To read in English, please right click here and open in new tab

Ibland behöver man inte söka sig så långt hemifrån för att komma ut i naturen och tanka ny energi. Vrinneviskogen är den skog jag har närmast mig, och dit söker jag mig när tid eller möjlighet inte riktigt finns för en tur längre bort. Det är inte alltid man behöver ge sig av hemifrån för att få uppleva naturen, ibland räcker närmiljön alldeles utmärkt. Man får inte bli alltför hemmablind.

Vrinneviskogen är ett naturrservat, och där finns det längre eller kortare slingor, elljusspår, minigolfbana, upplevelsestig och styrketräningsanläggning. Här kan man, beroende på tidpunkt, träffa på många människor men också hästryttare. Men väljer man något av de längre motionsspåren eller att utforska några av alla de stigar som finns möter man mer sällan andra människor.

Skogen kan nås både med bil till Tjalvegården, eller med kollektivtrafik, t ex buss till hållplats Topasen eller med spårvagn till Hageby centrum. Från hållplatserna är det sedan bara en kort promenad. Men i regel brukar jag gå upp till skogen, och på så vis kombinera vandring i skogen med vandring i stadsmiljö.

Det är många år nu som jag och Oliver har gått i Vrinneviskogen, och under de år jag studerade var det ofta hit jag sökte mig för att jag skulle få ett avbrott och Oliver utlopp för all energi. Oftast tog jag med matsäck. Detta var första gången som jag tog med mig Charlie upp till Vrinneviskogen, och det kändes lite speciellt att få introducera honom till vad jag börjat tänka på som vår skog.

Oavsett om man väljer att gå en kortare runda eller den långa så är stigarna i Vrinneviskogen lättvandrade. De är i regel breda och ibland till och med belagda med grus. Stigarna leder en genom en ganska homogen men vacker gammal tallskog, men man passerar också några fält.

Det har varit en del skogsbränder i Vrinneviskogen, varav en del anlagda. Den senaste branden var bara ett par dagar innan, och vi gick förbi det område som brunnit. Det svarta sår som bredde ut sig över marken och på trädens stammar var lite sorgset att se, men skogsbränder gynnar också en del växter, insekter och djur.

Det finns gott blåbärs- och lingonris, och såhär års finns det gott om bär. Det är alltid gott att stanna till, plocka en näve bär och äta. Charlie tycker mycket om blåbär, men har inte lärt sig att plocka dem själv. Denna dag hade vi också turen att hitta hallon.

Vid fågeldammen stannade vi för att laga mat. Här finns det bänkar, en eldstad och en liten brygga där man kan slå sig ner en stund. Det finns gott om snok i området, vilket jag fick erfara en dag när jag och Oliver somnat till vid strandkanten och väcktes av en äldre herre som bad om ursäkt och sa att han bara ville titta på ormarna. I det långa gräset vid vattenbrynet kryllade det av ormar.

Medan jag avnjöt en lunch ute i det fria vilade hundarna. Men helst ville de strosa runt själva och utforska, vilket tyvärr inte var möjligt eftersom det ofta vistas en del folk runt fågeldammen.

När molnen började att dra ihop sig över oss med hot om annalkande regn packade jag ihop och vi fortsatte genom skogen. Men ganska snart nådde vi fram till stigen som leder tillbaka ner mot stan.

Vi gick ner till citykärnan och konstmuseet. Där finns det en liten park med skulpturer, och där gick vi runt en stund och tittade. Nu tror jag inte att hundarna brydde sig så mycket om skulpturerna, men det är ett trevligt inslag i stadsbilden och ett fint sista stopp innan vi fortsatte hem.

Vrinnevi Forest, August 2017

Sometimes you do not need to search far from home to find nature and refuel new energy. Vrinnevi Forest is the forest nearest to me, and it is there I go when time or opportunity does not permit an outing further away. You do not always have to travel far from home to experience nature, sometimes the nature is there in the immediate area and you jould stay open to what you have at home.

Vrinnevi Forest is a nature reserve, and there are both short and long paths, illuminated track, miniature golf course, experience path and outdoor fitness training equipment. Here you can, depending on the hour, meet a lot of people, including horseback riders. If you choose one of the longer tracks or explore a mix of all the trails you are less likely to encounter other people.

The forest can be reached by car to Tjalvegården, or by public transport, for exampel by bus at the stop Topasen or by tram to Hageby centrum. From there it is only a short walk. I usually walk to the forest, and in doing so combine hiking in the forest with hiking in an urban environment.

Oliver and I have been walking in Vrinnevi Forest for many years now, and during the years I studied it was here that I often came looking for a break and so that Oliver could find an outlet for his energy. More often than not I would bring a packed lunch. This was the first time I brought Charlie with me to Vrinnevi Forest, and it felt a little special to introduce him to what I have begun to think of as our forest.

Regardless of if you choose a shorter track or the long one, the paths in Vrinnevi Forest make an easy hike. They are as a rule wide and sometimes laid with gravel. The paths will lead you through a rather homogenous but beautiful old pine forest, and you will pass a few fields.

There have been several forest fires in Vrinnevi Forest, some of them caused by arson. The last fire had only taken place a few days prior, and we walked past the area that had burned. The black wound that covered the ground and tree trunks was a sad sight, but forest fires do benefit some plants, insects and animals.

There was plenty of blueberry and red whortleberry sprigs, and at this time of year there are plenty of berries. It is always nice to stop and pick handful and eat. Charlie likes blueberries a lot, but he has not yet learned to pick them himself. We were also fortunate enough to find raspberries.

We stoped to cook lunch at the bird pond. There are benches, a fire pit and a small deck where one can sit down for a while. There are quite a few grass-snakes in the area, which I learned one day when Oliver and I had fallen asleep close to the edge of the water and were woken up by an elderly gentleman who aplogized and said that he just wished to look at the snakes. I looked in the tall gras at the water’s edge and it was crawling with snakes.

While I enjoyed my lunch out in the open, the dogs rested. But what they really wanted to do was to walk around on their own and explore, but they sadly could not do so because there are often people by the pond.

When the clouds began to gather above us with the threat of incoming rain, I packed everything up and we continued through the forest. We soon reached the path that leads back to the city.

We headed down to the town centre and the art museum. There is a small park there with sculptures, and we had a look as we walked around. I don’t think the dogs cared much for sculptures, but it is a nice feature in townscape and a pleasent last stop before we headed home.