To read in English, please right click here and open in new tab

Fjällmossen är ett naturreservat i Kolmården som är känt för sin gamla tallskog och öppna myrmark som är hem för den sällsynta orkidén mossnyckel. Det var dit jag blev medbjuden för en dagstur med vandring en lördag i mars.

Vi var fyra personer, plus Oliver och Charlie, som lämnade stan lördag morgon med bil för att åka till den rundslinga som i en broschyr utgiven av Upplev Norrköping kallas för Fjällmossen Östra. Leden går delvis genom naturreservatet, och följer bitvis också Sörmlandsleden; vid skogstjärnet Lilla Göljen ligger Sörmlandsledens kanske mest besökta vindskydd. För att komma dit körde vi via Kavrsebo mot Jönåker, och följde skylten mot Fjällmossens naturreservat.

Hemma i stan fanns det inte särskilt mycket snö, så vi blev lite överraskade av den djupa snön som mötte oss, även om det brukar vara mer snö utanför stan än i. Det var verkligen ett vinterparadis som vi möttes av. Vägen var plogad, men ett lager av nysnö hade lagt sig över. Solen sken, och vi bestämde oss för att lägga upp vandringen som så att vi skulle börja med vägarna och avsluta med Fjällmossen.

Därmed började vi vår vandring med att följa den snötäckta bilvägen bort från naturreservatet, åt samma håll som vi hade kommit med bilen. Hundarna verkade väldigt glada och nöjda med all snö, och verkade inte riktigt kunna bestämma sig för om de ville springa eller äta snö; men eftersom de var kopplade hade de inte så mycket annat att välja på än att följa med oss människor i vår takt.

Vägen följde Sörmlandsleden, och på ena sidan av oss hade vi den istäckta sjön Vrångsjön och på den andra skogen. Ganska snart så delade sig vägen, och vi fortsatte till höger bort från Sörmlandsleden. Vid en rödmålad gård mynnade vägen ut till vad som måste vara en liten smal skogsväg, men som nu var täckt med snö. Hjulspåren gick att skönja i snötäcket, och vi kunde också se fotspår i snön, vilket var tacksamt för då slapp vi att pulsa. Nu fick äntligen hundarna gå hur de ville utan koppel, och Charlie var inte sen med att springa fram och tillbaka och i cirklar runt oss.

Men efter en stund delade sig den lilla vägen, och vi fortsatte till höger för att börja gå upp till Fjällmossen. Där såg vi att de som hade gått här före oss hade vänt, och vi fick lov att börja pulsa. Det var tungt för både människor och hundar, på vissa ställen gick snön nästan upp till knäna på oss, och jag kunde se hur snökokor fastnade i hundarnas päls och insåg att jag borde ha satt på dem damasker.

Efter en stund kom vi fram till vad som såg ut som en stor vändplan, och här stannade vi för att vila en liten stund och dricka vatten. När vi fortsatte fick en ny person ta täten. Vi var tillbaka på Sörmlandsleden, och vi följde markeringarna längs en till liten skogsväg med djupa hjulspår som under all snö visade sig vara fyllda med vatten.

Så småningom svängde leden av från skogsvägen, och fortsatte längs en stig genom skogen. Det började bli tungt för hundarna att gå med all snö runt benen, och den extra vikten gjorde att de fick svårt att ta sig över vindfällen och andra hinder som krävde att de lyfte extra på benen. Jag tror att alla som har långpälsad hund vet hur snökokor kan sätta sig som klister i pälsen, och trots att vi försökte ta bort det värsta gick det inte. Arbetet gjordes också svårare av att de stod i djup snö, så vi fick lov att fortsätta.

Hundarna kämpade på, och trots att det var tungt för dem verkade de fortsatt vara glada. Vi passerade genom ett område som såg ut att ha varit drabbat av en mindre skogsbrand då träden hade svärtade och skadade stammar. Snart därefter kom vi ut på en skogsväg och där blev det synligt hur mycket snö hundarna egentligen gick och släpade på runt benen.

Vi försökte alla fyra att frigöra hundarna från så mycket snö som möjligt, och jag använde till och med mina vandringsstavar för att försöka hugga loss snön. Även om vi fick bort en hel del snö så var det ändå en del kvar i pälsen, och leden fortsatte genom skogen på otrampad stig. Det kändes inte som en bra idé att utsätta hundarna för mer pulsande i snö, så vi valde att följa vägen tillbaka till den korsning där vi parkerat bilen och därifrån gå upp till vindskyddet för att där laga mat och värma oss med en brasa.

Hundarna förvånade med hur snabbt de återhämtade sig när de slapp snökokorna och att pulsa. Till en början gick de efter mig, men snart började de öka takten och travade runt med allt mer spänst i stegen. Det verkade som att de också bara genom att röra sig på vägen blev av med mer snö ur pälsen. Det var skönt att se, men det gjorde inte särskilt mycket för att lindra mitt dåliga samvete över att jag inte tänkte på att i vilket fall ta med hundarnas damasker.

Vi följde vägen tills vi kom fram till en parkering som överblickade en stor mosse. Fram tills nu hade vi knappt stött på några andra människor, men nu mötte vi och såg spår av skidåkare. Faktum var att vägen vi gick på var full av skidspår, och det fanns ingen plats över till folk som färdades till fot. Därför fick vi helt enkelt trampa i skidspåren, väl medvetna om att det för vissa är lika med en stor synd. Personligen kan jag bli lite irriterad på skidåkare som lägger beslag på en hel bred väg; man får lov att visa varandra ömsesidig respekt.

Från parkeringen följde vi skylten mot vindskyddet vid Lilla Göljen. Det var strax över en kilometer dit, och stigen dit bar orangea färgmarkeringar. En bit av stigen gick över ryggen på en stenkulle, och det tillförde lite spänning att gå där i snön och hoppas att ingen skulle halka ner.

Ungefär 300 meter innan vi nådde vindskyddet anslöt stigen till Sörmlandsleden, och sista biten fram till vindskyddet gick längs Lilla Göljen. Det är lätt att förstå varför vindskyddet är så populärt. Två vindskydd runt en stor eldstad ger gott om utrymme för större sällskap, och med bord under tak så har man det nog riktigt bekvämt där även när det är dåligt väder; det fanns till och med en ljuskrona för värmlejus! Det fanns också en liten brygga, men vill man bada här när det är varmare så ska man vara medveten om att det finns blodiglar i vattnet.

Det fanns ved i vindskyddet, och men vi hade också med oss lite ved för säkerhetsskull. Efter att ha bäddat iordning för hundarna så att de kunde ligga varmt så satte vi gång med att få fart på en brasa. Jag hade med morotssoppa som vi värmde på i gaskök och som vi sedan åt med både frallor och focaccia som vi värmde vid elden.

Charlie hade inte ro att vila, medan Oliver höll sig sysselsatt med att ligga i vindskyddet och tugga loss den snö som fortsatt satt kvar i pälsen. Lagom till att han var klar med det var det dags att packa ihop och gå tillbaka till bilen. Vi funderade på om vi skulle följa Sörmlandsleden tillbaka till bilen, en liten omväg, men till slut bestämde vi oss för att gå samma väg tillbaka; den var ju trots allt redan upptrampad.

Som vanligt känns det som att det gick mycket snabbare tillbaka än vad det gjorde när vi gick till vindskyddet. Även om vi fick planera om vår vandring och jag inte helt tänkte igenom att hundarna skulle kunna behöva damasker så kändes det i slutändan som en fin dagsvandring, och vi kände alla fyra att vi ville komma tillbaka och utforska Fjällmossen fram mot våren.

Men nu ville ödet något annat. Detta är ännu en vandring som det kändes tufft att sätta sig ner och skriva om. Ett par dagar efter denna vandring fick Oliver vad som misstänks vara ett återfall av steroid responsiv meningit-arterit (SRMA). Efter sitt insjuknande i december året innan gjorde Oliver en snabb återhämtning, men denna gång var prognosen initialt betydligt dystrare och återhämtningen mycket långsammare. Det är oklart hur mycket han kommer att kunna återhämta sig denna gång.

Däremot har jag fortsatt en glad och pigg hund som lever utan smärtor, och det är det viktigaste. Att hjärnan ibland vill mer än vad kroppen egentligen orkar är något som vi får anpassa oss till, precis som man en dag måste anpassa sig efter att ens hund blir gammal. Jag tänker fortsatt så som jag alltid har tänkt, att så länge Oliver vill så hittar vi ett sätt för detta är en hund som är som gladast nä han får vara ute. Det viktiga för mig är inte de distanser vi kan ta oss, utan det är att vi fortsatt får skapa nya minnen tillsammans.

Fjällmossen East, March 2018

Fjällmossen is a nature reserv in Kolmården known for its old pine forest, open landscape of bogs and for being the home of the protected orchid dactylorhiza sphagnicola. It was here we went when I was invited to join a day hike one Saturday in March.

We were four people, plus Oliver and Charlie, that drove out of town Saturday morning to hike the loop trail called Fjällmossen East that we had read about in a brochure published by Experince Norrköping. The trail runs partly through the nature reserve, but also follow parts of the Sörmland Trail; by the forest mere Lilla Göljen lays the Sörmland Trail’s allegedly most popular shelter. To get there we drove through Kvarsebo towards Jönåker, and followed the signs to Fjällmossen nature reserve.

Back home in the city there was not much snow, so we were surprised by the deep snow that met us despite knowing that there usually is more snow outside the city. We were met by a real winter wonderland. The roads had been ploughed, but a layer of freshly fallen snow covered the tracks. The sun was shining, and we decided to start our hike along the roads and save Fjällmossen for last.

That meant that we began by following the snow covered road away from the nature reserve, in the same direction we had come from. The dogs seemed very happy and pleased with all the snow, and they could not really decide whether to run or eat snow; but because I kept them on their leashes they did not have much choice but to follow us humans in the pace we set.

The Sörmland Trail followed the road, and on one side of us we had the lake Vrångsjön and on the other the forest. Pretty soon we reached an intersection, and we continued to the right away from the Sörmland Trail. By a farm painted in red the road ended in a small forest track that was buried underneath a blanket of snow. We could make out the tracks and we could see shoe prints in the snow. We were thankful for that, because it meant we did not have to plough. I could finally let the dogs off their leashes and Charlie took the opportunity to run back and forth and around us in circles.

But after a while the road split in two directions, and we continued to the right to head back to Fjällmossen. Here we could see that the people who had walked here earlier had turned around, and we now had to plough through the snow. It was heavy for both us and the dogs, and in some places the snow almost reached up to our knees and I could see snowballs getting stuck in the dog’s fur and I realised I should have put on their gaiters.

After a while we reached what looked like a large turnaround, and we stopped there to rest for a bit and drink some water. When we continued a new person took the lead. We were now back on the Sörmland Trail, and we followed the trail markings along a narrow forest track, but this one had deep tyre tracks and it turned out that underneath the snow they were filled with water.

Eventually the trail took a turn leading away from the forest track and continued on a path through the forest. It was getting heavy for the dogs to walk with all the snow stuck to their legs, and the extra weight made it hard for them to get over windfalls and other obstacles that necessitated them lifting their legs extra high. I believe everyone who have dogs with long hair knows how snow can get stuck as if glued, and despite trying to get rid of the worst it was not possible. The work was made more difficult by them standing in the deep snow, so all we could do was to continue.

The dogs struggled on, and despite it being heavy for them they still seemed happy. We passed through an area where it looked as if there had been a small forest fire because the trees had blackened and damaged trunks. Soon we reached a forest road and there it was made obvious just how much snow the dogs had been carrying around their legs.

All four of us tried to rid the dogs of as much snow as possible, and I even used my hiking poles to try and chop away the snow. Even though we managed to get rid of a lot of the snow there was still some left, and the trail continued through the snow on a path covered by snow. It did not feel like a good idea to have the dogs plough through more snow, so we choose to follow the road back to the intersection where we had parked the car and from there walk to the shelter to cook lunch and heat up by a fire.

The dogs surprised us with how fast they recovered after being rid of the snow and not having to plough through. At the start they walked behind me, but soon they picked up their pace and began trotting around with more and more bounce in their step. It seemed as if they, just by walking along the road, lost more of the snow that was still stuck in their fur. It was comforting to see, but it did not really do much to ease my bad conscience about not even having thought to bring their gaiters.

We passed the car and followed the road until we reached a parking lot with a view over a large bog. Up until now we had hardly met any other people, but now we met several people and saw tracks from skiers. In fact the road we were walking on was full of ski tracks, and there was no space left for people travelling by foot. Therefore we had to walk in the ski tracks, fully knowing that for some people that is a huge sin. Personally I get annoyed by skiers that take up the entire space of a wide road; respect has to be mutual.

From the parking lot we followed a sign towards the shelter located by the forest mere Lilla Göljen. It was just a bit over one kilometre away, and the path leading there had orange markings. A part of the path led over a rocky hill, and it added an element of suspense to walk there in the snow hoping that no one would slip and fall down.

About 300 meters away from the shelter the path connected to the Sörmland Trail, and the last section leading to the shelter followed along Lilla Göljen. It is easy to understand why the shelter is so popular. Two shelters are placed around a large fire pit and provides a lot of space for large groups, and with a table placed underneath a roof you will probably be very comfortable there even in bad weather; there was even a chandelier for tea lights! There was also a small pier, but if you wish to go for a swim you should be aware that there are leeches in the water.

There was fire wood in the shelter, but we had also brought fire wood with us just to be safe. After making it suitable in the shelter for the dogs so that they could lay comfortably we got the fire going. I had brought carrot soup with me that we reheated with a camp stove and ate with both bread and focaccia that we heated by the fire.

Charlie did not have the time to rest, and Oliver kept himself busy by laying in the shelter and chewing on the snow that remained stuck on his legs. By the time we were ready to head back to the car Oliver was completely free from snow. We discussed if we would follow the Sörmland Trail back to the car, a small detour, but decided to follow the same route we had come back; it meant we would not have to plough through more snow.

As it tends to do it felt as if the walk back to the car was much shorter than when we passed the car and walked to the shelter. Even though we had to change our plans and I had not thought it all through and had not brought the dogs their gaiters it did in the end feel like a nice day hike, and all four of us wanted to come back and explore Fjällmossen more in the spring.

However, life wanted something different. This is yet another hike that I found it difficult to write about. A couple of days after this hike Oliver had what is suspected to be a steroid responsive meningitis-arteritis (SRMA) relapse. After Oliver first fell ill in December the year before he made a quick recovery, but this time his prognosis was much bleaker and his recovery a lot slower. We still do not know how much he will be able to recover this time.

Despite that I still have a happy and alert Oliver who has no pains. That he sometimes wish to do more than his body can handle is something we will have to adapt too, just like all dog owners one day have to adapt life to accommodate a senior dog’s needs. I still feel the same way I always have, that for as long as Oliver wants to I will find a way, for he is a dog who is the happiest when he gets to be outdoors. It is not the distance we can hike that is important to me, what is important is that we can still create new memories together.