Idag tog vi revansch på Ravinrundan i Kolmården. För lite mer än ett år sedan försökte jag och Oliver på oss denna vandring, men snurrade bort oss längs vägen. Vi hade en trevlig tur, och så småningom kommer jag att berätta om den, men idag tog vi oss Ravinrundan runt. Med några oplanerade avstickare, i sedvanlig ordning.

Vi tog bussen från Norrköpings resecentrum till Getå turisthotell, där Ravinrundan både slutar och börjar med Getåravinen. Det är en mysig liten tur att gå själva Getåravinen. En porlande bäck rinner genom hela ravinen, och man går längs med vattnet på stigar och små broar. I början passerar man också en gammal jordkällare, en liten brunn och stenmurar längs med bäcken.

Efter dryga två kilometer följer man den orangea markeringen för Östgötaleden upp ur ravinen och istället för att gå tillbaka till början på grusvägen ovanför ravinen så väljer man att gå åt höger och följer markeringen under motorvägen. Sedan är det bara att traska på längs vägen tills man kommer till skylten Hjälmarsörsjö, där man svänger höger upp i skogen från vägen. Och sedan är det bara att följa den orangea markeringen.

Det var här jag irrade bort mig sist. Jag hade fullt sjå med att njuta av det vackra skogslandskapet att jag helt missade att leden plötsligt svänger skarpt åt vänster. Även idag gick jag och njöt så pass av naturen att vi inte vek av. Men man lär sig av sina misstag, och så småningom insåg jag att det var länge sedan jag såg en orangea markering och att jag närmade mig det ställe där jag för ett år sedan insåg att jag inte hade en aning om vart jag egentligen gick. Så det var bara att gå tillbaka, göra om och göra rätt.

När vi kom tillbaka till den plats där Östgötaleden viker av och uppåt så stannade vi för lite vattenpaus innan vi fortsatte. Det dröjer inte särskilt länge innan man kommer upp till en brant där vi kunde njuta av en fantastisk utsikt över Bråviken.

Leden fortsatte längs branten en bit innan den vek bort från klipporna och ner i ett område som en gång säkert varit fin skog, men som numera är ett skogsavverkningsområde. Där fick vi klampa i lera och gå i ris. Oliver, som inte är särskilt förtjust i att bli blöt, blev så less på eländet att han halvvägs igenom la sig ner och inte hade för avsikt att fortsätta gå. Det är något han gjort sedan han var valp, när någonting inte passar honom när vi är ute och går så lägger han sig ner och vägrar fortsätta. Och en stor pudel som inte vill flytta på sig låter sig inte heller flyttas. Efter lockande och pockande gick han med på att fortsätta, och det var skönt när vi äntligen kom ut på Gamla Stockholmsvägen och lerbadet tog slut.

Det är egentligen otroligt att tänka sig att den smala grusväg vi hamnade på en gång i tiden varit vägen till Stockholm. Från Gamla Stockholmsvägen var det bara att fortsätta att följa den orangea markeringen, och vi gick längsmed en grusväg innan leden vek av in i skogen och över ännu ett kalhygge. Där blev det också en oplanerad avstickare eftersom det var lite svårt att hitta markeringarna som många gånger var målade på låga stenar delvis täckta med grenar från avverkningen, men när vi väl var tillbaka på leden kom vi efter ett tag in i mysig skog igen.

Vid Trehörningssjön (om jag läste kartan rätt) så tog vi ett längre lunchstopp. Vi gick av Östgötaleden och ner till vattenbrynet. Det smakade väldigt bra med varm mat, och Oliver passade på att sova lite efter att han knaprat på en torkad vomburgare.

När vi smält maten en stund gick vi tillbaka till Östgötaleden som ganska snart ledde oss ut på ännu en grusväg. Men det var bara att följa markeringen för Östgötaleden som snart sticker in i skogen igen. Där kommer man snart fram till en skyltning, och där viker man av mot Lilla Älgsjön. Då följer en varierad vandring i skog, genom ljung och på spång innan ytterligare en grusväg nås. Den var det bara att korsa, och efter en stund nådde vi ett kalhygge. Efter kalhygget kom vi fram till ännu en grusväg och fler skyltar. Där tog vi av mot Oskarshäll, och sedan följde en längre sträcka längs grusvägen.

Det var kanske inte den roligaste biten att gå, men vi passerade flera små tjärn som bar personnamn. Vi passerade Roland och Klara Getsjön. Senare passerade vi också genom området Ingeborgskärr. Men till slut viker markeringen för Östgötaleden av in i skogen igen. Här gick det att skymta Bråviken medan leden tog oss genom ett varierat landskap med klippor, vitmossa och skogsmark.

Vid Tväskäpporna tog vi ett vilo- och vätskestopp. Leden gick längsmed vattnet, och med den låga eftermiddagssolen som glittrade gick det bara inte att passera förbi utan att sitta ner och njuta en stund.

Inte långt efter att man passerat Tväskäpporna så fortsätter markeringen ut på och längs med en grusväg, som tar en tillbaka under motorvägen. Därefter är det bara att följa skyltningen mot Getå för att komma tillbaka. Detta var nog den tråkigaste sträckan att gå. Det var bitvis grova stenar på grusvägen, och varken jag eller Oliver tycker det är det roligaste underlaget att gå på. Men eftermiddagssolen gjorde ändå den sista sträckan trevlig. Väl tillbaka i Getå var det en stund kvar tills bussen tillbaka till Norrköping skulle avgå, så vi satte oss vid ett bord i början av Getåravinen medan vi väntade.

Totalt tog det ganska exakt sju timmar att gå Ravinrundan. Enligt Visit Östergötlands hemsida är rundan 15 km lång, enligt en broschyr är den 17 km lång och enligt GPS:n i min telefon gick vi 22 km. Själv tycker jag att drygt två låter rimligt med tanke på att vi irrade iväg ett par gånger. Men egentligen har det ingen större betydelse. Det var en stundom mysig och vacker och ibland jobbig vandring.