To read in English, please right click here and open in new tab

När hösten övergått till vinter, dagarna är korta och dagarna mest känns gråa och trista känns det ibland motigt att ta sig ut; trots att det egentligen är vad man behöver som mest. Så första adventhelgen tog jag mig i kragen, packade ryggsäcken och tillsammans med hundarna begav jag mig därefter av till Kättsättersleden.

Kättsättersleden nås från bostadsområdet Kättsätter i Norrköping, och det går att ta buss 117 eller 118 dit. Leden är 4,5 kilometer lång, men på kartan hade jag sett att Kättsättersleden ansluter till Klockaretorpsleden och att det därifrån i sin tur går att göra en avstickare till ett fågeltorn; det kändes som en bra dagstur.

Leden börjar vid en liten parkering och vändplan intill ett villaområde. En spång leder in till skogen, som mest domineras av tallträd. Det var lite kyligt i luften, och marken var täckt av frost. Solen kunde skymtas mellan träden när vi nådde fram till lämningarna av två gamla hus. Stenar till grunden visade vart huset en gång stått, men en jordkällare och några fruktträd stod kvar.

Vi passerade en åker, och leden fortsätter på spång och en bred stig som delvis var lerig och upptrampad. Det var flera människor ute denna dag; hundägare, joggare och en barnfamilj.

Längs lederna fanns det flera informationsskyltar med kartor som visade vart vi befann oss, och det gjorde att det var lätt att orientera sig och hitta. Båda hundarna var i fin form, och de var båda glada över att få komma ut i skogen igen. Det var tydligt att den kyliga luften gav Oliver extra energi. Efter en stund kom vi fram till en skogsväg, och vi följde vägen fram till och förbi en gård.

Strax nådde vi fram till en korsning, och leden fortsätter till höger. Bredvid bilvägen finns en smal och sliten asfalterad gång- och cykelväg som vi följde. Efter ett tag nådde vi fram till en stig som viker av till vänster. Där kan man fortsätta rakt fram för att fortsätta på Kättsättersleden, eller följa stigen för att fortsätta på Klockaretorpsleden, vilket vi gjorde.

Stigen vi fortsatte på var ganska bred, och terrängen blev nu lite mer kuperad än tidigare. Snart nådde vi en eldstad med två bänkar, en fin plats att slå sig ner på om man vill. Det låg mycket löv på marken, och jag fick känslan av att denna plats måste vara väldigt vacker på våren med gröna knoppar och unga löv på träden, och marken täckt av vitsippor.

Vi kom in i en skog som dominerades av tallar. En pil med texten ‘våtmark’ leder ut mot fågeltornet. Stigen slingrade sig fram mellan flera stora ståtliga ekar, för att sedan fortsätta över en spång till ett öppet landskap. Vi korsade en väg, och fortsatte på en smal stig.

Fågeltornet ligger på höger sida, och för att komma ut till tornet gick vi över en liten bro och in i en hage. Såhär sent på året gick det inga djur i hagen, vilket kändes skönt med tanke på hundarna; jag tycker inte om att gå genom hagar med dem.

Vid foten av fågeltornet hade en familj slagit sig ner, så vårt besök vid tornet blev kort. Jag ville inte störa dem, men vi gick upp till tornet. Där uppifrån kunde vi blicka ut över en damm och våtmarkslandskap. En informationstavla visade vilka fåglar man kunde få syn på, men det var inte mycket till fågelliv denna dag.

Vi gick tillbaka till stigen och fortsatte bort mot ett gömsle. Stigen gick genom en väldigt vacker våtmark, och snart tog en lång spång vid. Det kändes nästan som att träda in i en sagovärld, men illusionen sprack innan den ens hade hunnit formas ordentligt av oljudet från E4:an. Spången var hal av frosten, och Charlie var flera gånger på väg att halka ner i vattnet eftersom han hade så bråttom fram; Oliver däremot tog det lugnare.

Det var folktomt vid gömslet, så vi slog oss ner där för att äta lunch. När Oliver ätit upp sin mat la han sig ner bredvid mig med huvudet i mitt knä medan Charlie utforskade gömslet. Det blev snabbt kallt, så vi dröjde oss inte kvar så länge. Vi gick tillbaka till eklandskapet, och fortsatte genom en skog som snabbt bytte karaktär från lövskog till barrskog och blandskog.

Vi stötte igen på många människor som var ute och gick, hundägare och joggare, och det kändes lite märkligt att möta dem med vandringsryggsäck och iklädd full friluftsmundering. Efter ett tag vek leden ut ur skogen till en väg och korsning. Vi följde ledmarkeringarna och nådde efter en liten stund fram till en stig som vek av till vänster in i skogen; här tar Kättsättersleden åter vid.

Leden fortsätter genom skogen en kortare sträcka, och når därefter ännu en väg. Vägen passerar en skytteklubb. Vi hade i början av vandringen hört att det sköts på avstånd, men nu var vi väldigt nära. Jag var lite nervös över hur Charlie skulle reagera, eftersom han tidigare reagerat med stor rädsla på både åska och smällare, men han brydde sig inte alls om skottljuden.

Från vägen fortsätter leden på en stig längs en åker, för att sedan fortsätta genom en blandskog som bitvis mest dominerades av lövträd. Snart fortsatte stigen längs åkern igen, och vi passerade även villaträdgårdar.

Stigen når en elledningsgata, och vi passerade grunden och trappen till en gammal byggnad. Kort därefter nådde vi fram till en väg som leder tillbaka till ledens början.

Dagens vandring var ungefär 14 kilometer lång. Vi gick till leden hemifrån, och vi gick också hem igen. Totalt gick vi 2,5 mil den dagen, och jag kände mig väldigt glad över hundarnas prestation; framförallt Oliver som trots sin ålder orkade utan problem. Jag hade tagit några dagar ledigt mellan jul och nyår, och planerade för att göra dagsturer. Det visade sig dock att denna vandring blev vår sista vandring 2017. Dagarna innan jul insjuknade Oliver hastigt med steroid responsiv meningit, och alla våra friluftsplaner fick läggas på is medan vi ägnade oss åt Olivers behandling och återhämtning.

The Kättsätter trail

The Kättsätter trail can be reached from the neighbourhood Kättsätter in Norrköping, on the 117 or 118 bus route. The trail is 4,5 kilometres long, but I could read on the map that the Kättsätter trail connects to the Klockaretorp trail, and that from there you can make a detour to an observation tower for birdwatchers; I thought it could make for a decent day hike.

The trail starts by a small parking lot and turning area. A foot bridge leads into a forest largely dominated by pine trees. The air was a bit cold, and the ground covered by frost. When we reached the remains of two old houses the sun could be seen between the trees. The stones of the old house foundations showed where the houses once had stood, but only an earth cellar and a few fruit trees remained.

We passed a field, and the trail continued on a foot bridge and a wide path that was partially muddy and well-trodden. There were several people out and about that day; dog owners, joggers and a family with children.

Along the trail there were several information boards with maps, showing where we were. It really made it easy to find the way. Both dogs were in good form, and they were both happy to be back in a forest again. It was obvious that the cold air gave Oliver an extra burst of energy. After a while we reached a forest road, and we continued along the road and past a farm.

Soon afterwards we arrived at a crossing, and the trail continues to the right. Next to the car road there was a small and worn down paved foot road and cycle path that we followed. After a while we reached a path continuing to the left. There you can continue on the Kättsätter trail straight ahead, or follow the path and continue on the Klockaretorp trail, like we did.

The path rather wide, and the terrain was a bit hillier than before. We soon reached a fire pit with two benches, a nice place to sit down at. There was a lot of leaves on the ground, and I believe it must be a very beautiful place in the spring with budding leaves on the trees, and the ground covered by wood anemones.

We reached a part of the forest that was largely dominated by pine trees. An arrow with the word ‘våtmark’ (=wetland) shows the direction of the observation tower. The path weaved its way between large and proud oak trees, across a footbridge and through more open landscape. We crossed a road, and continued on a narrow path.

The observation tower is located on the right side, and to reach it you must cross over a small bridge and walk into a pasture. At this time of the year there were no animals in the pasture, and with the dogs in mind I felt good about that; I do not like crossing through pastures with them.

A family has sat down at the foot of the observation tower, so our visit there was short. I did not want to bother them, but we did walk up into the tower. From up there we could look out over a pond and wetlands. An information board showed which birds you can see, but there was not much bird life to watch that day.

We walked back to the path and continued onward to a bird watching hide. The path led through a very beautiful wetland, and continued on a long footbridge. It almost felt like walking into a fairy tale world, but the illusion was ruptured before it even had time to properly form by the noise from the European Route E4. Frost made the footbridge slippery, and Charlie came close to falling into the water several times because he would not take it easy; Oliver did however watch his step.

There were no people at the hide, and we sat down to enjoy our lunch. When Oliver had finished his food he laid down next to me with his head in my lap while Charlie explored the hide. It soon became cold, so we did not linger for very long. We walked back to the oak landscape and continued through the forest which soon changed character from deciduous forest to coniferous forest and mixed forest.

We had know reached a busier section of the forest and we met dog owners and joggers. It felt a bit strange to meet them when carrying a hiking backpack pack and fully dressed in outdoor gear. After a while the trail takes a turn out of the forest and down to a road and crossing. We followed the signs for the trail until we reached a path continuing to the left into the forest; this is where the Kättsätter trail continues.

The path continues through the forest only for a short while before reaching another road, which passes by a shooting club. On the first section of the hike we had heard shots being fired in the distance, but now we were really close. I was a bit nervous about how Charlie would react; he had on earlier occasions reacted strongly to both thunderstorms and fireworks, but he did not care about the shots being fired.

From the road the trail continues on a path alongside a field, and later continues through a mixed forest with sections dominated by deciduous trees. Soon the path continues along the field again, and we walked past peoples’ gardens.

The path reaches overhead power lines, and we passed the foundation and stair of an old building. Shortly afterwards we reached a road leading back to the starting point of the trail.

The hike was about 14 kilometres long. We walked to the trail from our home, and we also walked back home again. In total we walked 25 kilometres on that day, and I felt very happy with the dogs performance; especially Oliver who despite his age had managed it without any difficulties. I had decided to take out a few days’ vacation between Christmas and New Year, and was planning for a couple of day hikes. In the end this turned out to be our last hike in 2017. In the days just before Christmas Oliver suddenly became ill with steroid responsive meningitis, and all our plans had to be postponed while we focused on Oliver’s treatment and recovery.