Silverleden, september 2019

To read in English, please right click here and open in new tab

Silverleden är en rundslinga vars namn kommer från den silverbrytning som skedde i området från 1600-talet fram till slutet av 1800-talet. Brytningen präglar delar av leden, som bjuder på en varierande vandring i kuperad terräng. Jag har fått berättat för mig att det var en man från Finland som upptäckte silvret. I 20 år ska han i hemlighet ha brutit silver, men så en dag blev han lite för full på puben och råkade avslöja det hela. Staten tog silvret, och han blev utan.

Hur mycket sanning som ligger i den berättelsen vet jag inte, men det lät onekligen som en spännande led att vandra när jag blev tillfrågad om jag ville följa med. Instruktionerna var tydliga: packa lätt, för vi ska ta de dryga 65 kilometerna på en helg.

Sagt och gjort, med en sparsamt packad ryggsäck redo var det bara att dra till Hällefors direkt efter jobbet. Stopp för middag gjordes på McDonalds i Örebro, så när vi nådde fram till Hällefors var det bara att börja vandra direkt.

Klockan var då strax efter nio på kvällen, så det blev i pannlampornas och månens sken som vi gick. Det innebar att vi inte fick se särdeles mycket av naturen runtomkring oss, men vi gick genom skog, kalhyggen och på blöt spång. I mörkret lyckades vi missa pilen mot vindskyddet vid Sävälven, men vi kom snart på det, gick tillbaka och lyckades hitta rätt (tack och lov för GPS).

Mitt vandringssällskap hade berättat att vindskyddet låg vid en vacker sandstrand, men det var först när solen gick upp på morgonen som det blev tydligt hur fin stranden var. Charlie strosade runt medan vi åt frukost och packade ihop våra saker. Vi hade en lång dag framför oss, med flera branta backar fick jag veta.

Men dagen började med lätt vandring längsmed stranden och en skogsvägen fram till lämningarna av ett gammalt bruk. Det var en vacker gammal byggnad att gå in och titta i, någonting helt annat än dagens moderna industribyggnader.

Från bruket ledde en traktorstig oss upp för en lång backe och in i en blöt skog. Silverleden följer Postleden från Hällefors, men efter kanske 1,5 mil så delar de på sig, vilket markeras tydligt med skyltar. Inte långt efteråt var det dags för den första ordentligt branta backen. Jag var något avundsjuk på Charlie som med lätthet studsade uppåt medan vi andra kämpade med mjölksyra i benen. Och tänk att folk springer denna led på en dag? Med den tanken kändes ambitionen att gå leden på en helg inte alls lika dumdristig.

Väl uppe för backen satte vi oss ner en stund i solen för att pusta ut, dricka vatten och fylla på med lite energi. Därefter var det  bara att fortsätta. Vi fick verkligen lön för mödan när vi kom fram till en av utsiktsplatserna som bjöd på milsvid utsikt.

Men går det uppför så går det snart nerför igen. Då stötte vi på en träningsdress uppställd med pinnar och snören. Vad det handlade om kunde vi inte lista ut (om det är någon som vet så får du gärna skriva och berätta). Charlie tyckte också det var skumt.

Vi kom fram till vindskyddet vid Södra Svensken där vi stannade för att äta lunch. Det var en mysig plats, men vi hade knappast tid att dra oss då vi fortsatt hade en bra bit kvar att avverka.

Vandringen fortsatte till större delen på en traktorstig och grusväg upp till en massiv hög med sprängd sten. Det ska enligt mitt vandringssällskap och personliga historikerguide vara sten från gruvorna som fraktats dit. Bara tanken på det enorma slit som det måste ha inneburit att frakta dit all sten fick en att baxna! Och nu stod vi där och turades om att posera för fotografier på ett picnicbord som någon ställt dit så man kan sitta och njuta av utsikten.

Vandringen fortsatte över kalhyggen och genom skog, och vid Nätsjön tog vi paus vid vindskyddet. Där höll två andra vandrade på att starta upp en eld, och vi satte oss där och pratade medan vi fyllde på med energi. Charlie fick lite mat han också, och efteråt passade han på att lägga sig ner och vila.

Efter kanske en dryg halvtimme fortsatte vi vidare genom skogen. Vi kom fram till en grusväg, och därifrån ledde en stig upp oss till en utsiktsplats med ett torn. Där mötte vi en familj som var ute och plockade svamp, och föräldrarna satt nedanför medan tonåringarna klättrade upp i tornet. Vi satte oss ner en kort stund för att dricka vatten och växla några ord innan vi fortsatte.

Snart nådde vi fram till de gamla silvergruvorna. Vi gick ner i området för att titta, och jag och Charlie gick ner i ett av gruvhålen. Det var väldigt intressant att se. Metoden man använde sig av förr var tillmakning, det vill säga, man värmde upp berget med eld och den starka hettan fick berget att vidga sig och spricka. Under ett år kom arbetarna ner 6-8 meter i berget. Kvar idag är stora hål med pelare som står upp här och var. Det var berg som var ointressant att bryta och som såldes fick vara kvar.

Det började nu bli kväll, och det bar av neråt till ett kalhygge bara för att strax bära av uppför ännu en brant backe igen. Mjölksyra var ett faktum, liksom svordomarna. Vi kom upp till ännu en utsiktplats, Dammshöjden, där vi pustade ut en liten stund innan det var dags att fortsätta.

Det började mörkna nu, och efter ett tag kom också regnet. Det var bara att stanna och dra på regnkläder och regnskydd. Vandringen fortsatte ömsom på stig och ömsom på skogsväg. Tillslut var det så pass mörkt att vi fick plocka fram pannlamporna, men den ena fungerade inte; batteriet var slut. Vi fortsatte en stund innan vi bestämde oss för att det var mödan värt att rota fram den tredje pannlampan som vi hade med oss; min lilla svaga lampa som blivit kvar i min ryggsäck trots att jag fått låna en starkare och bättre.

När vi uppskattade att det bara var några få kilometer kvar till vindskyddet där vi bestämt oss för att stanna för natten började jag känna mig yr och illamående. Jag tänkte att jag antagligen började bli låg i blodsocker eftersom vi inte ätit någon middag än, och tog fram en energibar som jag hade i en ficka för att äta på medan vi gick.

När vi nästan var framme vid vindskyddet upptäckte vi att leden blivit översvämmad. Det var så mycket vatten att det inte gick att gå runt, och när vi gick igenom så rann vattnet in över skaftet på mina höga kängor. Charlie var föga imponerad. Situationen blev inte bättre när vi kom fram till vindskyddet. I mörkret kunde vi se att det stod helt i vatten, men vi kunde höra att det fanns människor i vindskyddet.

Vi fick veta att vattnet gick näsan precis upp till vindskyddets golv så det var torrt där inne, och en blandning av brädor och stockar låg utlagd så att man kunde balansera ut till vindskyddet utan att vada genom vattnet. Jag fick hjälpa Charlie över och in i vindskyddet, och väl på plats så satte vi oss på en bänk för att pusta ut. Enligt min GPS så hade vi vandrat närmare fyra mil den dagen.

Det var två kvinnor som satt och i vindskyddet och lagade kvällsmat, deras tält stod en bit bort på torr mark. Vi pratade lite, men jag kände mig fortsatt yr och illamående, men också skakig, så jag kände mig inte särskilt social. Jag gav Charlie mat, satte på honom ett värmetäcke och bäddade för oss innan jag började att laga mat och blanda vätskeersättning, något som jag alltid brukar ha med mig på mer krävande vandringar eller när det är varmt. Fortsatt tänkte jag att det bara var lågt blodsocker, men när jag skulle äta maten så gick det inte. Jag kunde inte tugga eller svälja maten. Samma med vätskeersättningen, jag hade ingen saliv att svälja med. Då slog det mig, jag hade lyckats bli rejält uttorkad.

Det var bara att sitta och kämpa med att dricka upp vätskeersättningen, ett litet sipp i taget, medan de andra åt middag, gjorde sig iordning för natten och gick och la sig. Under två timmar fick jag i mig två kåsor med vätskeersättning, och sedan gick det lättare. Jag blandade upp mer i en vattenflaska, drack upp den och somnade. Under natten vaknade jag och var hungrig, och lyckades då äta en energibar och lite kex. Vaknade igen en stund senare och var kissnödig; tror aldrig att jag har varit så lycklig över att behöva krypa upp ur min varma sovsäcken för att gå ut i den kalla natten och kissa.

På morgonen kände jag mig nästan som vanligt igen, om än sliten. I solljuset blev det tydligt hur omfattande översvämningen vid vindskyddet var. Sjön som vindskyddet ligger vid ska vara belägen 15-20 meter ifrån vindskyddet enligt mitt vandringssällskap som gått Silverleden ett flertal gånger tidigare. Det var i vart fall nära att hämta vatten.

Frukosten intogs med ännu mer vätskeersättning. Någonstans var det intressant att se hur kroppen reagerade på uttorkning, det paradoxala i att vara uttorkad och ändå knappt kunna svälja vatten, och hur lätt det hade varit att hamna där. Jag tyckte att jag hade varit ovanligt duktig på att dricka och äta dagen innan, men uppenbarligen inte. En viktig lärdom och erfarenhet att bära med på kommande vandringar.

Jag tror att Charlie var den som var i bäst form på morgonen när vi fortsatte, även att jag fick mota honom ut ur vindskyddet eftersom han var rädd för att bli blöt. Morgonsolen lös vackert, och vi höll ett lugnare tempo än dagen innan.

Den kuperade terrängen fortsatte, och vi passerade Knuthöjdens kvartsbrott där man bröt kvarts fram till 1942. Allt vi såg av brottet däremot var ett par vattenfyllda långa hål i berget. Undra hur djupa de där hålen var…?

Så småningom kom vi fram till ett vindskydd på en höjd som överser Hällefors. Där satte vi oss för att vila och fika, innan vi fortsatte ner till civilisationen. Vi fortsatte på stig och skogsväg innan vi kom fram till våtmark belagd med en lång spång. Det var väldigt vackert att gå där, och det var egentligen sista sträckan innan vi nådde fram till asfaltsväg och en park som ledde oss in till Hällefors.

Silverleden fortsätter in i Hällefors för att sedan fortsätta ut, upp till ännu en utsikstsplats för att sedan komma tillbaka till Hällefors och motionsanläggningen Hurtigtorpet där vi parkerat bilen. Vi bestämde oss för att vi gått i tillräckligt med branta backer denna helg och begav oss därför direkt till bilen istället. I Hällefors var det marknad; det kändes lite märkligt att komma där i full vandringsmundering och gå genom folksamlingarna och förbi alla knallar.

Att ta Silverleden på en helg var en spännande och lärorik upplevelse. Det är intressant att under kontrollerade former pusha sig själv och se vart ens gränser går. Ända sedan Oliver dog hade jag haft ett gnagande behov av att bokstavligen gå tills jag stupade, och det fick jag ju sannerligen göra. I slutändan kändes det befriande på  något sätt. Och det är alltid kul att gå i ett område med så mycket historia. I flera hundra år var dessa gruvor en plats där människor arbetade och slet, och idag spatserar människor där för nöjes skull.

 
































































The Silver Trail, September 2019

The Silver Trail is a looptrail and the name originates from the silver mining that took place from the 1600s to the late 1800s. The mining has left its imprint on the trail, which leads you through a diverse landscape with hilly terrian. I have been told that it was a man from Finland that discovered the silver. For 20 years he mined in secret, but one day he had a bit too much to drink at the pub and bragged about his finding. The state took the silver, and he lost it all.

I do not know how much truth there is to that story, but the Silver trail did sound interesting when I was asked if I wanted to go hiking there. The instructions were clear: pack as little as possible, because this 65 kilometre hike will be a weekend hike.

I had my carefully packed backpack ready to go so we could leave for the small community Hällefors straight after work. We stopped for dinner at McDonalds in the city Örebro, and so when we reached Hällefors we could start hiking as soon as we got there.

The clock was shortly after nine in the evening and the only light we had came from our head torches and the moon. We could not see much of the nature that surrounded us, but we walked through forest, clear fellings and on wet foot bridges. Because of the dark we almost missed the sign for the shelter located by the river Sävälven, but we soon realised we had missed it, backtracked and managed to find the shelter (how did people manage before GPS?).

My hiking companion had told me that the shelter was located on a beautiful sandy beach, but it was not until the sun rose in the morning that I could clearly see the beauty of the beach. Charlie sauntered about while we had breakast and packed up. We had a long day ahead of us, with several steep hills to climb I was told.

But the day began with an easy hike along the beach and forest roads until we reached what was left of an old iron mill. It was an old beautiful building to explore, so very different from today’s modern industrial buildings.

A cartway lead us from the mill up a long slope and into a forest. The Silver Trail and the Post Trail follow the same route from Hällefors, but after approximately 15 kilometres they continue in different directions, made very clear with signs. Soon after we faced the first steep upslope. I envied how easily Charlie bounced up the slope, while we struggled against the lactic acid in our legs. And to think there are people who run the whole trail in one single day? With that in mind the ambition to hike the whole trail during one weekend did not feel all that foolhardy.

Once we had reached the top we sat down in the sun for a while to catch our breath, drink some water and have a snack. Then we continued. Our efforts were rewarded with a splendid view when we reached a viewing spot.

But as always, if you walk uphill you will eventually walk downhill again. That is when we came across a workout clothes set displayed with sticks and rope. We could not figure out what the purpose of this was (if you know feel free to write and tell me). Charlie also thought it was strange.

We reached a shelter by the lake Södra Svensken where we stopped to have lunch. It was a nice place, but we did not have time to stay and enjoy it for long as we still had a long way to go.

The hike continued mostly on a cartway and a gravel road up to a massive pile of rocks. According to my hiking companion and personal historical guide the pile was made of rock waste from the mines. It was astounding to think of all the hard work needed to transport the waste! And now we were standing on the top of it all, taking turns to pose for photographs on a picnic table put there so you can sit down and enjoy the view.

We continued through old clear fellings and the forest, and when we reached the lake Nätsjön we decided to take a break at the shelter. There we met two other hikers busy making a fire, and so we sat down and talked while we refueled. Charlie had a bit to eat as well, and afterwards he laid down to rest.

After perhpas half an hour we continued through the forest. We reached a gavel road, and from there a path lead us up to a viewing point with a tower. There we met a family out picking mushrooms, and the parents were sitting at the bottom of the tower while the teenagers were busy climbing it. We sat down for a short while to chat and have some water before we continued.

We soon reached the old silver mines. We walked down into the area, and Charlie and I climbed down into one of the pits. It was very interesting to go exploring there. The method used back then was fire-setting, which means that the workers would heat up the rock with fires and the heat would cause the stone to fracture. With this method they could dig 6-8 meters in one year. Today there are huge holes with pillar formations standing here and there; rock that was left because it was barren.

It was now early evening, and we continued down a clear felling only to soon have to climb another steep upslope. The lactic acid burned in our legs, but we made it up with more than a few well-chosen swear words. We reached a viweing point, Dammshöjden, where we stopped to catch hour breath for a moment before we continued.

It was starting to get dark now, and after a while it also began to rain. We stopped to put on our rain gear before we continued on forest paths and roads. Eventually it got so dark we had to use our head torches, but one of them was not working; the batteries had run out. We continued on for a bit before we decided it was worth the bother of finding the third head torch we had brought with us; my small and not very strong head torch that had remained in my backpack even though I had borrowed a better one.

When we estimated that there was only a few kilmoetres left to the shelter we had decided to spend the night at I began to feel dizzy and nauseous. I thought that because we had not eaten dinner yet my blod sugar might be a bit low, but I had a energy bar in my pocket that I ate while we walked.

We were almost there when we discovered that the trail had been flooded. There was so much water that we could not walk around it. The water was so deep it poured into my high cut boots. Charlie was not impressed. The situation did not improve when we reached the shelter. Even in the dark it was obvious that the shelter was surrounded by water, but we could hear people talking from inside.

We learned that the water almost reached the whole way up to the shelter’s floor so it was thankfully dry inside, and a mix of planks and small logs had been laid out so you could make it to the shelter without wading through the water. I had to help Charlie cross the makeshift bridge, and once we were all inside we sat down to take a breather. According to my GPS we had hike nearly 40 kilometres that day.

There were two women cooking dinner in the shelter, and they had found a bit of dry land to pitch their tent. We spoke for a bit, but I was still feeling dizzy and nauseous and was beginning to get shaky, so I did not feel up to being social. I gave Charlie his dinner, put on his warm coat and prepared our sleeping bags before I got started on cooking dinner and mixing fluid replacement. I always bring fluid replacement with me, especially on straneous hikes and when it is warm outside. I was still convinced that I was suffering from low blood sugar, but when I sat down to eat I could not chew or swallow. It was the same with the fluid replacement, I did not have any saliva to swallow with. That is when I realised I was suffering from dehydration that was probably bordering on being severe.

While the others ate their dinner, prepared for the night and eventually went to bed I struggled with drinking my fluid replacement one tiny sip at a time. It took two hours to drink two mugs of fluid replacement, but after that it got easier. I mixed some more in a water bottle, drank it and fell asleep. During the night I woke up feeling hungry and managed to eat a energy bar and a few biscuits. I woke up again later needing to pee; I do not think I have ever been that happy for having to leave my warm sleeping bag to get up into the cold night to pee.

In the morning I was almost feeling like my old usual self again, despite feeling a bit worn out. In the daylight it became clear how big the flooding was. According to my hiking companion who had hiked the Silver Trail several times before it was supposed to be 15-20 meters from the shelter to the lake. At least we did not have to go far to refill our water bottles.

We ate breakfast and I drank more fluid replacement. In the end it was interesting to see how the body reacts to dehydration, to experience the paradox of being dehydrated and almost unable to swallow water, and how easy it was to get there without noticing. I thought I had taken great care to drink and eat the day before, but apparently not. An important lesson and experience to have for future hikes.

I believe that out of the three of us Chalie was the one in the best shape when we continued in the moning; even if I did have to force him out of the shelter because he was afraid to get wet. The morning sun was beautiful, and we kept a calmer pace compared to the day before.

The hilly terrain continued, and we passed a district used for quartz mining until 1942 called Knutsöjden. All we saw of the mine was huge water filled holes in the gound. I wonder how deep those holes are…?

Eventually we reached a shelter up on a hill overlooking Hällefors. We stopped there to rest and have a fika, before we continued down towards civilisation. The trail followed paths and roads beforee we reached a beautiful wetland with a long a footbridge. After we soon reached paved roads and the enrtyway to a park leading us into Hällefors.

The Silver Trail continues along the outskirts of Hällefors only to reach antother viewing point before it goes back to Hällefors and a place called Hurtigtorpet where we had parked the car. We decided we had climbed enough steep hills for one weekend and to head straight for the car instead. There was a market in Hällefors that day, and it was a bit strange to come walking there dressed in our outdoor gear.

Hiking the Silver Trail during a weekend turned out to be an exciting learning experience. It is interesting to see how far you can push yourself and discover what your limits are. Ever since Oliver’s passing I have felt this gnawing need to walk until I dropped, and I think I indeed got to do that on this hike. Afterwards it somehow felt freeing. And it is always fun to hike in a area with so much history. For several hundred years these mines were a place where people worked hard and struggled, and today people come hear to walk for pleasure.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s