget var inställt. Jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg enbart om dramat som följde, så jag får göra en kort summering: på telefon säger SJ att de inte kunde ordna med ersättning, SJ personal på perrongen beställer däremot taxi till Gävle för att vi där ska kunna hinna med vårt byte till Norrlandståget, i taxin får vi dock meddelande om att SJ återköpt våra tågbiljetter, SJ vägrar att ge oss tillbaka våra biljetter, taxin får vända till Örebro, SJ säger att vi kan prova att hoppa på nästa tåg och se om vi får plats, min pappa erbjuder att ordna flygbiljetter men då måste vi lämna kvar hundarna hemma, min kompis har en bil men den är inte pålitlig nog för att köra 130 mil enkel väg, vi letar efter någon att lifta med på Facebook utan framgång. Vi ringer tillslut min ena bror och han är villig att byta bil med min vän. En sann räddare i nöden.

Så sent på kvällen fredagen den 9 augusti packar vi in ryggsäckar, hundar, lite matsäck, kuddar och filtar i min brors lilla bil och påbörjar den 15 timmar långa körningen till Kiruna. Vi sträckkör, stannar bara för att tanka, rasta hundar, äta, sträcka på benen och fotograferar några renar som stod på vägen. Under tiden kunde vi läsa om vandrare som strandsatts både här och var av SJ. Vi anlände till Kiruna sent på eftermiddagen, bara en timme innan incheckningen på Högalidsskolan stängde för dagen. Vi var så lyckliga över att ha kommit fram, men också så trötta. Vi checkade in, plockade på oss mat för vandringen och letade reda på en parkering där vi kunde lämna bilen under vandringen. Sedan gick vi och åt en av de godaste pizzorna vi någonsin ätit på pizzerian Midnattshörnan innan vi gick tillbaka till bilen för att sova.

Som min vän konstaterade på morgonen, en Hyundai i20 är för liten för att två vuxna och två hundar ska kunna sova bekvämt. Slitna och möra i kroppen tog vi våra ryggsäckar och gick upp till parkeringen vid Högalidsskolan för att därifrån ta den tidiga shuttle bussen till starten i Nikkaloukta. Men vilken härlig känsla det var att kom fram! Hur trötta och slitna vi än var så var vi där, vi hade tagit oss hela vägen till starten. Vi borde däremot kanske ha anat att den dåliga början var ett omen för hur själva vandringen skulle fortskrida…

Vi blev båda glatt överraskade över hur välkomnade hundarna blev. Förutom att en stor pudel och en chihuahua är en ovanlig kombination att se i fjällen så var Knappen i storlek den minsta deltagaren de någonsin haft; detta gjorde att hundarna fick  mycket uppmärksamhet från start till mål. Men hundarna blev också försedda med varsina säkerhetsskynken, ett orangea tygstycke som visar att du är deltagare i Classic Sverige och som också gör att du är mer synlig på avstånd ifall någonting skulle inträffa. Förklaringen vi fick var att hundar också är deltagare, och att skulle en hund komma bort ska det synas att den tillhör Fjällräven Classic.

Målet för första dagen var att gå till Kebnekaise Fjällstation, och helst en liten bit bortanför; vi hade blivit rekommenderade att gå lite längre bort för att hitta en riktigt bra tältplats. Vandringen började på en grusbelagd gångväg. Den var inte jättekul att gå, men efter en stund så gav den vika för en stig, om än bred.

Första stoppet gjorde vi vid Lap Dåndalds. Där kan man ta en hamburgare eller äta en våffla. Jag tog en våffla medan min vän letade reda på funktionärer för att få hjälp med att tejpa fötterna mot skavsår och justera ryggsäcken. Hundarna blev också bjudna på hamburgare. Vill man så kan man ta båten över sjön Ladtjojavri, en förändring mot tidigare år på Fjällräven Classic då man tidigare inte fått gena genom att ta båt över de sjöar där det är möjligt. Jag och min vän hade däremot bestämt oss för att gå. Medan jag satt där började jag prata med en kvinna från Indonesien, hon hade varit och vandrat Santiago de Compostela innan hon åkte till Sverige för att gå Classic Sverige, och hon berättade hur hon tyckte att Sveriges fjällandskap var mycket vackrare och att klimatet var mer behagligt att vandra i.

Vi fortsatte mot Kebnekaise Fjällstation, och leden var fortsatt väldigt lättvandrad men började att bli mer och mer stenig. Det började duggregna, och fortsatte att göra så under resten av dagen. När vi stannade för att äta lunch sökte vi skydd bland fjällbjörkarna, liksom flera andra vandrare. Vi hamnade bredvid en familj från Asien, och de hade problem med att få igång sitt gaskök. Det visade sig att de hade samma Primuskök som jag, och precis som på mitt så hade den lilla metalltråden som gör att gasen antänds brutits av innan de ens hunnit använda köket. Vi förklarade problemet för dem, och sa att de behövde använda tändstickor eller tändstål för att tända gasen.

Vi fortsatte vår vandring genom regnet. Charlie som normalt inte är särskilt förtjust i att bli blöt var inte särdeles besvärad, och Knappen fick sitta innanför min väns regnjacka för att inte bli alltför blöt och kall. Men det gjorde för vår del egentligen inte så mycket att det regnande, fjällen är fjällen och naturen och vyerna är ändå vackra.

Nackdelen med regnet var att allting blev halt: spång, stenar och rötter. Bitvis väldigt halt. Det blev så pass halt att jag lyckades sträcka höger ljumske. De sista kilometerna till Kebnekaise gick väldigt långsamt för min del, och var väldigt smärtsamma. Varje gång jag behövde lyfta höger fot över en sten eller upp på en spång högg det till något fruktansvärt i ljumsken. När vi väl nådde fram till fjällstationen var både jag och min vän så pass trötta och slitna att vi bestämde oss för att inte gå längre.

Vi stämplade våra vandringspass vid checkpointen, tog en fika i ett tipitält, kikade in i butiken på fjällstationen och letade sedan reda på en tältplats. Det var många deltagare som bestämt sig för att ta första natten där, så det var svårt att hitta en någorlunda platt yta  fri rån sten att slå upp tältet på.

Vi sov båda dåligt den natten. Det sluttade så pass att vi gled neråt i tältet, och så fort jag försökte vända mig om eller kravla mig uppåt igen högg det till i ljumsken. De enda som fick vila ut ordentligt under natten var hundarna. Vi vaknade till en mulen morgon, och satte oss utanför tältet för att äta frukost. Jag tog ett par starka värktabletter för att se om det kunde hjälpa med ljumsken, och så småningom packade vi ihop och gav oss av.

Desto längre bort vi kom från Kebnekaise Fjällstation, desto vackrare och mer storslagen blev naturen. Leden var bitvis stenig, och bitvis väldigt blöt och söndertrampad. När jag började med friluftslivet fick jag lära mig att alltid gå på spång, och att alltid hålla mig till stigen även om den är blöt och lerig för att inte skada marken längsmed stigen, men det verkar finnas många som antagligen inte fått lära sig detta eller som inte bryr sig; resultat var ett par stora lerbäddar. Terrängen var ganska jämn dock, och det betydde mindre smärta för min del. Fjällen är däremot inte direkt känt för sin platta terräng.

Vi stannade för att äta lunch, och jag passade på att försöka få i Charlie resten av hans frukost. Han är väldigt petig med sin mat, och när vi vandrar så äter han ofta ännu sämre än vad han gör när vi är hemma, men ibland förvånar han mig och kastar i sig maten. Medan vi satt där och åt så kom det ett par renar och gick förbi en bit bort. Vi blev båda väldigt glada över att få se dem, jag var osäker på om vi skulle få se några renar med tanke på alla Classic Sverige deltagare som passerade genom området.

Innan vi fortsatte vår vandring passade vi på att tvätta av oss i en liten fjällbäck. Det kalla vattnet var uppfriskande, och vi skrattade gott åt oss själva när vi stod där halvnakna i den lilla iskalla bäcken, knappt dolda.

Nästa checkpoint var Singi, och vi hade som mål att ta den checkpointen och sedan gå så långt som vi orkade. Efter vårt lunchstopp gick leden väldigt mycket upp och ner, och var väldigt stenig. Det kändes rejält i ljumsken. Jag märkte att Charlie blev frustrerad över att jag inte gick så pass fort som han är vad vid, tempot passade inte det tempo som är bekvämt för honom. Jag ville däremot inte ha honom lös eftersom det var så mycket folk på leden, så han fick gå i koppel som jag hade knäppt fast i avbärarbältet. Det resulterade däremot i att Charlie började dra och det underlättade faktiskt för mig.

Väl framme vid checkpointen väntade en överraskning: de bjöd på mat! Renskav eller för oss vegetarianer kantareller i tunnbrödsrulle. Och det var inte bara vi människor som fick mat, hundarna bjöds också på varsin rulle. Nu åt Charlie med god aptit, och jag började fundera på om hamburgaren vid Lap Dånalds hade fått Charlie att komma på att han inte behövde äta sin mat när det så frikostigt bjöds på människomat.

Vi fortsatte vidare, och nästa checkpoint var Sälka. Eftermiddag blev kväll, och det var vackert att se kvällssolen bryta igenom molnen och lysa upp fjällen. Vi blev båda hänförda av det otroligt vackra landskap som följde efter Singi.

Men tre nätter av sömnbrist började ta ut sin rätt, liksom smärtan från min ljumske och min väns skavsår, och vi lyckades inte komma överens om när det var dags att slå läger. Lite till blev lite längre, och när jag knappt orkade lyfta höger fot längre fick jag tillslut nog för dagen. Nu var det dags att slå upp tältet och göra natt.

På morgonen kunde vi båda skratta åt hur trötta och sura vi varit kvällen innan. Jag tror att det egentligen är en förutsättning för att man ska kunna vandra ihop. Man lever så nära inpå varandra, ibland får man tänja hårt på sina gränser, man blir hungrig och trött och en naturlig följd blir att man får ta del av varandras dåliga sidor; alla har dem. Att vandra ihop handlar i slutändan inte bara om att ha kul och dela fantastiska upplevelser tillsammans. Det kräver dock att man har sådan självdistans och att man är så pass prestigelös att man kan skratta åt det hela och gå vidare.

Gå vidare gjorde vi också efter en snabbt avklarad frukost. Det visade sig att vi inte alls var långtifrån nästa checkpoint. Där kunde vi också plocka på oss mer mat innan vi fortsatte. Efter en stund ville min vän stanna och tvätta av sig i en fjällbäck, och vi kom överens om att jag skulle halta vidare och att hon skulle komma ikapp mig; och att gå ikapp mig skulle nog de flesta ha klarat lätt med tanke på att det tempo jag klarade av att hålla inte direkt var snabbt.

När jag kom fram till Sälkastugorna stannade jag vid en bänk för att vila. Det  var väldigt behagligt att sitta där, tillbakalutad mot en av stugorna tillsammans med Charlie och bara insupa fjällmiljön. Under tiden passerade flera vandrade, och tillslut så dök också min vän upp.

Vi fortsatte tillsammans, nu mot Tjäktja. Det som väntade oss nu var Tjäktjapasset, den högst belägna punkten på hela vandringen med sina 1140 meter över havet. Vägen dit var vacker, men föga förvånande stenig. Det tog ordentligt på krafterna, och att gå på sten gör tillslut också ont i fötterna.

Eftersom jag inte klarade av att gå särdeles fort kom min vän före mig, och när Tjäktjapasset tornade upp sig satte jag mig ner för att äta och ta ett par smärtstillande tabletter. Charlie var väldigt nöjd med att sträcka ut sig i gräset, men han var också väldigt taggad på att fortsätta.

Jag hade fått flera varningar om att Tjäktjapasset är väldigt jobbigt att ta sig över. Och jag ska inte stoppa under stolen att det var jobbigt, men jag hade förväntat mig att det skulle vara än mer krävande än vad det var; men så har jag mest fjällvandrat i Lofoten också. Mitt i passet blev jag stoppad av ett par från Amerika som var nyfikna på Charlie och glada över att prata vandring. De försäkrade sig också om att jag var okej och inte ensam.

Min vän satt och väntade vid vad hon trodde var toppen på Tjäktjapasset, men det visade sig snart att hon hade helt fel; det var en bit kvar till toppen. När raststugan och skylten som förkunnade att vi nått ända fram till toppen skymtade kändes det väldigt skönt. Många vandrare hade stannat där för att pusta ut och njuta av utsikten, och så gjorde även vi. Det blåste, men vi hittade en klippa att sätta oss bakom där vi fick lite lä.

Charlie la sig ganska direkt för att sova. Han hade jobbat för att hålla tempot uppe hela vägen upp, och hade fått kämpa med mig som motvikt; stackaren var antagligen helt slut. Min vän hade inte ätit innan hon gett sig på Tjäktjapasset, så hon passade på att äta lunch medan vi satt där.

Att gå ner för passet är inte lika lätt som en del kanske tror, det tar på knäna när man går och håller emot när det går brant nerför. Ibland kan nerför faktiskt vara jobbigare än uppför. Efter Tjäktjapasset följde också den absolut stenigaste sträckan på hela vandringen. Tillslut var det bara sten vi gick på, och även om en bit var belagd med spång så blev vi ändå tvungna att gå och balansera på stenar. Det var i slutändan mycket jobbigare än att gå upp för själva passet.

Så småningom började det dock bli glesare mellan stenarna, och vi fick åter mark under fötterna. Då dök nästa checkpoint upp, och där bjöds vi på fika. Vi passade på att vila ett tag, och hundarna la sig för att sova.

När vi gav oss iväg igen hade eftermiddagen övergått till tidig kväll, och kvällssolen lös vackert. När vi rastade hade jag fått syn på en liten sjö som leden passerade, och jag hade bestämt mig för att jag ville ta ett dopp där. Vattnet var iskallt, men det var otroligt skönt att få tvätta håret och simma lite.

Den sträcka av leden som följde var förhållandevis fri från sten, och det kändes helt ljuvligt för fötterna att gå på mjukt underlag. Plötsligt kände vi båda två oss väldigt mycket piggare, och som om vi skulle kunna gå hur långt som helst. Det kändes poänglöst att stanna och slå upp tältet när vi båda hade ork kvar, så vi bestämde oss för att fortsätta.

Vi stannade för att äta kvällsmat, och jag tror att vi båda började känna ett inre lugn infinna sig. Tilltrotts för den dåliga starten och diverse smärtor så hade vi nu klarat av vad som ansågs vara den mest krävande biten; däremot började vi bli väldigt trötta på torrmaten.

När vi fortsatte hade solen börjat nå sin lägsta punkt på himlen, solen går aldrig ner på sommaren i denna del av landet, och vi kände oss fortsatt i förvånansvärt bra form. Vi hade inte stött på några andra vandrare på ett tag  nu, så hundarna kunde verkligen få sträcka ut benen ordentligt. Men när vi gick där på leden fick vi plötsligt syn på en man som låg mellan två stenar; en märklig plats att lägga sig och sova på. Nu visste vi båda två att det finns personer som inte har några problem med att lägga sig och sova direkt på marken under bar himmel, men det kändes som att någonting inte stämde.

Vi gick fram för att undersöka, och upptäckte att mannen låg fastkilad mellan stenarna, armarna låsta av en ramryggsäck och kroppens tyngd, benen låsta av vandringsstavarna och huvudet låst av en kamerarem som låg runt halsen och satt fast i ryggsäckens ram. Det visade sig vara en funktionär som hade satt sig ner på en av stenarna för att vila men som trillat av stenen och landat så pass illa att han nu låg helt fastkilad. Vi lyckades få upp remmarna till ryggsäcken så vi kunde få av den och kunde hjälpa mannen upp. Han hade flera blödande sår, varav det värsta var ett sönderslaget knä.

Jag tog fram mitt första hjälpen kitt och vi hjälpte honom med att tvätta av knät och lägga förband. Han tyckte att vi var så pass effektiva och professionella att han trodde vi var sjuksköterskor, vilket ingen av oss är. Efter att vi hjälpt till med såren så tyckte han att vi kunde vandra vidare, och han skulle se till att leta reda på en tältplats och slå läger för natten. Det kändes inte helt bra att lämna honom själv, men han insisterade.

Snart kunde vi skymta nästa checkpoint, Alesjaure. Vi bestämde oss för att slå läger där, men från vår tältplats så kunde vi se Alesjaure fjällstuga och vi bestämde oss för att på morgonen gå dit och besöka fjällbutiken i hopp om att finna en frukost som smakade bättre än torrmaten; det torde inte vara så svårt.

Så på morgonen packade vi följaktligen ihop våra saker och begav oss av till fjällstugan. Det var inte så långt att gå, men vi gick längsmed ett helt otroligt vackert smaragdblått vatten som fick det att kännas som om vi gick i en sagovärld. Det går inte att rättvist beskriva det hela med varken ord eller bild.

I fjällbutiken fann vi tortillabröd, mjukost och choklad. Det var dyrt, men vi kände att det var värt varenda krona för att slippa torrmaten. Alesjaure fjällstuga är belägen vid Sveriges högst belägna sjö fick vi berättat för oss, och istället för att gå Kungsleden längsmed sjön går det att på sommaren åka båt över sjön Alesjaure, och på så vis hoppa över 6 kilometer led.

För min smärtande ljumske och för vår gemensamma samling av skavsår lät det som ljuv musik. Så vi gick ner till bryggan för att ställa oss till skaran av vandrare som ville ta båten. Medan vi stod där på bryggan började jag känna mig kallsvettig och det började hugga av smärta under höger revbensbåge.

De senaste åren har jag haft återkommande gallstensanfall, och jag är därför väl bekant med smärtan. Jag vet också att det för min del brukar ge med sig inom en timme, och ger det inte med sig inom en timme så brukar det vara sjukhus som gäller. Under tiden brukar det bara finnas en sak att göra: kollapsa av smärta och gråta tills det är över. Jag lyckades förmedla till min vän att nu var det dags igen och sjönk ihop på bryggan.

En kort stund innan båten anlände började det släppa, och jag kunde veckla ut mig och fick hjälp att hiva ryggsäcken ombord och att hjälpa Charlie ner i båten. Väl där var det dags för omgång två, och jag fick tyvärr inte se särskilt mycket av vad som måste ha varit en väldigt vacker båtresa.

Min vän sa att hon på riktigt trodde att jag skulle få ta helikoptern tillbaka till civilisationen, men när båten la till så hade det börjat att släppa igen. Jag fick hjälp med ryggsäcken och jag och min vän satte oss vid en klippa intill sjön. Hon för att äta frukost, och jag för att återhämta mig.

Tillslut kände jag att jag kunde få i mig lite frukost, och sedan fortsatte vi vår vandring. Jag visste att den smärtstillande medicin jag har kan utlösa gallstensanfall, men det hade aldrig hänt tidigare, men med tanke på att jag tagit den flitigt flera dagar i rad så kändes det ändå sannolikt att medicinen var orsaken till anfallet. Jag vågade därför inte ta någon mer smärtlindring för ljumsken, och kombinerat med det illamående och den ömhet jag kände efter gallstensanfallet, som inte direkt hjälptes av ryggsäckens avbärarbälte, så ville jag mest bara gå och dra täcket över huvudet.

Men det var bara att fortsätta. Långsamt. Jag var nu oerhört glad för att vi tagit båten över sjön. Även om landskapet var otroligt vackert så var det ärligt talat mest en pina att gå den dagen. Charlie visade däremot mycket mer tålamod för det långsamma tempot än vad han gjort de tidigare dagarna.

Efter att ha gått upp för en längre uppförsbacke stannade vi till för att vila och äta lite. Jag kände att jag gick på tomgång vad gällde mat, men lyckades pilla i mig lite mer av frukosten innan vi fortsatte rakt in i en regnskur.

Vi kunde tydligt se hur molnen tornade upp sig på himlen, mörka och tunga. Först var det bara dugg, och sedan tilltog regnet mer och mer. Leden blev väldigt hal och lerig, och i mitt tillstånd så var det en pärs att ta sig fram. Charlie fick nog höra en hel del svordomar, men för att vara en sprallig unghund så visade han prov på ett extraordinärt tålamod.

Nästa checkpoint var Keiron, och längre än så hade vi inte tänkt att gå den dagen. Väl där lugnade sig regnet och bjöd på ett kort uppehåll, medan funktionärerna bjöd på pannkakor. De hade till och med ställt fram en hink där de la mindre lyckade pannkakor som de bjöd hundar på. Charlie blev väldigt nöjd, och tyckte pannkakor till middag var en klar förbättring mot hundmaten.

Precis när vi skulle slå upp tältet så började det att regna igen. Och sedan slutade det inte. Det kändes tråkigt, för vad som hade kunnat vara en trevlig samvaro med andra vandrare vid sista checkpointen sista kvällen på Classic Sverige spolades snabbt bort när mer eller mindre alla försvann in i sina tält.

Min vän och jag bestämde oss däremot för att gå och ta ett bad. Nära lägret strömmade en jock, och bredvid tältet fanns också en liten stig ner till jocken så att vi kom nedanför den plats där folk verkade gå för att hämta dricksvatten. Vi lämnade hundarna sovandes i tältet, tog våra handdukar och skyndade genom regnet ner till jocken. Vi var väl dolda bland fjällbjörkarna så vi kastade obekymrat av oss kläderna och klev ner i jocken.  När vi inte kunde stå ut med kylan längre skyndade vi upp, lindade handdukarna om oss och skyndade tillbaka till tältet.

Jag vet inte om du är medveten om hur små handdukar avsedda för vandring är, men de täcker inte mer än det nödvändiga om vi säger så, allt för att spara på vikt. Vi var trygga med att inte stöta på så många andra människor med tanke på vädret, men under tiden som vi varit iväg så hade en grupp manliga vandrare från Asien spänt upp en tarp mellan ett par träd strax bredvid vårt tält. De blev väldigt överraskade när vi plötsligt sprang fram mellan björkarna invirade i varsin minimalistisk handduk. Förvånat frågade de om det fanns en bastu i närheten, och det gjorde det ju inte. De undrade vart vi badat. De tvivlade på om det verkligen gick att bada. De frågade om det inte var kallt, och vi svarade att det var varmt och att de borde hoppa i. Sedan försökte vi ta oss in i tältet utan att råka flasha någon. Vi tänkte att vi måste ha utgjort en riktig stereotyp för den svenska synden.

Det ösregnade hela natten, och när vi vaknade droppade det sakta ner regn på oss från innertältet. Det är vad man kan vakna upp till på sin 30-årsdag, om man får för sig att spendera den med att vandra i fjällen. Vi hade klarat oss mycket bättre än många andra kunde vi dock konstatera när vi började att packa ihop. De som tältat runt omkring oss verkade ha fått in betydligt mer vatten än lite regndroppar. Jag har alltid med mig en wettex trasa för att kunna torka av det värsta av regn och dagg, och det var flera som lånade den för att torka ur sina tält.

Vi fortsatte vår vandring, nu med Abisko och målgången i sikte. Den vetskapen gav oss ny energi; det och att vi desperat ville försöka komma ifrån de pärlband av stora vandringssällskap som vi fick efter oss när vi började att gå.

Det blev tydligt att vi lämnat den kala fjällvärlden bakom oss dagen innan och att vi befann oss nedanför trädgräsen. Det var fortsatt halt, men inte alls lika lerigt som dagen innan och förhållandevis plant, därför var det lättare att gå denna dag.

De sista kilometerna gick jag och pratade med en man från Danmark. Han hade tidigare haft hund som han vandrat med, men hade ingen nu och tyckte att att det var roligt att få slå följe en bit med en hund. Han var nyfiken på rasen, så vi gick där och pratade hund tills vi nådde Abisko.

Det var en blandning av både lättnad och glädje när jag började att känna igen mig, och när vi slutligen kom ut från Kungsleden till den väg som leder fram till Abisko Turiststation. Där möttes vi av applåder på upploppet till målgången, och det var en väldigt blandad kompott av känslor som rörde sig inom mig när jag fick ta emot en medalj inte bara till mig själv utan också till Charlie. Lycka, glädje, stolthet, trötthet, tomhet.

Det var överväldigande att tänka att en vecka tidigare så hade vi stått i Örebro och trott att det hela var över innan det ens börjat, och nu var vi i mål efter den mest prövande vandring som jag ditintills gjort. Och Charlie, denna fantastiska lilla stor pudel som stolt burit sin väska, som glatt travat på i både solsken och regn, som bokstavligen dragit mig fram och tålmodigt väntat in mig förtjänade verkligen sin medalj.

På kvällen bjöds det på tårta i öltältet som ställts upp vid målgången, Trekkers Inn. Vi passade på att äta en ordentligt tillagad middag där, och medan vi satt och åt fick vi syn på mannen som vi hade hjälpt. Det var väldigt skönt att få se att han mådde bra och kommit fram. Men vi träffade också den familj som vi hjälpt första dagen, och barnen var så stolta när de berättade att de precis gått i mål.

Efteråt visade jag min vän en plats vid Abisko canyon som jag gått till tillsammans med Oliver varje gång jag varit i Abisko tidigare. Där bad jag min vän att ta kortet på mig och Charlie där vi har våra medaljer på oss. Medan vi satt där bröt plötsligt solen fram genom molnen, och för en kort stund så lös den direkt mot fjället Nuolja, en annan plats som var väldigt speciell för mig och Oliver. Summa summarum så var det inte en helt tokig 30-årsdag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fjällräven Classic Sweden, August 2019

It had for a long time been my dream to do the Fjällräven Classic Sweden. Fjällräven Classic is a annual hiking event arranged in several different countries all over the world, but Classic Sweden is the original and is the longest: 110 kilometres in the Swedish mountains on the King’s Trail from Nikkaloukta to Abisko. You are provided with food, cooking gas, a map and a trekking pass before the start. Along the route you pass checkpoints where you get your trekkig pass stamped, and at the checkpoints there are volunteers to help with things like medical assistance, and you can also restock on food and cooking gas; everything to make the hike easier and more accessible.

To partake in a event for hikers with participants from all over the world, meeting new people with the same interest and to combine it all with a hike in the mountains all sounded like a very thrilling experience to me. It is like a festival for hikers. In 2019 Classic Sweden would take place the same week as my 30’th birthday and I thought: is there a better way to spend your birthday than doing something you have dreamed about?

I was fully prepared to do Fjällräven Classic on my own, but when I was getting a lift from a new acquaintance to spend a weekend camping I mentioned my plans. The immediate response I received was: I will join you. And then we realised that it was probably a good idea to get to know each other and see if we would enjoy hiking together. Half the fun turned out to be all the planning and hiking together we did to prepare.

Almost a year later we stood full of anticipation at Örebro Central Station to begin our journey to Kiruna. There we got a message that our train was cancelled. I could write an entire blogpost about the ensuing drama that followed, so I will make a long story short: speaking to SJ (the train operator) we were informed there would be no train replacing the cancelled one, we found SJ personel at the station and they ordered a cab to Gävle so we could reach our second train in time, in the cab we got a message that SJ had repurchased our tickets, SJ refused to give us our tickets back, the cab had to turn around back to Örebro, SJ suggested getting on a full train and ask if we could travel with them, my father offered to help arrange plane tickets but that would have mean leaving the dogs back home. My friend has a car but it is not in a good enough state to trust on a 1300 kilometre drive (one way), and so we call one of my brothers and switcher cars; he really saved the day.

It was late in the evening on the 9th of August, a Friday, when we stowed our backpacks, the dogs, some food, pillows and blankets into my brothers small car and and began our 15 hour long journey to Kiruna. We drove it all in one go, only stopping to refuel, let the dogs out, eat, streatch our legs and take photos of reindeers walking on the road. Meanwhile we could read about hikers being stranded both here and there by SJ. We arrived in Kiruna late afternoon, only one hour before they closed the check in at Högalidsskolan. We were so happy to be there, but also so very tired from our journey. We checked in, picked up our freeze dried meals and searched for a parking spot where we could leave the car during the hike. And then we went and ate one of the best pizzas we had ever eaten at the pizzeria Midnattshörnan before going back to the car to sleep.

In the morning my friend concluded that a Hyundai i20 is too small for two adults and two dogs to sleep comfortably in. Worn out and with our bodies literally aching we put on our backpacks and left the parking lot to walk to Högalidsskolan where the shuttle bus would take us to the start in Nikkaloukta. But it was a great feeling to arrive. No matter how tired and worn out we felt, we had still managed to reach the start in Nikkaloukta. But perhaphs we should have realised that the bad luck we had begun our journey with would follow us during the hike…

We were both pleased by the welcome the dogs receieved. A poodle and a chihuahua is not a common sight in the mountains, and Knappen was also the smallest participant they had ever had; this gained them a lot of attention and would continue to do so from start to finish. But the dogs also got their own safety tag, a orange piece of fabric that makes you more visible if something goes wrong. The explenation we got was that the dogs are also participants and should a dog get lost it would help identify the dog as a Fjällräven Classic participant.

Our goal the first day was to reach Kebnekaise mountain lodge and then continue a few kilometres; we had been recommended to do so in order to find a really nice place to set up camp for the night. The hike began on a gravel pathway. It really was not all that fun, but after a while it did give way to a proper path, albeit a wide one.

We made our first stop at Lap Dånalds where you can buy a hamburger or a waffle. I sat down for a waffle while my friend began looking after a volunteer to help with taping her feet to prevent blisters and to adjust the backpack. The dogs were treated to free hamburgers. If you want you can take a boat across the lake Ladtjojavri, a change that had been made for this year as it had not previously been allowed for Classic Sweden participants. My friend and I had decided to walk. While I sat there I talked a bit with a woman from Indonesia who had hiked Santiago de Compostela before coming to Sweden to do Classic Sweden. She said she thought the landscape in our mountains was much more beautiful and that the climate was a lot nicer to hike in.

We continued to Kebnekaise mountain lodge, and the trail was not particulary challenging but it was beginning to get more and more stoney. It began to drizzle, and would continue to do so for most of the day. We stopped to have lunch and found some shelter from the rain underneath the mountain birches. We ended up next to a family from Asia, and they had problems with their gas stove. It turned out they had the same Primus stove as I do, and just like my burner the ignitor wire had broken off before they even had tried their stove. We explained the problem to them, and told them they could us a match or a fire steel to ignite the gas instead.

We continued our hike in the rain. Charlie who normally is not very happy with getting wet was not at all bothered, and Knappen sat inside my friend’s jacket to prevent him from getting wet and cold. But somehow it did not really matter, for the mountains are still the mountains and the nature and views are beautiful.

The one drawback with the rain was that everything became slippery; the footbridges, the rocks, the roots. Sometimes very slippery. Slippery enough for me to end up with a groin pull. The last kilometres to Kebnekaise mountain cabin took a long time to walk, and were very painful. Every time I had to lift my right fot high enough to step over a rock or onto a footbridge a sharp and stabbing pain would shoot through my groin. When we reached the mountain cabin my friend and I were both so worn out that we decided to stop there.

We got our trekking passes stamped at the checkpoint, grabbed a fika in a tipi tent, had a look in the small provisions shop and found a spot for our tent. There were many hikers who had decided to spend the first night here, so finding a somewhat flat surface free from rocks was a challenge.

We both slept badly that night. The ground sloped so much that we kept sliding down towards the foot end, and as soon as I tried to turn around or move back up that stabbing pain was back. I think the dogs were the only ones who had a good night’s sleep. We eventually woke up to a dull and grey morning, and sat down outside the tent to have breakfast. I took some strong pain killers, hoping it would help with my injury, and eventually we packed up and left.

The further we walked from Kebnekaise mountain cabin, the more beatiful and grand the nature around us became. The trail was partly rocky, and some sections were wet and the ground damaged by hikers. When I began hiking I was quickly taught that you should always use footbridges and always stay on the path even if it is wet and muddy so you do not cause damage to the ground next to the path, but I think there are a lot of people who either did not know that or just did not care; the result was a few large mud baths. The terrain was mostly even though, and that meant a lot less pain for me. The mountains are however not known for their even terrain.

We stopped to have lunch, and I took the oppertunity to try to get Charlie to eat the rest of his breakfast. He is a very picky eater, and when we hike he tends to eat even less than he does at home, but ocasionally he will surprise me and gulf down his food. While we sat there we saw a couple of reindeers walking past us. We were very pleased, I had not been sure if we would see any reindeers because of the thousands of Classic Sweden participants passing through the area.

Before we continued our hike we decided to clean ourselves up a bit in a small stream. The cold water was refreshing, and we had a good laugh at ourselves, standing there half naked in a tiny icecold mountain stream, barely hidden from view.

The next checkpoint we would be passing was Singi, and our goal for the day was to pass that checkpoint and then continue on for as long as we could. After we had stopped for lunch the trail soon began to run both uphill and downhill, and the ground was full of rocks. That really did increase the pain in my groin. I could tell that Charlie was getting a bit frustrated with me not being able to walk as fast as he is used to, the tempo did not suit his natural gait at all. I did however not want to have him off leash because of all the other participants, so I had him on a leash attached to my hip belt. The result of this was Charlie pulling, and it turned out it to give me extra momentum forward.

When we reached the checkpoint we were in for a surprise: free food! Slices of reindeer meat or for us vegeterians chantarelles in flatbread wraps. And it was not only people who were treated to food, the dogs also got a flatbread wrap, and Charlie’s apetite made a sudden appearance, and I wondered if the hamburger at Lap Dånalds had made Charlie decide that he would skip his own food when there obviously was human food to be had.

We continued on, and the next checkpoint would be Sälka. The afternoon turned into evening, and it was beautiful to see the evening sun break through the clouds and shine down upon the mountains. We were both absolutely taken by the incredible landscape that met us after we passed Singi.

But three nights of sleep deprivation was beginning to take its toll, as did the pain in my groin and my friend’s blisters, and we could not agree upon when it was time to set up camp. Just a little bit further became more than a little bit further, and when I could barely lift my right fot anymore I reached my limit. It was time to set up camp and get some sleep.

In the morning we could both laugh at how tired and moody we both had been the previous evening. I believe being able to do that is a must if you are going hiking with someone. You end up living on top of each other, sometimes your limits are really put to the test, you get tired and hungry and so it is only natural that you will get to see each other’s less appealing personality traits; we all have them. To hike together is not only about having fun and sharing great experiences with someone else. But it means that you must be able to self-distance and be prestigeless enough to laugh at it and move on.

So that is what we did after a quick breakfast. It turned out that we were not at all far from the next checkpoint. Here we could stock up on freeze dried meals before we continued. My friend wanted to stop and have a wash in a small stream, and we agreed that I would continue on and that she would catch up with me; not particularly difficult considering that most people would have been able to catch up with me with the speed I was making.

When I reached Sälka mountain cabin I sat down on a bench to rest. It was quite pleasant to sit there, back resting against a cabin with Charlie nex to me, just enjoying the scenery. Meanwhile other hikers kept passing by, and eventually my friend showed up.

We continued, now towards Tjäkta and the infamous Tjäktjapasset, a mountain pass, the highest point of the King’s Trail with its 1140 meters above sea level. The trail leading there was beautiful, but very rocky. It really does wear you out, and walking on rocks eventually makes your feet feel quite tender.

Because I could not walk very fast my friend ended up ahead of me, and when Tjäktjapasset was just in front of me I decided to stop to eat and take a couple more painkillers. Charlie was very pleased to stretch out in the grass, but he was also very eager to continue.

I had been told that Tjäktjapasset was very demanding to climb. I will not lie and say that it was not taxing, but I had expected it to be a lot harder than it actually was; but then again I have done of lot of my mountain hikes in Lofoten. While climbing up I was stopped by an American couple who were curious about Charlie and overall excited to talk about hiking. They also made sure I was okay and not alone.

My friend sat waiting for me on what she though was the top of the pass, but it soon turned out she was wrong; we still hade some distance to go. When we could see the shelter on the top and a sign confirming that we had indeed reached the top we were both pleased. Several hikers had stopped there to catch their breath and enjoy the view, and so did we. There was quite a bit of wind, but we found a cliff to sit down behind that offered some cover.

Charlie immediately laid down to sleep. He had been working hard to keep the tempo up when we climbed, and he had been working hard with me as a counterweight at the other end of the leash; the poor dear had probably worn himself out. My friend had not eaten before she had begun her climb up Tjäktjapasset, so she had her lunch while we sat there. The view was of course stunning.

Walking down the pass was not as easy as you may think, it can really put a strain on your knees to walk downhill, especially when it is steep. Sometimes it can actually be a lot easier to walk upphill than downhill. After Tjäktjapasset the most rocky section of the hike followed. There was nothing but rocks to walk on, even if there was a long footbridge for some of it we still had to balance on the rocks. In comparison this was more demanding than climbing up the pass.

Eventually the space between the rocks grew and we could finally feel solid ground underneath our feet again. That is when we reached the next checkpoint, and there we were treated to a fika. We sat down to rest for a while, and the dogs laid down to sleep.

When we finally did continue the afternoon had turned into evening, and the evening sun was beautiful. While we were resting I had spotted a small lake that the trail passed, and I had decided to go swimming there. The water was freezing cold, but it felt really good to wash my hair and swim a little.

The section of the trail that followed turned out to be relatively free of rocks, and it was lovely for our feet to walk on soft ground. We both suddenly felt a lot more energetic, like we could keep walking forever. It felt pointless to stop now and set up camp when we both could keep going, and so we decided to continue.

We stopped to have dinner, and I believe we were borth beginning to feel a kind of tranquility and peace of mind. Despite the bad start and the aches we were feeling we had passed what is deemed the most demanding part of the hike; however, both of us could hardly stand the taste of the freeze dried meals any longer.

When we continued the sun was beginning to reach its lowest point (the sun never sets in the mountains in the summer), and we were still feeling in surprisingly good shape. We had not met any other hikers for a while now so we let the dogs roam around freely. But walking along the trail we suddenly spotted a man laying between two large rocks, a strange place to spend the night at.  We both know that there are people who have no issues with laying down directly on the ground and sleep directly underneath the sky, but someting just felt wrong.

We went over to investigate, and discovered that the man was stuck between the rocks, his arms locked by the external frame of his backpack, his legs locked by his trekking poles and his head locked by a camera strap attached to the external frame. It turned out he was a volunteer, and he had sat down on one of the rocks to rest and had fallen off and landed in the worst possible manner; he was completely stuck. We managed to loosen the straps of his backpack so we could get it off and help the man up. He had several bleeding wounds, the largest being a badly scraped knee. 

I brought out my first aid kit and we helped to clean up the wound on his knee and dressed the wound. He thought we were so effective and professional that he believed we were trained nurses, which none of us are. After helping him he thought we should continue on, and he would look for a place to set up camp. It did not feel good to leave him alone, but he kept insisting.

We could soon spot the next checkpoint, Alesjaure. We decided to stop there for the night, but from where we pitched the tent we could se Alesjaure mountain cabin and decided to head there first thing in the morning in the hopes of finding something for breakfast in the provisions shop that would taste better than the freeze dried food; that should be easy we thought.

Thus we packed up in the morning and headed to the mountain cabin. It was not very far to walk, but the trail ran along this stunning emerald blue water. It felt like we were walking in a fairy tale world. Words or photos can not make it justice or properly describe what it was like.

In the shop we found flour tortillas, tubed soft cheese and chocolat. It was expensive, but it was so worth it to not have to eat the dried food. Alesjaure mountain cabin is located by Sweden’s highest altitude lake we were told. Instead of walking on the King’s Trail along the lake it is possible to cross the lake by boat, and by doing so skip waking 6 kilometres.

Considering my aching groin and our collection of blisters, that sounded wonderful. And so we headed down to the pier to wait together with the other hikers who had decided to take the boat. While we stod there I started to feel clammy and a sharp pain in the right side of by abdomen.

The last couple of years I have had repeating gallbladder attacks, and I was therefore very familiar with the pain. I know that for me the attack rarely lasts for more than an hour, and if it does I usually end up in a hospital. While the attack is happening there is usually only one thing I can do: collapse with pain and cry until it is over. I managed to let my friend know what was going on and then slumped down on the pier.

A short while before the boat arrived the attack began to ease up, and I could get back up. I had help getting my backpack onto the boat and with carrying Charlie onboard. On the boat it was time for round two, and I sadly did not get to see much of what was probably a very beautiful boat trip.

My friend said she had thought for real that I would have to take the helicopter back to civilisation, but when the boat docked it had eased up again. I once again recieved help with my backpack and my friend and I sat down on a cliff by the lake. She had breakfast while I continued to recover.

After a while I felt recovered enough to have a bit of breakfast, and then we continued. I knew that the painkillers I had been taking could trigger a gallbladder attack, but it had never happened before. But considering that I had been taking painkillers several times a day a couple of days in a row I thought it very likely that it was the medicine that had caused the attack. I therefore did not dare to take any more painkillers for my groin, and combined with the nausea and tenderness I was feeling after the attack, which was not exactly helped by the hip belt, I felt like laying down and pull a blanket over my head.

But there was nothing to do except keep going. Slowly. I was very happy that we had taken the boat. Even though the scenery was incredible hiking that day was mostly just a pain. Charlie showed a surprising amount of patience for my slow pace that day, compared to the previous days.

After having climbed a long upslope we stopped to rest and eat. I felt like I was working on fumes where food was concerned, but I did manage to get a bit more of my breakfast down before we continued straight into rain.

We could clearly see the clouds gathering in the sky, dark and heavy. At first it was just a light drizzle, but it gew in strenght more and more. The trail was muddy and slippery, and in my condition walking there was hard work. Charlie got to here a lot of cursing that day, but he continued to show an extrodinary amount of patience for a energetic young dog.

The next checkpoint was Keiron, and we had not planned to walk further than that. It stopped raining for a short while, and the functionaries treated us to pancakes. They even had a bucket where they saved all their pancake fails for dogs. Charlie was very pleased, and thought that pancakes for dinner was an upgrade from dog food.

Just as we were about to pitch our tent it begain to rain once again. And then it just would not stop. It was a shame, for what could have been a nice evening spent with other hikers at the last checkpoint on the last evening of Fjällräven Classic was quickly washed away as more or less everyone dissapeared into their tents.

My friend and I decided to go for a swim. There was a creek near the camp, and next to our tent was a small path leading down to the creek far, below from where people seemed to refill their water bottles. So we left the dogs sleeping in the tent, grabbed our small towels and hurried through the rain down to the creek. We were well hidden among the birches, so we pulled our clothes off and stepped down into the water. When we could not stand the cold any longer we hurried back up, wrapped the towels around us and made our way back to the tent.

I am not sure if you are aware of how small towels made for hiking are, but they are just big enough to cover what needs covering, lets put it like that. We thought the chanses of running into anyone were low considering the weather, but while we had been away a group male hikers from Asia had put up a tarp between the trees next to our tent. They were very surprised when we suddenly sprung out from between the trees wrapped in our minimalistic towels. Stunned they asked if there was a sauna nearby, which there was not. They wondered if we had been bathing. They doubted that we really had. They asked if it was not cold, and we told them it was warm and to give it a go. Then we tried to step inside  the tent without flashing anyone. We thought that we probably were a perfect stereotypical example of the Swedish sin.

The rain poured down the entire night, and when we woke up rain drops were slowly dripping down on us from the inner tent. That is what you can wake up to on your 30th bithrday if you decide to spend it hiking in the mountains. We were far better off though than many others, that much was obvious when we began to pack. Those around us seemed to have a lot more water than some rain drops inside their tents. I always bring a wettex cloth to be able to dry off the worst of rain and dew, and there were several people who borrowed it to dry their tents.

We continued our hike with the plan to reach Abisko and the finish line. Knowing we were near gave us both new energy, and we desperately wanted to put some distance between us and several large groups of hikers that were just behind us.

It was obvious that we had left the bare mountain world behind us and were now below the tree line. The trail was still slippery but not as muddy as the day before and the terrain was more even, which made it a lot easier to walk.

The last few kilometres I spent talking with a man from Denmark. He used to hike with dogs, but he did not have one now and thought it nice to be in the company of a dog. He was curious about the breed, and so we walked and talked about dogs until we reached Abisko.

I felt both releif and happiness when I began recognising my surroundings, and when the King’s Trail reached the road that leads to Abiso mountain station. There we were greeted with applause when we approached the finish line, and it was with a huge mix of feelings that I accepted a medal not only for myself but also for Charlie. Happiness, joy, pride, exhaustion, emptiness.

It was overwhelming to imagine that one week earlier we had been standing in Örebro thinking that it was all over before it had even begun, and now we had reached the finish line after the most trying hike I had ever done at that point. And Charlie, this fantastic small standard poodle who had proudly carried his bags, happily ambled along in both sunshine and rain, litteraly dragging me along and who had patiently waited for me really did deserve his medalion.

In the evening we were treated to cake in the beer tent, Trekkers Inn, located next to the finish line. We took the oppertunity to eat a proper dinner, and while we sat there we saw the man we had helped. It felt great knowing he was fine and had made it. But we also met the family we had helped on the first day, and the children were so proud when they told us they had just crossed the finish line.

Afterwards I showed my friend a place in Abisko Canyon that I have visited with Oliver every time I have been in Abisko. I asked my friend to take the photo of me and Charlie wearing our medalions. While we sat there the sun suddenly broke through the clouds for a few seconds and shone directly down on the mountain Nuolja, another place that had been special for Oliver and me. All in all, it was not a bad way to spend your 30th birthday.