Det var en tur till Öland som cementerade intresset för vandring. Det hade alltid funnits där, men det var inte förens jag och en vän kände att vi ville bryta vardagstristessen och stressen med studier som vi bestämde att spontant åka iväg någonstans när vi båda var klara med vårterminen på våra respektive universitet.

Planerad spontanitet visade sig vara mer komplicerat än vi trott. Vi bestämde oss för att åka till Öland, att bo någonstans och därifrån göra dagsvandringar. Men att boka boende på Öland för två människor och för en pudel och en labrador i juni visade sig vara svårare än vad vi hade trott. Det såg ut som att vi skulle behöva åka och vara spontana någon annan stans när vi varken fick tag på hotell eller tältplats. Men till slut fick vi tag på en liten stuga i en villaträdgård mitt i Borgholm som hyrdes ut privat.

Vi tog tåget (och blev utskällda av konduktören för att vi hade bagage) till Kalmar. Där höll vi på att inte komma med bussen då busschauffören krävde ungdomsbiljett för hundarna och skulle ha betalt med kontanter i ett samhälle där knappt någon har kontanter längre. Tillsammans lyckades vi skramla ihop tillräckligt med mynt för att komma oss till Borgholm.

På turiststationen skaffade vi oss en karta, och av värdfolket fick vi tips om en strand där cirkusen brukade bada sina elefanter och där hundarna var välkomna att svalka sig. Och därifrån tog vi det. På morgonen packade vi våra ryggsäckar för dagen, såg ut vilket håll vi ville gå åt på kartan och gav oss av utan någon mer plan än så.

Det har sina för och nackdelar, som att hitta en fantastisk plats för vila under ett träd på ett fält, som att behöva bära hundarna över taggtrådsstängsel eller fundera över varför vi inte kunde ta oss runt ett högt och rejält staket innan vi kom på att det var området till den kungliga familjens sommarställe vi försökte ta oss in i.

Vi fann oss själva vid Borgholms slottsruin, och till vår häpnad vad hundarna välkomna att följa med in. Så tillsammans utforskade vi ruinen, och iförda shorts och svettiga tröjor råkade vi där också hamna mitt i ett bröllopsfirande.

Men framförallt fick vi uppleva fantastisk natur och skog där vi följde den stig som såg lockande ut. En gång fann vi oss på en nudiststrand, men vi fann också en liten fyr intill en husgrund där det växte förvildade syrénbuskar och historiens vingslag kändes lite extra nära när vi satt där ovanpå någons gamla husgrund med hundarna och pratade. Det kändes lite som att inkräkta på någons liv, ett liv som säkert på många vis varit tufft och där satt vi och njöt av de doftande syrenbuskarna i solen.

När det var dags att åka hem var det inte bara en otrolig mängd myggbett och solsvedd hud vi tog med oss. Detta planlösa vandrande visade sig vara ett fantastiskt sätt att utforska en bit av Ölands natur och sevärdheter. Det är något som fastnade hos mig, att inte alltid gå från A till B, utan att ta av på den väg eller stig som intresserar eller som Oliver väljer och se vad som finns där att upptäcka.

Det var också en tur vars minnen av lugn och tillfredsställelse sipprade igenom till vardagslivet och gav lite extra ork långt efter att sommaren var slut och hösten tagit vid.