To read in English, please right click here and open in new tab

Medan jag skriver detta hänger forfarande min utrustning på tork utspridd i lägenheten. Sovsäck och liggunderlag i vardagsrummet, tältet i hallen och drybags i köket. Vi är nyligen hemkomna efter att i tre dagar ha paddlat packraft på Nittälven i Kopparberg. Jag är både trött och öm i kroppen, men jag är också upprymd efter detta fantastiska äventyr.

Det var i slutet av september 2017 som jag för första gången fick bekanta mig med packrafting, och efter det har jag funderat mycket på om det skulle kunna vara någonting för mig och grabbarna. När Oliver insjuknade med vad vi tror är steroid responsiv meningit-arterit i december 2017 bestämde jag mig för att göra allvar av de tankarna och hyra en packraft valborgshelgen. Samma dag som jag bestämde mig fick jag se att Packraft Sverige anordnade tre dagars paddling på Nittälven just den helgen. Jag behövde inte fundera länge, utan anmälde mig nästan omgående och skrev i anmälan att jag tar med mig två stora hundar. Det var inget problem, och jag lovades en MRS 2 packraft som rymmer två personer.

När jag berättade om mina planer möttes jag av blandade reaktioner. En del tyckte att det skulle bli spännande att följa vår paddling medan andra ställde sig skeptiska till att det överhuvudtaget skulle fungera. Jag har ingen egentlig erfarenhet av paddling att tala om, och hundarna hade ingen erfarenhet alls. Men jag fortsatte att planera för vårt äventyr, och det dröjde ända till kvällen innan avresan tills jag började bli nervös inför vad det var som jag hade gett mig in på. Jag stod och packade ryggsäcken och insåg att jag skulle inte bara få plats med hundarna, utan också all packning för oss tre.

Så bar det av tidig fredag eftermiddag. Ett par personer från den lokala friluftsgruppen jag ibland hänger med skulle också delta, så jag och hundarna åkte med en av dem. Vi kom fram till nattlägret vid Uvbergsbron tidigt på kvällen. Lägerelden var tänd, och ett flertal personer hade redan satt upp sina tält och hammocks medan andra, som vi, precis hade kommit. Några hade paddlat under dagen, från Brattforsen ner till Uvbergsbron, och det hade slutat med att två personer vält med sina packrafts. Det gjorde mig inte direkt mindre nervös.

Vid lägerplatsen fanns det två vindskydd med eldstäder, varav endast den ena användes. Jag slog upp mitt tält vid den som var tom, och efter att ha bäddat iordning till mig och grabbarna gick jag en promenad med hundarna. Bergslasskogarna är en helt annan typ av skog än vad jag är van att se. Vitmossa i olika nyanser breder ut sig över marken i en skog som helt domineras av stora ståtliga tallar. Vildmarkskänslan är större än i skogarna hemmavid.

Efter promenaden slog vi oss ner vid lägerelden och grillade korv. Samtalen handlade mest om packrafting, och flera historier handlade om alla de gånger folks packrafts hade gått sönder. Jag visste sedan innan att packrafts är tåliga små båtar och att man ska ha otur om en packraft går sönder, men det gjorde mig inte direkt lugnare. Några frågade mig om jag skulle paddla med hundarna, och jag märkte att det fanns de som inte trodde att det skulle fungera. Jag var däremot inte den enda med hund. En kvinna hade med sig sin lilla chihuahua, som hela kvällen låg och snarkade innanför mattes tröja.

Så småningom började folk att dra sig tillbaka för att sova, och vi var tre stycken från det vanliga gamla friluftsgänget som satt och pratade. En av mina bröder arbetar som polis i området, och han hade sagt att om det var en lugn kväll så skulle han svänga förbi och säga hej. Jag hade fått meddelande om att han var på väg, så när en bil fram mot midnatt svängde in och körde nästan hela vägen fram till brasan sa jag att nu kommer polisen. En av de andra visste att min bror kanske skulle kika ut, medan den andre inte hade inte en aning. Han trodde inte på mig, och blev väldigt förvånad när det klev ut två uniformerade poliser från bilen.

Detta korta besök blev en snackis resten av helgen. På kvällen fick jag berättat för mig att en person hade sagt att han vaknade till och trodde sig ha sett två poliser men trodde att det var en dröm. Det var flera som trodde att det inte hade hänt på riktigt, medan andra undrade vad det var som hade hänt som gjorde att polisen hade kommit ut till vårt nattläger.

Natten till lördagen var kylig, och det kändes inte som att jag hade fått många timmars sömn när det var dags att gå upp. Jag fick i vilket fall upp värmen medan jag packade ihop alla grejer. Vid lägerelden satt ett par personer och åt frukost, och jag slog mig ner på en av bänkarna för att också äta innan dagen började. En kvinna bar runt på en liten padda, och hon berättade att hon hade hittat paddan när hon skulle gå och lägga sig, pratat lite med den och klappat den och att den fortsatt hade varit kvar där på morgonen. Nu ville den inte släppa hennes hand, och mycket riktigt satt den och kramade ett finger.

På lördagsmorgonen var det samling klockan nio för oss som skulle hyra packrafts. Vi fick då en genomgång av hur en packraft fungerar och vi pratade säkerhet, t ex att man inte ska ställa sig upp i en fors om man hamnar i vattnet utan istället flyta med eftersom det annars finns risk att fötterna kilar fast sig i bottnen och man välter med ansiktet neråt i strömmen. Därefter fick vi våra packrafts för att pumpa upp dem och förbereda för avfärd. Det är smidigt var smidigt att pumpa upp packraften med pumpsäck, och den sista luften fick man blåsa in med munnen eller med hjälp av en liten fotpump. Undertiden åkte ett par personer och parkerade sina bilar vid slutdestinationen vid Nittbro för att vi skulle kunna komma tillbaka till alla bilar vid Uvbergsbron.

Medan vi förberedde våra packrafts kom ett gäng personer som hade gett sig av tidigt på morgonen för att paddla ner från Brattforsen. En av dem hjälpte mig att kontrollera så att min ryggsäck var ordentligt fastspänd och gav mig lite uppmuntran inför den stundande paddlingen med hundarna innan han hjälpte mig att få ner hundarna i packraften och sedan med att få oss ut i älven.

Jag tror att jag flinade som en idiot medan strömmen tog tag i packraften och drog iväg med oss en bit innan jag fick ordning på hur jag skulle paddla och lyckades ta mig till kanten för att vänta på att vi alla skulle komma ner i vattnet. Oliver och Charlie såg både förbryllade och skeptiska ut till att sitta i en packraft ute på en älv.

När alla var i gav vi oss iväg. Vilken känsla det var! Nu satt vi, alla tre i en packraft med packning och gled fram på Nittälven. Första momentet var avklarat. Det första intrycket jag fick av packrafting var en känsla av frihet. En packraft är tyst, den är inte djupgående utan ligger på vattenytan och dras därför lätt med av strömmar. Man kan ljudlöst glida fram genom landskapet, och komma riktigt nära inpå djur och natur på ett sätt som inte är möjligt vid vandring.

Oliver fann sig snart till ro, och låg avslappnat med huvudet vilandes på kanten och tittade sig omkring. Charlie lät sig inte övertygas lika snabbt om att detta med packrafting var ett bra påfund. Efter vad som kändes som ingen tid alls samlades vi alla i en klunga för att kolla läget och se till så att alla var med. Jag fick låna ett sittunderlag i cellplast att lägga på bottnen av packraften till hundarna för att isolera mot kylan från vattnet. Det var lite meckigt att komma åt så att jag fick ner det under hundarna.

Paddlingen fortsatte, och snart var vi framme vid ett litet vindskydd med eldstad där vi stannade för att äta lunch. Det sägs att det är när man ska ta sig i och ur sin packraft som de flesta trillar ner i vattnet, och det krävs onekligen lite teknik för att kunna komma i och ur en packraft; speciellt när det är höga vattenflöden och land består av blötmark eller en hög och lerig sandbank. Men man hjälptes åt, och snart satt alla vid vindskyddet.

Medan vi satt och åt fick vi veta att vi hade paddlat ungefär halvvägs. Jag blev förvånad, för det kändes inte som att vi hade paddlat särskilt länge alls. Det gick bra att komma ner i packraften igen, och jag fick hjälp ner med hundarna. Ganska snart kom vi fram till en bro, och vi var tvungna att akta huvudena för att inte slå i eftersom vattenflödet var så pass högt. Men vi hade ändå tur att en del vatten hade sjunkit undan så att det gick att komma under bron.

Resten av paddlingen var lugn, och snart kom vi fram till andra nattlägret. Från början var det tänkt att vi skulle slå läger vid en plats som kallas för Dansarbacken, men på grund av det ovanligt höga vattenflödet hade Dansarbacken bara veckan innan varit översvämmat och vindskyddet där låg som på en liten ö, så vi valde att istället stanna vid Eskils stuga, 600 meter från Dansarbacken.

Eskils stuga ligger uppe på en höjd, och vi gick iland nedanför på en brant liten lerig strandbank. Jag fick hjälp att komma iland med hundarna, och så fort de kände fast land under tassarna sprang de iväg upp till stugan medan jag drog upp packraften och lossade ryggsäcken. Först när jag kom upp till stugan såg jag hundarna igen; tydligen hade de kutat runt för fullt.

I skogen bakom Eskils stuga hittade jag en plan yta mellan tallarna att slå upp tältet på. Det var fortfarande fuktigt från morgonen, så jag öppnade upp det helt för att vädra ut och hängde sovsäcken över en gren. Så fort jag blåst upp liggunderlagen ville Oliver in i tältet och lägga sig, medan Charlie somnat i ljungen och fönsterlaven utanför.

När allt var klart vid tältet gick vi på en promenad, och en av mina kamrater från Norrköping berättade att följde jag en liten väg så skulle jag komma ner till Dansarbacken. Charlie sprang runt i cirklar de första hundra meterna, medan Oliver lufsade på. Det var inte lika översvämmat som jag fått beskrivet för mig att det var helgen innan, men delar av spången ut till vindskyddet låg fortsatt under vatten och jag kan tänka mig att marken fortsatt var blöt och inte särskilt kul att tälta på.

Från Dansarbacken följde vi Postleden tillbaka till Eskils stuga, och där gick jag och hämtade min drygbag med mat och anslöt mig till sällskapet som samlats vid eldstaden. Snart därefter plockades en stor muurikka fram, och de som valt att betala för att få lagad middag bjöds på en riktig festmåltid. Det var en fröjd för ögat att se all mat som låg och stektes, och jag blev lite överraskad när det också tillagades vegetariskt alternativ. Jag hade valt att laga egen mat eftersom det kändes lättare som vegetarian, men det kändes lite torftigt att grilla sojakorv.

Hundarna tyckte också att maten som tillagades verkade god, och båda visade verkligen sig från sina värsta sidor. Oliver smög runt och försökte tigga och sno mat där han kom åt, och Charlie hängde på Oliver. Ingen av dem var intresserade av att lyssna heller, så till slut band jag upp Oliver och då lugnade också Charlie ner sig. Jag skämdes över hur hundarna betedde sig, de brukar vara så okomplicerade att ha lösa runt lägerelden och alltid uppföra sig. De som känner hundarna var också förvånade över hur de höll på.

Innan mörkret lade sig över skogen tog jag en till promenad med hundarna längs Postleden. Min uppfattning om att Bergslagsskogarna är den vackraste skog jag sett stärktes bara av det jag såg. Vi kom fram till en bänk varifrån man kunde blicka ut över ett stort våtmarkslandskap, och jag blev sittandes där en stund medan hundarna sprang ner till vattnet för att dricka. När de kom upp igen låg de och vilade en stund innan vi gick tillbaka för att åter slå oss ner vid elden.

Det är väl föga förvånade att mycket av kvällens samtal kom att handla om friluftsliv och allt som hör där till. När så många människor i olika åldrar, bakgrunder och erfarenheter samlas är det också många olika typer av erfarenheter som utbyts. Men en sak som jag tror att vi ändå har gemensamt, och som en av deltagarna uttryckte så bra, så ger de stunder vi får komma ut i skogen ett avskalat och förenklat liv som i all sin enkelhet ändå håller en fullt sysselsatt med att bara vara, och att i det återfinns en återhämtning från vardagen.

Jag kände mig väldigt trött, och flera gånger kände jag att ögonen slöts ofrivilligt. Samtidigt ville jag inte gå och lägga mig tidigt, utan jag ville få sitta vid brasan och njuta. Till slut var jag däremot tvungen att kasta in handduken, säga god natt och dra mig tillbaka till tältet med hundarna. Det kändes kallt så fort jag kom bort ifrån brasan, och det var skönt att krypa ner i sovsäcken och den fleecelinern jag hade köpt inför helgens äventyr. Den gjorde att sovsäcken inte kändes lika kall.

Men det blev en kall natt, och jag frös om ryggen som jag låg med ut mot tältduken. Under småtimmarna märkte blev jag varse att även hundarna tyckte det var kallt, för de kröp nära inpå mig för att få värme. De hade bara sina vintertäcken på eftersom jag omöjligt kunde få med deras sovsäckar i ryggsäcken.

På morgonen fick jag veta att det hade varit nästan minus 4 grader kallt på natten, så det var inte särskilt underligt att vi hade frusit. Jag försökte vara så effektiv som möjligt med att plocka ner tältet och få ner all packning i ryggsäcken så att vi kunde gå upp till Eskils stuga och eldstaden för att värma oss vid brasan och äta frukost. Det var många som hade frusit under natten, och som satt och värmde sig vid brasan.

Det var sagt att vi skulle vara redo att ge oss iväg klockan 10, så en halvtimme innan plockade jag ihop efter frukost och gick ner till packraften för att sätta fast ryggsäcken och förbereda inför avfärd. Jag fick hjälp att få ner packraften i vatten, och när jag ropade på hundarna kom Charlie och klev ner i packraften själv. Oliver var lite mer tveksam till att gå i, men med hjälp så gick det bra. Första dagen kan inte ha varit alltför traumatisk om Charlie själv valde att hoppa i. Strax var vi nere i älven igen, och jag paddlade snabbt in till land för att ansluta mig till skaran som låg och väntade på att alla skulle komma i så att vi kunde ge oss iväg.

Denna dag fick vi prova på att paddla i små forsar. Den första gjorde mig rejält nervös. Tänk om vi skulle välta? Eller köra fast på en vass sten? Det gick över förväntan. Oliver, som låg med huvudet på kanten reagerade inte ens, och Charlie spände sig först när det började gunga men slappnade snabbt av och verkade inte bry sig han heller.

Dagens paddling visade sig snart bli mer utmanade än dagen innan. Nerfallna träd låg över älven, vissa såg ut att ha fallit när marken under dem underminerades av vatten och andra såg ut att ha fallit offer för bävrar. En del av träden gick det att ta sig under eller över med packraften, men många krävde att vi helt enkelt fick hoppa upp på land och bära förbi packraften. Det låter enklare än vad det var. Det fanns få ställen där det var lätt att varken ta sig i eller ur packraften, och det var tungt att bära packraft med packning genom ojämn och snårig terräng.

Vid ett tillfälle var det så brant och lerig att gå iland att Oliver med sina numera svaga bakben inte klarade av att klättra upp på land, utan han kanade ner i vattnet. Han blev ståendes i strömt vatten upp till magen, och jag kunde se att det snabbt tröttade ut honom. Men hur jag än försökte så kunde jag inte hjälpa honom upp, för varje försök så knuffade jag bara ut mig själv och packraften i vattnet och han stod i vägen för att jag skulle kunna komma intill land för att ta mig upp och hjälpa honom därifrån utan att själv hamna i vattnet. Men jag fick snabbt hjälp att få upp Oliver på land, och därefter att själv komma upp.

Olivers täcke var dyngsurt, och han frös. Jag hade med mig en handduk så jag kunde torka honom ordentligt, och täcket var bara att ta av. Däremot fanns det inte så mycket att göra åt hans blöta flytväst, utan den fick han fortsatt ha på sig. I efterhand kan jag se att händelsen och min rädsla i situationen gjorde att båda hundarna blev osäkra vid i- och urstigning i packraften, fast som tur var blev ingen av dem osäkra på själva packraften, men det gjorde att det blev bökigare att hoppa ur packraften för att lyfta den vid hinder över älven. Det hade varit väldigt svårt att sköta lyften själv, men som tur var fanns det alltid en eller flera som var beredda att hjälpa till när det behövdes.

Ganska snart efter Olivers dopp i älven så var det dags för lunchrast. En av deltagarna som hade torrdräkt på sig stod med vatten upp till midjan för att hjälpa folk in till land. Jag hängde upp handduken och Olivers täcke i ett träd för att torka och la Oliver i solen för att han skulle bli helt torr. Det var skönt att slå sig ner, fylla på med energi och vila. Paddlingen började att kännas i kroppen nu, liksom de två nätterna utan ordentlig sömn.

Snart var det däremot dags för avfärd igen, och det dröjde inte länge innan det var dags för nästa lyft. Träden låg som plockepinn över älven, och även om vi kunde kämpa oss över ett och annat träd så blev vi ändå tvungna att lyfta. En av fördelarna med packrafts är att de inte väger mycket, och att det därför ändå går snabbt att genomföra lyft i förhållande till exempelvis med en kanot, men det tar ändå på krafterna.

Nittälven är en väldigt snirklig älv, och jag märkte under dagen att jag fick ta i rejält för att svänga med men ändå lyckades jag många gånger hamna för långt ut i svängen så att jag gled in under grenverken till de träd som stod vid älvkanten. Jag funderade mycket på vad det var jag gjorde för fel, eftersom de andra inte verkade ha samma problem. Svaret visade sig ligga i att min packraft var större än de andra och därför svårare att manövrera, och att jag istället för att ta ut svängarna som jag gjorde skulle ta dem mycket snävare. Den lösningen skulle jag däremot inte komma underfund med fören dagen därpå, så det var med trötta armar som jag klev i land med hundarna vid nattlägret den eftermiddagen.

Nattens läger låg vid det lilla mysiga vindskyddet Havsjömossen där det också fanns en eldstad, och ungefär hundra meter bakom vindskyddet fanns det en äng där vi kunde slå upp tält. Liksom dagen innan öppnade jag upp tältet för att vädra ur fukt, och mellan två träd spände jag upp en lina för att hänga upp kläder och utrustning på tork.

Hundarna verkade glada över att få sträcka ut på benen, och de sprang runt på ängen en stund. Mina regnbyxor hade släppt igenom vatten, så jag var blöt om rumpan. Jag bytte om till ett torrt underställ, och tog mina blöta byxor, hundarnas regntäcken och matpåsen och gick tillbaka till vindskyddet.

Lägerelden brann redan, så det var bara att slå sig ner på en bänk och börja torka kläder. Fördelen med funktionsmaterial är ändå att de torkar snabbt, och snart kunde jag dra på mig byxorna igen. Under tiden som hundarnas täcken torkade plockades muurikkan fram, och de som betalat för middag bjöds på hamburgare. Denna kväll hade jag turen att lite av det vegetariska blev över.

Det var sagt att det skulle bli en tidig start på morgonen dagen därpå, så många var inställda på att gå och lägga sig tidigt. Även jag gick och la mig ovanligt tidigt och denna natt sov jag väldigt bra, till trots för att det var den kyligaste natten vi fick. Om jag inte hade satt väckarklocka på telefonen så hade jag nog kunna sova länge, men det var sagt att vi skulle starta redan vid åtta på morgonen så det var bara att stiga upp.

Fåglarna sjöng glatt, och lite sol hade letat sig fram mellan molnen. Tältet var täckt av frost som vittnade om hur kall natten hade varit. Men det var bara att ta ner tältet och packa ihop allting. Vid vindskyddet var brasan tänd, och jag slog mig ner där med hundarna för att inta frukost. Charlie var fortsatt på sämsta möjliga uppförande, kvällen innan hade han norpat korv och på morgonen snodde han en smörgås.

Strax efter klockan åtta fick jag hjälp att komma iväg med packraften, och även denna dag låg det en del trän över älven. En del kunde vi kämpa oss över eller krångla oss under, även om det var på håret att det inte gick med min stora packraft; de små är onekligen smidigare för att ta sig förbi hinder med men å andra sidan så blir det svårt att få plats med två stor pudlar i en liten packraft. Vid ett ställe där vi fick göra ett lyft var det så lerigt och brant att jag efter att ha hjälpt hundarna ner i packraften inte själv kunde komma ner utan att riskera att hamna i vattnet. En av de andra deltagarna fick bogsera packraften en liten bit till ett ställe där det var lättare för mig att kliva i. Egentligen borde jag ha haft ett rep som jag kunde dra packraften med för att underlätta vid dessa situationer.

Efter vad som visade sig vara det sista lyftet passade vi på att ta rast och äta lite. Den tilltänka rastplatsen var drygt 100 meter bort, men det kändes rätt meningslöst att fortsätta dit när vi ändå redan var uppe på land. Det gjorde gott att få i sig energi och att vila lite, för kroppen kändes ganska mör av all paddling, men folk var snabba med att ge sig iväg igen. Det var bara att packa ihop och komma ner i vattnet igen.

Det var inte särskilt långt kvar att paddla nu, och det kändes lite vemodigt att helgens äventyr snart skulle nå sitt slut. Det kändes som att dagarna bara hade flugit förbi, och jag hade lätt kunnat fortsätta och vara ute och paddla i ett par dagar till.

Vi fick passera under ännu ett träd, men snart glesnade skogen runt omkring oss och gav vika för ett våtmarkslandskap med kala lövträd. Det var både ödsligt och vackert, och jag kan tänka mig att det är en fin plats när löven slår ut. En kantstolpe som stack upp ur vattnet både förbryllade och roade, och vi funderade på vad som egentligen gömde sig under vattnet.

Alltför snart kunde vi se bron vid Nittbo, och hur människor var sysselsatta med att ta upp sina packrafts eller med att gå till parkeringen med sina packrafts ihoprullade. Strax därpå var även vi uppe på land, och medan jag tog hand om packning och packraft passade de på att sträcka ut på benen.

Jag förväntade mig nästan att känna någon form av sorg över att äventyret nu var slut, att denna helg som jag planerat inför och sett fram emot i fyra månaders tid nu var genomförd, men det jag kände var en stor upprymdhet och glädje. Vi klarade det, i tre dagar paddlade jag Nittälven i en packraft tillsammans med Oliver och Charlie. Det var hur kul som helst, även om det stundom var ett slit som tog på både krafter och tålamod.

Men som jag och Martin, ägaren till Packraft Sverige, pratade om under den sista delen av färden, ibland måste det vara jobbigt för att det också ska kunna vara roligt. Det är också när det blir jobbigt som man får utmana sig själv och testa sin förmåga och uthållighet och i slutändan brukar man klara av mer än vad man trodde. Däremot hade det varit väldigt mycket jobbigare än vad det blev utan den hjälp och det stöd jag fick av övriga deltagare. I slutändan kom helgen inte bara att handla om packrafting och naturupplevelse, utan också om teamarbete och kamratskap. Denna resa är verkligen ett minne för livet.

Nittälven, April 2018

While I write this there is still gear hanging to dry everywhere in my flat. Sleeping bag and sleeping mats in the living room, the tent is in the hall and drygbags hang in the kitchen. We have just come home from a three day long packrafting adventure on the river Nittälven, located in Kopparberg. My muscles are both tired and sore, but I am also still feeling elated from this amazing adventure.

It was at the end of September 2017 that I for the first time learned about packrafting, and after that I have been wondering a lot of it would be something that the boys and I would enjoy. When Oliver fell ill in December 2017 with what we believe might be steroid responsive meningitis-arteritis I decided to rent a packraft the weekend of Walpurgis night. The same day I decided to do this I discovered that Packraft Sverige would be arranging a three day event of packrafting on Nittälven the same weekend. I did not have to think about my decision for long; I signed up almost immediately and wrote that I would be bringing two large dogs with me. That was not a problem, and I was promised an MRS Adventure X2, a large packraft for two paddlers.

When I made my plans official I was met with mixed reactions. Some thought it would be exciting to follow our adventure while others were sceptical that it would work. I had no real experience of paddling to speak of, and the dogs had none at all. But I continued to plan for our adventure, and it was not until the evening before we were about to leave that I started getting nervous about what I had gotten myself into. I stood packing my backpack and realised that I would have to fit the dogs into the packraft as well as our packing.

We left town early Friday afternoon. A couple of people from the local outdoors group would be joining, so the dogs and I could catch a ride with one of them. By early evening, we reached the nightcamp by the bridge Uvbergsbron early evening. The campfire was lit, and several people had already pitched their tents and hammocks while others, like us, had just arrived. A few had gone packrafting that day, and it had ended with two people tipping over and ending up upside down. That did not make me any less nervous.

There were two shelters at the camp site, but only one was being used. I pitched my tent close to the empty one, and after having prepared for the night, I took the boys for a walk. The forest Bergslagsskogarna is entirely different from the type of forest I am used to seeing. Cladonia stellaris in different hues covered the ground in a forest dominated by tall and stately pine trees. The feeling of wilderness is much greater than in the forests at home.

After our walk we sat down by the fire to grill sausages. The conversations were mostly about packrafting, and several stories were about the times when people had ripped holes in their packrafts. I did know that packrafts are tough little boats and that it is bad luck if you do get a hole in one, but it still did not help make me less nervous. A few people asked me if I was going to go packrafting with the dogs, and I noticed there were several people there who did not believe it would work. There was another woman with a dog, a small chihuahua, and he spent the entire evening asleep inside his human’s sweater.

Eventually people began retiring to sleep, and only three of us, all from the usual gang, remained. One of my brothers work as a police officer in the area, and he had said that if it was a slow night he would come by and say hi. I had received a message from him saying he was on his way, so when a car drove almost all the way up to the campfire I said that the police had arrived. One of the others new my brother might turn up, while the third person had no idea. He did not believe me and so he was very surprised when two uniformed police officers stepped out of the car.

This short visit was something that people would keep mentioning throughout weekend. The next morning I was told that one person had said that he had woken up during the night and thought he had seen two police officers but believed it must have been a dream. There were more who thought that it had not really happened, while others were wondering what had happened that required the police to come out to our night camp.

That first night from Friday to Saturday was cold, and it felt as if I had only gotten a couple of hours of sleep when I got up that morning. At least I got warm again when I packed up our gear. A few people were sitting by the campfire having breakfast, and I sat down on one of the benches to eat before the day really got started. A woman was carrying around a small toad, and she told us how she had found the toad when she went to bed and had talked to it a little and petted it. It was still there in the morning, and now it did not wish to let go of her hand; it really just sat there hugging one of her fingers.

That Saturday morning we who were renting packrafts had to gather at nine o’clock. We received a lecture on how a packraft worked and we talked about safety, for example, to not stand up in rapid water if we fell overboard because there is a risk of your feet getting caught on the bottom and you might fall face first into the water. After that we were handed our packrafts to inflate them and prepare for departure. It was easy to inflate the packraft with an inflation bag, and the last of the air had to be blown in with the mouth or a small foot pump. Meanwhile a few people drove a couple of cars to our final destination at Nittbro so that we would be able to go back and get the rest of the cars at Uvbergsbron.

We got our packrafts ready with a group of people who had left earlier that morning to paddle back down from Brattforsen. One of them helped me to control that my backpack was properly tied down and gave me a few encouraging words now that we were almost about the leave, and then helped me get the dogs into the packraft and to push us out into the river.

I believe I was grinning like an idiot while the rapid got hold of the packraft and pulled us down streams a bit before I managed to paddle to the edge to wait for everyone else to get into the water. Oliver and Charlie looked both puzzled and sceptical about finding themselves in a packraft in a river.

When everyone was in we headed off. And what a feeling! All three of us were now sitting in a packraft gliding downstream on Nittälven. We had passed the first crucial moment. My very first impression of a packraft was freedom. A packraft is silent, it floats on the surface of the water and therefor easily gets caught in the current. You can silently glide through the landscape and get really close to wildlife and nature in a way that you can’t achieve when hiking.

Oliver quickly settled down, and lay relaxed with his head up on the edge studying his surroundings. Charlie however remained unconvinced that packrafting was a good idea. After what felt like no time at all we gathered together to check how everyone was doing and that we had not lost anyone. I was lent a cell foam sitting pad to put on the bottom of the packraft for the dogs to isolate against the cold water. It was a bit tricky getting it underneath the dogs.

The paddling continued, and soon we had reached a small shelter with a fire pit at which we stopped to have lunch. It is said that it is when you either step out of or into a packraft that you are at the largest risk of falling into the water, and you certainly do need a little technique to get in and out; especially when the water levels are high and land constitutes of wet land or high and muddy river banks. But we helped each other, and soon everyone was sitting at by shelter.

While we ate I was told that we had paddled half the distance. I was surprised, for it felt like we had not been paddling for very long at all. Getting back into the packraft was no problem and I had help with the dogs. Soon we reached a bridge, and because of the high water we had to watch our heads when we went under it. But we were lucky that the water levels and sunk a bit, otherwise we would not have been able to pass under the bridge.

The rest of the paddling passed without any hurdles or incidents, and soon we had reached the location for the night camp. The original plan was to stop for the night at place called Dansarbacken, but because of the unusually high water, Dansarbacken had only a week previously been submerged in water with only the shelter visible on a small island. Instead we stopped at Eskil’s Cottage, 600 meters from Dansarbacken.

Eskil’s Cottage is located on an elevation, and we stepped ashore below on a muddy riverbank. I received help getting onto land with the dogs, and as soon as they felt the ground underneath their paws they took off up towards the cottage while I pulled the packraft up and untied the backpack. I did not see the dogs again until I reached the cottage; apparently they had been running around like crazy.

I found a good place to pitch the tent in the forest behind Eskil’s Cottage. It was still damp from the morning, so I opened it up to air it out and hung my sleeping bag over a branch. As soon as I had inflated the sleeping mats Oliver wanted to go inside the tent and lay down, while Charlie had already fallen asleep outside.

When everything was prepared by the tent we went for a walk. One of my friends from Norrköping had told me that if I followed a small road I would end up at Dansarbacken. Charlie ran around in circles the first few hundred meters, while Oliver just ambled along. The flooding was not as bad as it had been previously described, but parts of the foot bridge leading out to the shelter was still submerged under water and the ground was probably still wet and not very much fun to pitch a tent on.

We followed the hiking trail Postleden back to Eskil’s Cottage, and once back I went to fetch my dry bag with food and joined the others who had gathered around the fire pit. Soon thereafter a large muurikka (a Three-legged iron skillet) was brought to the fire, and those who had paid for dinner were treated to a real feast. The food that was cooked was a delight for the eye to see, and I was surprised to see that there was a vegetarian option. I had chosen to cook my own food for I felt that as a vegetarian it would be easier, but it felt a bit meagre to grill soy sausages.

The dogs also seemed to think that the food being cooked looked tasty, and both of them really showed their worsts sides. Oliver sneaked around and tried to beg for food where he could, and Charlie followed Oliver. Neither of them payed any attention to me, and eventually I tied Oliver up and that made Charlie to calm down. I was embarrassed by how the dogs acted, they are usually very uncomplicated to have off the leash around the camp fire and are always well behaved. Those that knew them were also surprised by their behaviour.

Before the dark settled over the forest I took the dogs for another walk along Postleden. My previous impression of Bergslagen forest being the most beautiful forest I have ever seen was only confirmed by what I saw. We reached a bench which overlooks a large wetland, and I remained sitting there while the dogs ran down to the water to drink. When they got back up they laid down to rest for a while before we headed back to the campfire.

It can hardly be surprising that much of the evening’s conversations centred around outdoor life and everything about it. When so many people of different ages, backgrounds and experiences meet there are many different kinds of experiences exchanged. But one thing that I believe we all had in common, as one of the participants expressed really well, those moments when we can go out and enjoy nature give a stripped down and simplified existence that in its simplicity keeps you busy with just being, and in that we can find recovery from everyday life.

I was feeling rather tired, and could feel my eyes closing against my will several times. But I did not want to go to bed early, for I wanted to sit by the fire and enjoy the moment. Eventually I had to admit defeat and say good night to everyone and head back to the tent with the dogs. As soon as I stepped away from the fire it felt cold, and it was nice to crawl down into my sleeping bag and the new fleece liner I had bought for this weekend. It made the material of the sleeping bag feel less cold.

It was however a cold night, and as I kept my back out towards the tent fabric my back was cold. In the small hours of the morning I learned that the dogs also thought it cold as they crept closer to me for heat. They only had their winter coats on as it was impossible to fit their sleeping bags in the backpack.

In the morning I learned that the temperature had been almost minus 4 degrees Celsius, so it was not strange that we had been cold. I tried to be as effective as I could in the morning when packing everything up so we could go to Eskil’s Cottage and warm ourselves by the fire and have breakfast. Many had felt the night’s cold and were now sitting around the fire to get warm.

It was decided that we would head off at 10 o’clock, so half an hour before that I packed everything up after breakfast and headed down to the packraft to tie down my backpack before departure. I had help getting the packraft down into the water, and when I called on the dogs Charlie came and stepped down into the packraft on his own. Oliver was more hesitant but with help he managed it fine. The previous day could not have been that bad if Charlie decided to jump in on his own. Soon we were down in the stream again, and I quickly paddled close to land to join those who were already waiting for everyone to get into the water so we could leave.

On this day we had to paddle through a few small rapids. The first one made me really nervous. What if we would topple over? Or get stuck on a sharp rock? It went far better than I dared to hope. Oliver, who laid with his head on the edge of the packraft did not even react and Charlie tensed up when the packraft rocked but quickly relaxed and did not seem to care much after that.

The second day of paddling soon turned out to be more challenging than the day before. Fallen trees lay across the river, and some looked as if they had fallen from the water having undermined the ground and some looked as if they had fallen victim to beavers. We could pass under or over a few of the trees, but many required us to get back onto land and then carry the packraft past the hurdle. It may sound easier than it was. There were few places that allowed to get out of and then back into the packraft with ease, and it was heavy to carry the packraft with backpacks attached through uneven and scrubby terrain.

One time the river bank was so steep and muddy that Oliver did not manage to climb up on his own with his weak hindlegs so he ended up sliding down into the water. He stood standing with streaming water up to his belly, and I could see that grew tired quickly. But no matter how I tried I was not able to help him get up, with every attempt I made I just pushed myself and the packraft away and he stood in the way for me to get ashore and help him from land; I would just end up in the water as well. But help quickly arrived and Oliver was dragged up onto land, and then I also got help up.

Oliver’s coat was soaked through, and he was cold. I had brought a towel and I used it to dry of Oliver after having taken his coat off. There was not much I could do about his wet life jacket, he would have to keep it on. In hindsight I can see that this event and the fear I felt affected both the dogs in a way that made them feel unsure when stepping into and out off the packraft. Luckily neither of them felt that way about the packraft itself, but it made the work even harder when we had to get back on land to carry the packraft past yet another hurdle on the river. It would have been a real struggle to do it on my own, but luckily there was always someone ready to help when needed.

Not long after Oliver’s dip in the river it was time to stop for lunch. One of the participants who was wearing a dry suit stood in the water waist deep helping people to get to land. I hung up the towel and Oliver’s coat in a tree to dry and told Oliver to lay down in the sun so he would dry. It felt good to sit down, refuel energy and get some rest. I was starting to feel sore from the paddling, and was tired after two nights of bad sleep.

Soon it was time for departure, and it was not long before we had to lift again. The trees lay like spillikin across the river, and even though we could struggle over one or two trees we still had to lift. One of the advantages of a packraft is that it does not weigh much and therefore lifting it is quick work compared to a canoe for example, but it still takes its toll.

Nittälven is a very squiggly river, and I noticed how much strength I had to put into paddling around the corners but still I ended up so far out that I ended up in the branches of the trees that grew at the river bank. I thought a lot about what I was doing wrong since the others did not seem to have this problem. The answer lay in my packraft being much larger and therefore more difficult to manoeuvre, and therefore had to make tight turns. However, I did not realise that solution until the next day, so my arms were very tired when the dogs and I stepped ashore at the night camp that afternoon.

Our night camp was set up by a small cozy shelter with a fire pit called Havsjömossen, and about a hundred meters away there was a meadow where we could pitch our tents. Just like the previous day I opened up the tent to air it out, and I tied a line between two trees that I hung clothes and gear on to dry.

The dogs seemed happy to stretch their legs, and they ran around on the meadow for a while. My rain pants turned out not to be completely waterproof so my behind was wet. I changed into dry thermal underwear, grabbed my wet hiking trousers, the dog’s raincoats and my dry bag with food and walked back to the shelter.

The campfire was already burning, so I sat down on a bench to dry my clothes. The advantage of functional fabrics is that clothes dry quickly, and soon I could put my trousers back on. While the dogs’ coats dried a muurikka was brought over, and those who had paid for dinner were treated to hamburgers. This evening I was lucky enough that some vegetarian food was left over.

We had been told that we would head off early in the morning the next day, so many were set on going to bed early. Even I went to bed unusually early and that night I slept unusually well, despite it being the coldest night we had. If I had not set the alarm on my phone I would probably have slept the whole morning away, but we would be leaving at eight o’clock so when the alarm went off there was no time to snooze.

The birds were singing that morning, and the sun was peaking out from behind the clouds. The tent was covered in frost which said something about how cold the night had been. There was not much to do about the tent, I had to pack everything up. At the shelter someone had lit the camp fire, and I sat down with the dogs to have breakfast. Charlie was still on worst possible behaviour, the evening before he had snatched a sausage and that morning he stole a sandwich.

Shortly before eight o’clock the dogs and I were back in the river with a bit of help, and we soon faced more trees laying across the river. We could struggle over or under some of them, even though it almost did not work with my packraft; the smaller ones are definitely easier to get past obstacles with but on the other hand it would have been hard to fit two standard poodles in them. At one place where we had to lift the riverbank was so steep and muddy that after helping the dogs back into the packraft I could not get in without risking ending up in the water. One of the other participants towed my packraft to where it was easier for me to climb in. In hindsight I should have used a rope so I could tow the packraft along from land in situations like this.

After what would turn out to be the last lift of the day we stopped to eat. The place where we had intended to stop was located about 100 meters away, but it felt a bit pointless to stop there when we were already up on land. It did good to get some new energy and to rest a bit, for my body felt rather sore after the two previous days of paddling. However, many were eager to head off very soon after we had stopped, so I packed everything up and we went back into the water.

We were not very far from our final destination, and it felt a bit wistful that this weekend of adventuring soon would be over. It felt as if the days had flown by, and I could easily have continued paddling for a couple of more days.

We had to squeeze under yet another tree, but soon the forest began to thin out and gave way to wetlands with bare deciduous trees. It was both bleak and beautiful, and I can imagine that it must be very nice when the leaves sprout. A bollard that stood in the water both baffled and amused us, and we wondered what was hiding beneath the water.

Too soon we could see the bridge at Nittbo, and people were busy with getting their packrafts up on land, deflating them and rolling them up for transport to the parked cars. Soon we were also up on land, and the dogs stretched their legs out while I took care of the packraft and our gear.

I was expecting to feel sadness about this adventure now being over, that this weekend that I had planned for and looked forward to for four months now had come to an end, but I felt exalted and happy. We had done it, for three days I had paddled on Nittälven together with Oliver and Charlie. It had been so much fun, even though it, at times, had been a struggle that had worn both patience and strength thin.

But just before reaching the bridge Martin, the owner of Packraft Sverige, and I had spoke about how it sometimes must be difficult so we can enjoy the fun. It is when we struggle that we can challenge ourselves and try our abilities and endurance and in the end we often manage more than we thought we could. However, it would have been much more difficult than it actually was without the help and support I received from many of the other participants. In the end the weekend was about more than packrafting and enjoying the nature, it was also about teamwork and comradeship. This trip is truly a memory for life.