To read in English, please right click here and open in new tab

Rödgölens naturreservat ligger utanför Norrköping, beläget nordväst om den lilla orten Skriketorp. Genom åren har jag hört många som talat väl om Rödgölen; den kuperade terrängen, de artrika små sumpskogarna och den gamla tallskogen som ibland kan ge känslan av att vistas i en urskog.

Så när en vän ville följa med på en lite kortare dagsvandring, och tillfället dessutom sammanföll med Charlies ettårsdag, föll valet på Rödgölens naturrservat. På kartan kunde jag se att det skulle finnas två mindre rundslingor som man även kan gå som en stor rundslinga, och ett vindskydd. Det såg perfekt ut.

Vi anlände till naturreservatets lilla parkering med bil, men det går även att åka buss till Skriketorp och sedan gå genom det lilla samhället till entrén. Vid parkeringen finns broschyrer med karta, och vandringsleden skyltad från parkeringen. Till en början fick vi följa en liten väg längs en hage med hästar och förbi en liten gård. Två orangefärjade pilar visar riktningen till sjöarna Ågelsjön respektive Gransjön. Det ska gå att vandra runt Ågelsjön, även om jag inte har gjort det än, men för att hitta till Rödgölens naturrservat så är det Gransjön man får fortsätta till.

Vid Gransjön finns en till liten parkering, och det går att fortsätta förbi parkeringen till en badplats där det enligt uppgift också ska finnas en eldstad. Men vi följde den orangemarkerade leden till vänster, och stötte på en äldre man som höll på att rensa upp efter några bävrar i Gransjöns utlopp till en liten bäck. Han berättade att det fanns vildsvin i skogen, och att de ibland letar sig ner till vägen på kvällen.

Vägen går längs Gransjön och fram till klubblokalen för en scoutkår. Där slutar vägen vid två stolpar med skyltar. Det är de orangea träskyltarna som gäller för rundslingorna i Rödgölens naturrservat, och det har ingen egentlig betydelse åt vilket håll man väljer att gå. Vi valde att svänga höger, och följde en bred lövprydd stig genom tät skog.

Ganska snart så delade sig leden, och vill man bara gå den rundslinga som går igenom sumpskogar så kan man här välja att gå till vänster. Men det går också att fortsätta till höger, för att gå den andra lilla rundslingan eller för att gå dem båda.

Eftersom vi tänkte gå båda slingorna så fortsatte vi till höger. Stigen var fortsatt bred, men det började nu att gå uppför. Skogens färgprakt var stor, men det var bitvis blött, med hala rötter och stenar. Oliver och Charlie verkade tycka att det var praktiskt med alla vattenpölar, för det fanns gott om ställen att stanna på för att dricka vatten. Båda tycker väldigt mycket om regnvatten.

Vi nådde en plats där en bit av skogen avverkats, och det var inte den roligaste sträckan att gå. Jag blev imponerad över hur bra skyltat det var. Pilar pekade ut både platser och distanser åt olika håll. Som vanligt är allt orangemarkerat, men det var ändå inte svårt att följa vår rundslinga. Vi följde de orangea skyltarna och pilarna i trä, och höll ett öga på kartan.

Bortom avverkningsområdet fortsatte stigen genom blåbär- och lingonris och över klippor beväxta med fönsterlav; det var en fin sträcka att gå. Vi kom fram till en liten skogsväg, och följer den ett tag innan leden vek av in i skogen. Stigen som tog vid var smalare än stigen vi följt innan, och ledde oss genom vad som måste ha varit en av naturreservatets mer orörda delar. Marken var klädd i grön mossa, och gamla tallar sträckte sig långt upp över våra huvuden eller låg omkullfallna på marken.

Vindskyddet ligger 200 meter ifrån leden, och stigen dit är skyltad. Eftersom vindskyddet ligger uppe på kanten av ett berg vid sjön Namnlösen, så går stigen uppför och är kantad av klipphällar. Det går däremot inte att se särskilt mycket av sjön, men det finns en stig som leder ner till den.

Vid vindskyddet fanns det ett litet vedförråd, men det var tomt. Däremot fann vi ved i vindskyddet, så jag gjorde upp en brasa medan Oliver, Charlie och min vän satt och vilade i vindskyddet. Därefter var det dags för lunch. Medan hundarna knaprade på sina torkade burgare kokade jag pasta medan min vän fick ansvara för att grilla sojakorvar.

Efter att vi ätit ville Charlie leka, och min vän var inte sen med att hänga på. De sprang och jagade varandra över klipphällarna, och plötsligt bestämde sig Oliver för att han också ville leka. Charlie blev lite förvånad och fundersam först, det är inte ofta som Oliver leker med honom, han har antagit sig en mer fostrande roll till Charlie. Men snart sprang de runt, jagade varandra och kastade med pinnar som låg på marken. Att se hur mycket hundarna njuter av att spendera tid i skogen glädjer mig alltid, men att få se hur Oliver lever upp när han får komma ut värmer verkligen mitt hjärta. Naturen gör någonting med oss alla.

Efter allt busande slog vi oss ner i vindskyddet igen och vilade. När elden brunnit ut packade vi ihop för att fortsätta vår vandring. Efter att vi gått tillbaka ner till leden fortsatte stigen genom skogen och delvis genom blötmark på spänger.

Efter en stund kom vi fram till den plats där de två små rundslingorna möts. Vill man inte fortsätta vidare på den andra rundslingan så kan man vika tillbaka här, men vi fortsatte. Strax kom vi fram till en liten skogsväg, och där satt det information som varnade för att vi trädde in i ett begränsat område där det fanns risk för fallande träd.

Vi fortsatte längs den lilla vägen, och passerade ett område som var skadat av skogsbrand. Spåren från branden syntes tydligt på trädstammarna och på de förkolnade grenarna på marken. Leden svänger av till vänster från vägen, och fortsätter upp genom skogen.

Stigen går ganska brant uppåt innan den planar ut och slingrar sig vidare mellan träd och blåbärsris. Det fanns fortsatt lite blåbär kvar, och vi plockade för att äta medan vi gick.

Så småningom kom vi fram till den del av leden som går igenom sänkor och sumpskogsområdena, och långa sektioner av spänger följde. De var hala, och vi fick gå försiktigt fram för att inte halka omkull. För den som är intresserad av botanik så är sumpskogarna en plats för många olika växter, bland annat för den fridlysta orkidén Jungfru Marias nycklar.

Vi kom fram till en samling skyltar, och där var det en skylt som visade vägen upp till en utkiksplats på Jacobsdalsberget. Vi bestämde oss för att avvika från rundslingan, och fortsatte mot Jacobsdalsberget. Vi följde en smal stig, som bitvis gick brant uppåt innan den ledde fram till en grusad väg, som leder upp till utsiktsplatsen.

Uppe på berget fanns det betongfundament, och en form av kabel gick upp till berget bredvid en gammal trasig stege. Men berget hade också en storslagen utsikt över Ågelsjön att bjuda på. Medan vi stod och blickade ut över Ågelsjön fick vi båda lust till att en dag vandra runt sjön.

Från Jacobsdalsberget finns det en stig som leder ner för berget genom skogen. Stigen leder ut till en grusväg, troligen samma grusväg som vi korsade innan. Vi följde grusvägen en kort sträcka innan vi vek av till vänster på en stig genom skogen. Ingen av dessa stigar är färgmarkerade, men vi orienterade oss med hjälp av en digital karta i min telefon.

Från vägen gick stigen neråt, och efter en stund kom vi fram till en märklig liten stuga med en kamin. Inne i stugan fanns det bänkar att sitta på, och utanför en eldstad med enkla sittbänkar. Därifrån fortsatte stigen brant ner till scoutgården. På ett ställe rann det så mycket vatten ner för stigen att den snarare liknade ett litet vattenfall.

Vid scoutgården gick vi över gräsmattan för att komma fram till den väg vid Gransjön som vi hade börjat vår vandring på. Vi följde vägen längs sjön tillbaka, och snart var vi tillbaka vid parkeringen igen.

Rödgölen Nature Reserve, October 2017

Rödgölen Nature Reserve is situated outside Norrköping, northwest of the small community, Skriketorp. I have through the years heard many speak well of Rödgölen; the rugged nature, the wetland forests which are rich in species and the old pine forest which occasionally gives a visitor the feeling of being in a primary forest.

When a friend asked to accompany me on a shorter day hike, and the date coincided with Charlie’s first birthday, the choise fell upon Rödgölen Nature Reserve. From a map I could read that there are two shorter loop trails, that also can be hiked as one longer loop trail; it looked perfect.

We reached the small parking lot of the Nature Reserve by car, but one can also travel there by bus to Skriketorp and then walk through the small community to the entrance. There are brochures with a map to be found at the parking lot, as well as signs marking the direction of the hiking trail. We followed a small road by a pasture with horses and a small farmhouse. Two orange coloured arrows point in the direction of the lakes Ågelsjön and Gransjön. You can hike around Ågelsjön, although I have never done that, but to reach Rödgölen Nature Reserve you will have to continue to Gransjön.

There is another small parking lot by Gransjön, och you can continue across the parking lot to a bathing place where there issupposedly a firepit. We followed the orange markings to the left, and encountered an older man who was cleaning up after a couple of beavers in the discharge gate to a small stream from Gransjön. He told us that there are wild boars in the forest, and that in the evening they sometimes find their way down to the road.

The road continues alongside Gransjön to a clubhouse belonging to a Scout Corps. The road ends there by two signpoles. The orange wooden signs mark the loop trails in Rödgölen Nature Reserve, and it does not actually matter which direction you choose to go. We decided to continue to the right, and followed a wide path covered in leaves through a dense forest.

We had not come very far when the trail split in two directions, and if you wish to hike the shorter loop trail that goes through the wetland forests you continue to the left. But you can also continue to the right for the other shorter loop trail, or if you wish to hike both of them.

Because we intended to walk both loop trails we continued to the right. The path was still wide, but was starting to ascend. The display of colours in the forest was grand, but it was occasionally wet, with slippery roots and stones. Oliver and Charlie seemed to think it was practical with all the pools of water, for there were plenty of places to stop and drink. They both like rainwater very much.

We reached a part of the forest that had been clear-felled, and it was not the nicest section to hike. I was, however, impressed by all the signs. Arrows pointed out both locations and their distance in several directions. As usual, everything is marked in orange, but it was not difficult to follow our chosen loop trail. We followed the orange wooded signs and arrows, and kept an eye on the map.

Beyond the clear-felled area the path continued through blueberry and lingonberry sprigs and over cliffs covered with Cladonia Stellaris; it was a very nice section to hike. We reached a small forest road, and followed it for a while before the trail turned in to the forest. The path that followed was narrower than the path from before, and led us through what must have been one of the Nature Reserve’s more intact sections of forest. The ground was clad in green moss, and old pine trees stood tall around us or lay fallen on the ground.

The shelter is located 200 meters from the trail, and the path leading to it is marked with a sign. Because the shelter is situated on the edge of a mountain by a lake called Namnlösen the path leading up to it is sometimes steep and lined with cliffs. There is not much of a view of the lake from the shelter, but there is a path leading down to it.

There is a storage for firewood by the shelter, but it was empty. We did however find some forewood inside the shelter, so I made a fire while Oliver, Charlie and my friend rested in the shelter. Afterwards it was time for lunch. While the dogs ate their dried hamburgers, I boiled some pasta while my friend was responsible for grilling soy sausages.

Charlie wanted to play after we had eaten, and my friend was happy to join him. They ran around chasing each other over the cliffs, and suddenly Oliver decided that he too wanted to play. Charlie was both surprised and a bit cautious at first, it is not often that Oliver plays with him, he has adopted more of a disciplinary role towards Charlie. But soon they both ran around, chasing each other and throwing around sticks they found on the ground. It really gladdens me to see how much the dogs enjoy spending time out in the forest, but to see how Oliver lights up when he is outdoors really warms my heart. Nature impacts each and everyone of us.

After playing around for a while we sat down in the shelter to rest. When the fire had burned out we packed everything up and continued our hike. After we had reached the trail again the path continued through the forest, partially through wetland on footbridges.

Eventually we reached the point where to two loop trails meet. If you do not wish to continue on the second loop trail you can head back here, but we continued on. Shortly after we reached a small forest road, and there we found information warning us that we were entering a section where there was a risk of falling trees.

We continued along the small road, and passed an area damaged by forest fire. The evidence of the fire were visible on the tree trunks and charred branches on the ground. From the road the trail turns left and continues through the forest.

There is a rather steep ascent before the path levels out and winds its way between the trees and through blueberry sprigs. There were still some blueberries left, and we picked some to eat while we continued on.

Eventually we reached the section of the trail that goes through valleys and areas with wetland forests, and long sections with footbridges followed. They were slippery, and we had to tread carefully to not slip and fall. For those interested in botany the wetland forests offers a habitat for many different species of plants, one being the protected moorland spotted orchid.

We reached a couple of signs, and one sign showed the direction to a viewpoint on the mountain Jacobsdalsberget. We decided to deviate from the loop trail, and continued up on Jacobsdalsberget. We followed a narrow path, which occoasionally was steep before it reached a small gravel road that led up to the viewpoint.

There were concrete foundations on the mountain, and some sort of cabel running down the side next to an old broken ladder. But the mountain also offered a magnificent view over the lake Ågelsjön. While we stood looking out over Ågelsjön we both decided that we wanted to walk around the lake one day.

There is a path descending from Jacobsdalsberget through the forest. The path leads to a gravel road, most likely the one we had crossed earlier. We followed the road before we turned left onto path through the forest. None of these paths were marked, but we used a digital map on my phone to orientate us.

The path descended from the road, and after a while we reached a small curious cottage with a stove. There were benches to sit on inside the cabin, and outside a firepit with some simple benches. From there there we followed a steep descent to the Scout Centre. In one place there was so much water running down the path it more resembled a small waterfall.

By the Scout Centre we crossed the lawn to reach the road by Gransjön on which we had begun our hike. We followed the road back along the lake, and soon we had returned to the parking lot.