To read in English, please right click here and open in new tab

Innan Oliver diagnostiserades med steroid responsiv meningit arterit visste jag inte ens att autoimmun hjärnhinneinflammation existerade. Jag har sett och vårdat en väldigt sjuk Oliver många gånger i och med hans IBD, men SRMA är det värsta jag sett.  Inom loppet av några timmar kunde Oliver inte längre röra sig, och när jag la mig ner bredvid honom medan vi väntade på transport till djursjukhuset skrek han av smärta.

Att ett och ett halvt dygn senare få se Oliver uppe på benen och tjata om att gå på promenad var mer än vad jag hade vågat hoppas på. Men även om han snabbt var uppe på benen igen och smärtfri var balansen i bakben kraftigt nedsatt, och orken tog snabbt slut. För varje vecka som gick kunde en förbättring ses, men frågan var hur mycket en 13 år gammal hund skulle kunna återhämta sig. Jag började att undersöka alternativ till det friluftsliv vi fram tills nu utövat, för även om Olivers balans och ork var nedsatt så var han fortsatt glad, trivdes utomhus och jag tänkte att så länge han ville så skulle jag hitta ett sätt för honom att komma ut i naturen och uppleva nya platser. Så jag tittade på olika cykelvagnar och cykelleder, och funderade på om vi skulle satsa på packrafting. Under tiden fortsatte Olivers behandling.

Men det visade sig att jag underskattade Oliver, min kära gamle kämpe. Snart kunde han gå i trappor igen, han trillade inte längre omkull om någon råkade stöta till honom på rumpan och plötsligt så var vi ute på långpromenader igen. Så när en vän i slutet av januari frågade om vi skulle ge oss ut på en dagsvandring, drygt fem veckor efter att Oliver insjuknade, så tänkte jag: varför inte?

Valet av Viggebyleden kom sig av att den var drygt 1 mil lång, ungefär vad vi brukade gå på våra långpromenader, att det var en led vi aldrig besökt tidigare och att det skulle finnas vindskydd med ved. Viggebyleden ligger utanför Linköping på Viggebyhalvön, strax utanför det lilla samhället Brokind. Vi körde dit, längs väg 34/23 till Brokind Gård och sedan ut mot Viggeby Båtklubb. Det finns flera parkeringar i anslutning till leden, och vi valde att parkera på den Östra parkeringsplatsen. Det går att åka buss till Brokinds Gård eller Brokinds vägkors från Linköping, och därifrån gå resten av vägen.

Det finns möjlighet att korta av Viggebyleden genom att välja några av de stigar och vägar som finns, men vi var inställda på att gå den långa rundan. Därför började vi vår vandring med att fortsätta längs den lilla skogsväg som vi parkerat vid. På informationstavlan vid parkeringen satt det en lapp som varnade om att det dagen efter skulle genomföras en skyddsjakt på vildsvin, och vi var lite nervösa över att råka på några. Vildsvin har blivit lite av en grej för mig sedan jag läste om vandrare som vaknat upp en natt när de tältade av att vildsvin bökade runt utanför.

Oliver traskade nöjt på, och Charlie tog glatt ledningen. De verkade nöjda med att vara ute, och höll bra tempo på den leriga och blöta vägen. Det var inte så mycket värme i luften, och när vi vek av vägen och över en äng kunde vi känna dagens första regndroppar.

Mellan träden kunde vi se en sjö, och snart ledde stigen oss genom skogen och ner längs vattenbrynet. Stigen var bitvis stenig, och jag var lite orolig för hur Oliver skulle klara att gå över stenarna. Skulle han klara av att lyfta tillräckligt högt på tassarna? Skulle han klara av att hålla balansen? Oliver föredrar att gå bakom mig så att han kan hålla sin egen takt. Normalt tycker jag inte att det är ett problem, men nackdelen nu var att jag inte kunde se hur han klarade av att gå. Tack och lov gick min vän bakom Oliver, och hon kunde meddela att han inte hade några svårigheter.

Stigen fortsatte bort från vattnet och upp i skogen. På flera platser kunde vi se de skador vildsvinen orsakar på marken när de bökar, och vi kunde också se klövavtryck i leran. Vi var fortsatt lite nervösa över att råka på vildsvin, vi gick när allt kom omkring på en halvö och resonerade att ytan vildsvinen hade att gömma sig på var begränsad, och därför gick vi och sjöng några snapsvisor för försäkra oss om att vår närvaro inte gick obemärkt förbi.

Ledmarkeringarna för Viggebyleden är blåa, och det finns små informationsskyltar på pålar som upplyser om platser och avstånd.

Vi nådde fram till en badplats där det fanns både dass, vindskydd, eldstad, badstrand och en brygga. Det var en tyst och lugn plats försänkt i ett regndis, men jag kan tänka mig att det på sommaren kan krylla av folk här.

Från badplatsen fortsatte vår vandring genom skogen och fram till en grind som ledde in till en hage. Det fanns inga djur i hagen, men jag hade blivit förvånad om vi stött på några denna tid på året. En spång ledde över de blötaste delarna, men det var bitvis väldigt lerigt.

Snart kom vi fram till en av naturreservatets parkeringar, och det stod flera bilar parkerade där. Vi fortsatte på vägen förbi parkeringen och nådde strax fram till en badplats, lagom till att det började störtregna. Vi tog till flykt under ett tak där det fanns en vedhög som vi satte oss ner på medan vi väntade på att det värsta av regnet skulle passera. Badplatsen är handikappanpassad, och det såg ut som att man paddlar kajak här under den varmare delen av året.

När regnet lättat vandrade vi vidare. Stigen slingrade sig mellan träd och över klippor nära vattnet, och vi passerade en badplats för hundar och flera platser som såg ut att vara härliga att slå sig ner på under en fin sommardag; nu var däremot klipporna blöta och hala.

Vi nådde fram till en udde med ett bänkbord. Därifrån var det en väldigt vacker utsikt över vattnet. Jag kan tänka mig att Viggeby är ett populärt besöksmål på sommaren, och vi träffade flera hundägare. Vi var lite förvånade, då vi trott att det inte skulle vara särskilt många människor ute en kylig och regnig söndag.

Från udden fortsatte stigen nedåt, och vi kom precis inpå vattenbrynet. Tunn is låg över sjön, och det kändes kyligare här. Marken var inte heller lika blöt eftersom vattnet på marken var fruset till is.

Vi nådde fram till en smal skogsväg, och upptäckte att Östgötaleden letat sig ut hit, och en kort sträcka så följde vi också Östgötaleden innan Viggebyleden svängde av in i skogen igen. Leden letar sig tillbaka till vattnet genom skogen, och följer vattnet ända fram till Jaktstugeudden, en plats med flera vindskydd, grillplatser, dass och till och med en söt liten raststuga.

Vi valde att slå oss ner i ett vindskydd med sittbänkar och eldstad under tak. Det låg en bit ifrån de andra vindskydden, och det kändes skönt att sitta helt under tak utifall det skulle komma en till kraftig regnskur. Det fanns ett vedförråd men det var tomt, så jag gick och letade efter hyfsat torra pinnar medan medan min kompis började att ställa upp sitt nya friluftskök; nu var det dags att laga lunch.

Medan vi lagade mat la sig hundarna ner i ett hörn och vilade. Det var ingen stor brasa vi fick ihop, men tillräckligt för att grilla några sojakorvar medan min kompis kokade pasta. Det har blivit klassisk turmat för mig, ravioli med ostfyllning, varma koppen som sås och grillad korv. Det smakar bättre än vad det kanske låter.

Hundarna fick också mat att smaska på, och medan vi avrundade vår lunch med kladdkaka som efterrätt började det att dyka upp fler människor. Vi bjöd in tre personer med hund till vindskyddet, och en stor grupp med vuxna och barn intog de två andra vindskydden. Charlie och den andra hunden var nyfikna på varandra, men Oliver brydde sig inte särskilt mycket om att vi hade fått sällskap.

Med så mycket folk runt omkring kändes det inte riktigt som att vi kunde sitta och dra oss i vindskyddet, så vi packade ihop och fortsatte vår vandring. Stigen bort från vindskyddet fortsatte genom skogen, men ledde strax in i en hage. Även denna hage var tom på djur, men däremot fanns det gott om lera.

Jag får erkänna att jag skrattade väldigt mycket åt min vän som vid detta laget fått mer än nog av att gå i lera. Med låga textilskor på fötterna så var det inte enkelt att gå i leran och hålla sig någorlunda torr om fötterna, och det bjöd på en ganska underhållande syn. Hundarna var väl egentligen inte heller så imponerande av leran, de är inte direkt överförtjusta i att bli leriga om tassarna, men de klafsade på bakom mig.

Till slut nådde vi fram till ett par klippor där det växte en stor ek, och marken blev genast torrare. Stigen fortsatte över klipporna och ner till en stor öppen betesmark. Här var det inte lika lerigt, men däremot väldigt blött.

Vi närmade oss en bondgård, och precis innan ladugården tog vi oss ut ur hagen genom en grind låst med tvinnad ståltråd som vi kämpade med ett tag innan min vän lyckades få upp den. När vi senare slängde ett öga på kartan insåg vi att vi gått lite fel i hagen, och jag tror att det finns en annan enklare grind.

När vi kommit ut ur hagen fortsatte vi längs en smal grusväg, och det dröjde inte länge innan vi var tillbaka på den parkeringsplats där vi ställt bilen. I korsningen till parkeringen fann vi en skylt med en grind som berättade om de får och kor som brukar beta på Viggeby för att hålla landskapet öppet och gynna den biologiska mångfalden; en viktig påminnelse om att vi är gäster i detta landskap.

Det värmde gott i mattehjärtat att se två smutsiga, glada och trötta hundar ta plats i bilen. Varje vandring, utflykt och övernattning som vi får spendera tillsammans ute i naturen är stunder som jag värdesätter högt och minns tydligt; speciellt när man blivit påmind om hur kort den tid vi har tillsammans med våra fyrfotade vänner är.

The Viggeby trail

Before Oliver got steroid responsive meningitis-arteritis I had no idea there even existed such a thing as an autoimmune form of meningitis. I have cared for a very sick Oliver many times, through countless of IBD flare ups, but SRMA is the worst I have ever seen. Within a few hours Olive could no longer move, and when I laid down next to him while we waited for transport to the hospital he cried with pain.

One and a half day later, to see Oliver standing up and nagging me to go for a walk was more than I had ever dared to hope for. But even though he was quickly back on his feet and free from pain he had lost most of the balance in his hind legs, and he quickly became fatigued. With every passing week his condition would improve, but the question remained how much a 13 year old dog could recover. I began researching alternatives to the outdoor life we had practiced up to this point. Even though Oliver’s balance and stamina was reduced he was still happy and enjoyed being outdoors and I though that for as long as he wanted I would find a way for him to get out into nature and explore new places. So I began looking at different bicycle trailers and bicycle trails, and considered giving packrafting a serious go. Meanwhile Oliver’s treatment continued.

But it turned out that I underestimated Oliver, my dear old fighter. Soon he was able to climb stairs again, he did not fall over when someone accidentally bumped him on his behind and suddenly we were taking long walks again. So when a friend at the end of January asked if we wanted to go for a day hike, almost five weeks after he fell ill, I thought: why not?

The decision fell upon the Viggeby trail because the distance was about 10 kilometres long, about the same as our long walks, and it was a trail we had not hiked before. There was also supposed to be a shelter with firewood on the trail. The Viggeby trail is located outside Linköping on the peninsula Viggeby, close to the small community Brokind. We drove there, along route 34/23 to Brokind Gård and from there to Viggeby boatclub. There are several parking lots connected to the trail, and we chose to park on the East parking lot. It is possible to take the bus to Brokind Gård or Brokind vägkors from Linköping, and then walk the rest of the way.

One can choose to shorten the Viggeby trail by choosing one of the many paths and roads that make great shortcuts, but we had our minds set to walking the whole trail. We therefore began our hike by continuing along the narrow country road we had parked by. There was a notice on the information board by the parking lot informing us that the next day there would be a wild board hunt, and we were a bit nervous about possibly meeting a wild boar. I have become a little fearful of meeting one since I read about hikers waking up in the night to wild boars rooting around outside their tent.

Oliver happily trudged along, and Charlie was eager to lead the way. They seemed happy with being outdoors, and kept a good pace on the muddy and wet road. The air was not particularly warm, and when we left the road and continued over a field we could feel the first raindrops of the day beginning to fall.

We could see the lake between the trees, and the path soon led us through the forest and down to the water’s edge. The path was sometimes rocky, and I was a bit nervous about how Oliver would handle walking over the rocks. Would he be able to lift his paws high enough? Would he be able to keep his balance? Oliver prefers to walk behind me so that he can keep his own pace. I normally do not mind, but I did not like not being able to see how he managed walking. Thankfully my friend walked behind Oliver, and she told me that he showed no signs of having any difficulties.

The path continued away from the water and up into the forest. We could see the damage caused by the wild boars, and their footprints in the mud. We were still a bit nervous about meeting one of them, and considering we were on a peninsula there was a limited space for them to hide on, so we sang a couple of drinking songs to ensure our presence was noticed.

The markings for the Viggeby trail are blue, and there were small information signs posted on poles letting us know about locations and their distance.

We reached a bathing place where there was a privy, shelter, fire pit, beach and pier. It was quiet and serene place encased in a mist, but I can imagine that it must be crowded here in the summer.

We continued from the bathing place through the forest to a gate leading into a pasture. There were no animals in there, but at this time of the year I would have been surprised to meet any. A foot bridge led over the wettest sections, but it was still very muddy at times.

We soon reached one of the nature reserve’s parking lots, and there were several cars parked there. We continued on the road past the parking lot and reached a bathing place just as the rain began pouring down. We searched for cover underneath a roof covering a pile of firewood. We sat down on it while we waited for the rain to pass. The bathing place is made accessible for those with immobility impairment, and it looked as if people go kayaking here during the summer half-year.

When the rain began to ease we continued our hike. The path weaved its way between trees and over bare cliffs close to the water. We passed a bathing place for dogs and several places that looked like good spots to spend a summer’s day; but now the cliffs were wet and slippery.

We reached a point of land with a picnic table. From there we had a beautiful view over the lake. I believe Viggeby must be a popular place to visit in the summer, and we met several dog owners. We were a bit surprised by that, we had thought that there would not be many people out on a cold and rainy Sunday.

The path ascended from the point of land, and we reached the water’s edge. A thin layer of ice lay over the water close to land, and the air felt colder here. The ground was not as wet because the water on the ground had frozen to ice.

We reached a narrow country road, and discovered that the Östgöta trail goes through here, and for a short distance we followed the Östgöta trail before the Viggeby trail continued into the forest. The trail winds its way through the forest and back to the water. It follows along the water until it reaches Jaktstugeudden (= the name translates to ‘the point of land with the hunting lodge’), a place with several shelters, fire pits, privies and a cute little red resting lodge.

We sat down in a shelter with benches and a fire pit underneath a roof. It was located to the side of the other shelters, and it felt good to be sitting underneath a roof in case it started to rain again. There was a storage for fire wood but it was empty, so I walked around a bit searching for and collecting sticks that weren’t too wet while my friend prepared her new camp kitchen; it was time to prepare lunch.

While we cooked the dogs laid down in a corner to rest. We got a small fire going, large enough to grill a couple of soya sausages while my friend cooked pasta. It has become a bit of a classic when I am cooking outdoors; ravioli with cheese, Cup-a-Soup and grilled sausages. It tastes much better than it might sound.

The dogs were also fed, and while we rounded off our lunch with chewy brownies for desert people began to show up at the shelter. We invited three people with a dog into the shelter, and a large group of adults and children occupied the other two shelters. Charlie and the other dog were curious about each other, while Oliver did not seem to care much about us having received company.

With so many people around it did not feel like we could linger around for long, so we packed up our gear and continued our hike. The path leading away from the shelters continued through the forest but soon reached a large pasture. This pasture was also empty of animals, but there was, however, plenty of mud.

I must admit that I found my friend’s anguish of walking in the mud quite funny. With low textile shoes it was a hardship to walk through the mud and stay somewhat dry, and it was a rather hilarious sight. The dogs were not that impressed with the mud either, they do not like getting their paws dirty, but they bravely sloshed on behind me.

Eventually we reached some bare cliffs with a large oak tree, and the ground was drier. The path continued over the cliffs and down to a large and open grassland. It was not as muddy here, but still very wet.

We were getting close to a farm, and just before reaching the barn we got out of the pasture through a gate locked with thin, twinned wire which we struggled with for a bit before my friend managed to get it open. When we took a look at the map we discovered that we had taken a wrong turn, and I believe there must have been another more practical gate leading out of the pasture.

When we got out of the pasture we continued along a narrow dirt road, and it was not long before we reached the parking lot where we had left the car. At the crossing to the parking lot we found a sign on a gate to another pasture telling us about the sheep and cows that graze the lands of Viggeby and keeps the landscape open, which benefits the biodiversity; an important reminder that we are guests in this landscape.

It felt good to see two dirty, happy and tired dogs claim their spots in the back of the car. Each hike, outing and night outdoors that we spend together are moments that I truly treasure and remember with great clarity; especially when one gets reminded of how short the time we have with our four legged friends is.