To read in English, please click here

En av de saker som drar mig till vandring är att få släppa det vardagliga och bara ägna mig åt här och nu, och hundarna. Allt jag har att förhålla mig till är den plats jag är på, den plats jag ska till, det jag har med mig och vädret. Ibland är behovet att få ifrån större än vid andra tillfällen, så det blev en spontanvandring i helgen.

Hemma i bokhyllan har jag boken ”Vandra i Östergötland”, som är lite av ett uppslagsverk på olika vandringar som finns att göra. Däri fann jag ut att jag kan gå Östgötaleden från Graversfors, och med hjälp av kartan såg jag att det går att vandra ner till Getå där jag vet att det går bussar hem ifrån.

Graversfors hade jag däremot ingen kunskap om, så jag slängde ut en fråga i en grupp för vandrare i Östergötland på facebook. Det tog inte lång tid innan jag fick ett generöst erbjudande om skjuts till Graversfors och Östgötaledens start. Så lördag morgon blev jag och hundarna upplockade av en man som skulle ut till sin sommarstuga med sina barn.

Östgötaleden visade sig börja ett stenkast ifrån busshållplatsen, men som det var nu fick jag trevligt sällskap till starten. Barnen var nyfikna på hundarna och undrade varför vi skulle ut och sova i tält, och det verkade som att de gärna hade behållit Oliver. Jag fick tips på att gå längre än vad jag hade tänkt, och att tälta vid Lilla Älgsjön. Därifrån fanns det sedan flera alternativ att gå dagen efter. Jag tackade för all hjälp, och så gav jag och hundarna oss av.

Det första som möter en på Östgötaleden från Graversfors är en brant backe. Men när den är avklarad så är det lättvandrat. Vi gick genom frodig skog med fågelsång. Det kändes att dagen skulle bli varm, och när vi kom ut på en liten väg nära en sjö tog vi ett första vätskestopp. Det är praktiskt att låta hundarna dricka från de sjöar och vattendrag som vi passerar, då går det åt mindre av det vatten som jag bär med mig.

Vi följde leden in på en stig där vi snart kom fram till en förgrening med skyltar som pekade åt Övre Glottern och Nedre Glottern. Någon dag tänker jag utforska Övre Glottern, men inte denna tur. Vi tog höger mot Nedre Glottern. Denna skyltning skulle komma att dyka upp ännu en gång.

Det fanns flera spångar och små broar att passera, och Charlie hade svårt att passera dem. Antingen gick han bredvid dem och plumsade i vattnet, eller så skulle han rusa över dem vilket ledde till att han trampade utanför och trillade i. Till slut ville han inte passera dem överhuvudtaget, men när både jag och Oliver traskade över hade han inte så mycket annat att välja på.

Vid Bengtgölen var det Olivers tur att ta sig ett ofrivilligt bad. Jag har inte en aning om hur han lyckades med det, men medan han drack vatten så trillade han i baklänges. Tre ben lyckades han behålla på torra land där han klamrade sig fast. Det var bara att ta tag i selen och dra upp honom.

Snart därefter nådde vi sjön Nedre Glottern. Vi gick på en gammal väg längs vattnet, och njöt av den lummiga skogen, blommorna och fåglarnas kvittrande. Vi kom fram till Mela, en vacker plats med små äldre rödmålade hus, bryggor och gräsytor. Hela platsen andades svensk sommaridyll.

Vi gick ner till en av bryggorna, lämnade packningen i gräset och tog med fika ut på bryggan. I vattnet syntes stora stim av små abborrar, och när jag stoppade ner mina bara fötter i sjön var några fiskar framme och nafsade. Solen lyste varmt, men en mild bris svalkade. Vi höll nog alla tre på att somna till ute på bryggan när en kvinna dök upp cykel. Hon tog temperaturen i vattnet, meddelade att hundar inte var uppskattade på vid badet och fortskred snart med att ta sig ett dopp. Magin var bruten, så jag och hundarna gick tillbaka till ryggsäcken för att backa ihop. Då blev jag inbjuden till att bada, och på så vis tog jag sommarens första dopp.

Efteråt fortsatte jag och hundarna vår vandring längs den vägen som gick genom Mela. En kort stund senare nådde vi en förgrening, och där följde vi skylten mot Hjälmarsösjö in i skogen. Vi följde en kort stig som ledde ut på en väg. Den fick vi följa ett tag innan leden tog av på en stig. Här började en kort stigning uppåt, innan leden fortsatte genom lättvandrad skog.

När vi kom fram till Skärgölen kurrade det i magen, så vi stannade till för att äta lunch. Vi gick av leden ner till vattenbrynet där vi slog oss ner. Hundarna fick vatten och mat innan jag kokade upp en pumpasoppa med rotfrukter. Ute på gölen skymtade vi ett par svanar.

När vi ätit oss mätta och smält maten en stund fortsatte vi. Snart kom vi ut på en väg, men där gick vi inte länge innan leden vek på en stig. En stundom brant uppstigning mötte oss, men belöningen var en fantastisk utsikt över Bärsjön.

Härifrån fortsatte Östgötaleden genom lummig skog en längre sträcka. Till slut kom vi fram till en förgrening med ett flertal skyltar som jag kände igen från när jag gick Ravinrundan i mars. Då, liksom nu, följde vi skylten mot Lilla Älgsjön. Snart kom vi fram till en väg. Den var det bara att gå rakt över, och leden fortsatte genom skogen och över ett kalhygge. Där kom vi fram till ännu en väg med skyltar. Där fortsatte vi mot Lilla Älgsjön och över ännu ett kalhygge. Solen låg verkligen på nu, och det blev väldigt varmt att gå utan skydd från träden. Vi blev snabbt väldigt varma alla tre, och hundarna tyckte det ganska kämpigt att gå i värmen. Det blev många vattenpauser. Ovanför oss hade vi också ett mörkt moln, och ett tag undrade jag om det skulle bli en upprepning av Björnturen med åskoväder lagom till att vi skulle sätta upp tältet.

Men till slut nådde vi skog igen bara för att snart komma ut på en väg. Men Östgötaleden tog snart av in i skogen igen, och Lilla Älgsjön gick att skymta mellan träden. Jag började spana efter en lämplig tältplats, men det var blåbärssnår och stenar överallt. Vi kunde se människor som badade, och snart var vi framme vid en badplats. De människor som var där höll på att packa ihop, och jag fann en gräsplätt nära vattnet att sätta upp tältet på. Under tiden som jag satte upp tältet kom det en ny ström av badgäster.

Det var inte så mycket att göra åt det. När tältet väl var uppe fick det bli ett kvällsdopp innan det var dags att börja laga mat. Jag hade tänkt att lyxa till det lite, och hade med mig halloumiost, sallad och dressing. En bit bort på några klippor var det inte lika mycket folk, så jag packade ihop allt jag behövde och gick dit med hundarna. Jag gav Oliver och Charlie deras middag först, och sedan förberedde jag maten. Men när jag skulle sätta på primusköket så gick det inte; gasen antändes inte. Hur många gånger jag än försökte så pös bara gasen utan låga.

Facebook blev räddningen. Där fick jag kontakt med en annan vandrare som tältade en bit bort vid Lilla Älgsjön. Jag fick packa ihop allting och gå dit. Ute på en klippa satt två vandrade med sina respektive barn och höll också på att laga middag. Med en tändsticka fick vi fyr på köket, och även jag kunde laga middag och jag fick lära mig en helig regel för vandrade: gå ingenstans utan att ha med dig tre olika möjligheter till att göra eld.

Vi blev kvar där länge, åt mat och pratade. Efter att barnen hade sövts för natten slöt vi upp igen en stund, och jag fick för första gången se hur en vattenfiltrerare fungerar. Jag kunde också fylla på mina vattenflaskor, och tur var det för det för jag hade bara en flaska kvar efter dagens vandring i sommarvärmen.

Medan solen gick ner och kastade ett färgspel över Lilla Älgsjön kunde vi höra olika fåglar och se fiskar som hoppade upp efter insekter. När tröttheten tog överhand bröt vi upp, och jag och hundarna gick tillbaka till vårt tält. Badplatsen var nu helt tom, och jag blev stående en stund och njöt av utsikten över Lilla Älgsjön.

Under natten började det blåsa, och på morgonen hade blåsten fortsatt inte avtagit. Jag åt frukost i tältet med absiden öppen, och hundarna valde att ligga utanför. Lika bra det, för deras torkade köttburgare smular en hel del. Men när det var dags att ta ner tältet och plocka ihop allting hade solen börjat värma, och dagens första badgäster ankommit. Och när vi väl gav oss av hade solen redan börjat steka.

Efter lite velande hade jag bestämt mig för att gå till Getå. Stavsjö var ett alternativ som övervägdes, men det var lite omständigt att åka hem därifrån. Det gick att ta bussen från Strömsfors, men det hade inte blivit mycket vandring då. Det fanns två alternativa vägar till Getå. Antingen kunde jag följa Östgötaleden, men eftersom jag gått den vägen när jag gick Ravinrundan valde jag en alternativ rutt.

Med hjälp av kartan och GPS följde jag en väg en längre bit. Till trotts för att vi inte gick på en stig så var det en fin sträcka. Vid Holmsjön fick hundarna dricka, och jag hällde vatten över båda två. Jag blev också tvungen att göra en kort avstickare för att få en närmare titt på en liten göl som på kartan hette Lilla Namnlös.

Men till slut nådde vi en väg som stack av åt höger och som slutade vid en tom informationstavla. Det såg lite ut som ett övergivet motionsspår, och där följde vi en av stigarna tills vi kom ut på Gamla Stockholmsvägen och Östgötaleden igen. Leden tog direkt av in i skogen, och vi gick genom ett område som i början var skadat av djupa hjulspår.

Efter en stund kom vi upp på en höjd där Bråviken kunde skymtas mellan träden. Där stannade vi till för vatten och fika, innan vi fortsatte. Vi nådde en väg, men ännu en gång svängde leden snart av in i skogen. Det var intressant att gå här. Jag har gått denna bit av Östgötaleden två gånger tidigare tidig vår. Jag kände igen mig, men allting var samtidigt väldigt annorlunda när det stod i full grönska.

Vi passerade Tvåskäpporna, en liten sjö som jag alltid tyckt väldigt mycket om och där jag tänkt att vi skulle stanna och äta lunch. Men när vi kom dit var jag inte hungrig, och jag bestämde mig för att vänta med mat tills vi nådde Getå. Däremot gick vi ner till vattnet för att hundarna skulle få dricka, och så hällde jag vatten över båda två igen.

Charlie började här att öka tempot, precis som om han kände på sig att det inte var långt kvar nu. Men när vi nådde en spång stannade han och valde att gå över sist. Tydligen hade han under gårdagen utvecklat respekt för spånger, och tycker det är tryggast att gå efter mig och Oliver. Det var ändå lite av en utveckling mot dagen innan.

Och det var verkligen inte långt kvar. Vi kom ut på en väg som gick under motorvägen, och där var det bara att följa skylten mot Getå. Det är grusväg hela vägen till Getå, och det är en lätt sista bit att gå. Med undantag för vissa bitar där gruset är så pass grovt att det blir jobbigt att gå på.

När vi väl kom fram till Getå valde jag att gå ner i Getåravinen. Vi slog oss ner vid ett picknickbord. Hundarna fick äta upp resten av sin mat, och jag värmde på en currysoppa. Mätta och trötta somnade vi till en stund alla tre, men vaknade när det kom en cyklist och sedan en grupp turister.

Jag packade ihop alla grejer, och gick den korta bit som återstod genom ravinen till busshållplatsen. Även Getåravinen såg annorlunda ut mot när jag varit där tidigare på våren. Om det var en vacker plats innan så var det helt magiskt nu.

En av de saker jag kommer bära med mig från denna vandring som ett starkt minne är den generositet och öppenhet hos de människor jag mötte genom sociala medier.

Graversfors – Lilla Älgsjön – Getå, June 2017

One of the things that draws me to hiking is letting go of everyday life and to just be in the here and now with the dogs. All I have to relate to is where I am, where I’m going to, what I’ve brought with me and the weather. Sometimes the need to get away is bigger than at other times, so this weekend I went out on a spontaneous hike.

In my bookcase I have the book ”Vandra i Östergötlan” (Hiking in Östergötland), which sort of works like a lexicon on different hikes. There I discovered that I can hike the Östgötatrail from Graversfors, och with the help of a map I saw that I could head for Getå where I knew I could take the bus home.

I had no knowledge of Graversfors however, so I asked a on Facebook in a group for local hikers. It wasn’t long before I got the generious offer of to getting a lift to Graverfors and the startintpoint of the Östgötatrail. Son on Saturday morning the dogs and I got picked up by a man who was going wiith his kids to their summer house.

I turned out that the start of Östgötatrail is almost right at the bus stop, but as it was I was accompanied to the start. The children were curious about the dogs and wondering why I was going to hike and sleep in a tent, and it seemed like they wanted to keep Oliver. I got the tip to walk further than I had decided upon, and to pitch the tent at Lilla Älgsjön. From there I had several options on how to continue the day after. I thanked for the help, and set off with the dogs.

The first thing to greet you on the Östgötatrail from Graversfors is a steep slope. But once you have climbed that it’s an easy hike. We walked through a lush forest with birds singing. I could feel that it was going to be a hot day, and once we reached a small road and got close to a lake we stopped for our first stop to drinkt water. It is practical to let the dogs drink from the lakes and streams we pass, it will make the water I bring with me last longer.

We followed the trail onto a path where we soon reached a junction with signs pointing to Övre Glottern and Nedre Glottern. One day I want to go exploring Övre Glottern, but not this hike. We turned right to Nedre Glottern. We came across similiar junction a short while later.

There were several footbridges that had to be crossed, and Charlie had a hard time walking across them. He would either walk next to them and plop int the water, or he would rush them, misstep and fall into the water. Eventually he didn’t want to walk across them, but when Oliver And I did he didn’t have much of a choice.

At Bengtgölen it was Oliver’s turn for a involuntary bath. I have no idea how he managed, but while he was drinking he fell into the water backwards. Three legs remained on dry land which he clung to. I grabben his harness and hauled him up.

Soon thereafter we reached the lake Nedre Glottern. We walked along an old road close to the water and enjoyed the lush trees, the flowers and the singing birds. We reached Mela, a beautiful place with a few old redpainted houses, bathing peirs and grass. The whole place breathed Swedish summer idyll.

We walked over to one of the peirs, left the backpack in the grass and brought water and cookies with us out on the pier. In the water large shoals of perch, and when I put my naked feet into the lake they nibbled at them. The sun was hot, but there was a mild breeze. The three of us were probably falling asleep when a woman on a bike showed up. She measured the temperature in the water, and told me that dogs weren’t appriceated at the bathing place and progressed with taking a swim. The magic was broken, so the dogs and I went back to the backpack pack up when I was invited for a swim, and so I took the first dip of the year.

Afterwards the dogs and I continued our hike along the road that went through Mela. A short while later we reached a junction, and I followed the sign towards Hjälmarsösjön into the forest on a short path that lead to a road. We followed the road for a while until the trail turned onto another path. Here began a short ascent, before the trail continued on an easy path to walk.

When we reached Skärgölen my stomach was growling, so we stopped to have lunch. We walked away from the path to the water and sat down. The dogs got water and food before I heated a soup with pumpkin and root crop. Out on the pond I caught sight of a pair of swans.

When we had eaten and digested our food for a while we continued. Soon we reached a road, but it wasn’t long before the trail continued on a path. A sometimes steep ascent greeted ut, but the reward was a beautiful view of Bärsjön.

From here the Östgötatrail continued through a lush forest for quite some time. Eventually we reached a junction wih several signs that I recognised from when I hiked Ravinrundan in March. Just like then I now followed the sign towards Lilla Älgsjön. Soon we reached a road which we walked straight across, and the trail went through the forest and over a clear felled area. There we came across another road and some more signs. There we continued towards Lilla Älgsjön and över another clear felled area. The sun was shining, and it was very warm to walk without the shade of the trees. We soon became very hot, and the dogs had a bit of a hard time walking the heat so we stopped for water several times. Above us a dark cloud had appeared, and for a while I was worried for a repeat of Björnturen with a thunderstorm striking just as we were about to pitch our tent.

But eventually we reached the forest only to reach another road. But the Östgötatrail soon took off into the forest, and Lilla Älgsjön could soon me sighted between the trees. I began looking after a place to put the tent up, but there were blueberry sprigs and rocks everywhere. We could see people bathing, and soon we reached the bathing place. The people there were packing up, and I found a patch of grass close to the water to pitch the tent. While I was putting the tent up a new bathing guests arrived.

There wasn’t much to do about that. When the tent was pitched I went for an evening swim before it was time to cook dinner. I had decided to kick it up a notch, and had brought halloumi cheese, sallad and dressing with me. A short distance away at some rocks there were less people, so I packed everthing I needed and walked over with the dogs. I gave Oliver and Charlie their dinner first, and then I prepared dinner. But when I was about to ignite my primus camp kitchen I couldn’t; the gas wouldn’t ignite. No matter how many times I tried there was no fire.

Facebook saved me. There I got into contact with another hiker who was camping a but further away at Lilla Älgsjön. I packed everything up and walked over. On a cliff two hikers sat with their respective children cooking dinner. With a match we got my kitchen going and I too could cook dinner, and I was taught one of the rules of hiking: never leave without bringing three different options to start a fire.

We remained there for a long time, eating and talking. After the children had been put to sleep for the night we met up again for a while, and I got to see how a water filter works. I could also fill up my water bottles, which was a good thing since I only had one water bottle left after the days hike in the warm summer weather.

While the setting sun cast a play of colours over Lilla Älgsjön we could hear different birds and see fish jumping after insects. When we grew too tired we broke up for the evening, and the dogs and I walked back to our tent. The bathing place was empty, and I remained standing for a while, enjoying the view of Lilla Älgsjön.

During the night the wind began to blow, and in the morning it had not declined. I ate breakfast in the tent with the vestibule open, and the dogs choose to lay down outside. It was just as well, for their dried meat burgers crumpled. But when it was time to take the tent down and to pack up it had begun to get warm in the sun, and the first bathing guests for the day had arrived. And when we left the sun had begun to burn.

After some thinking back and forth I had decided to head for Getå. Stavsjö was another option that was considered, but it was a bit tricky to get back home from there. I could take the bus from Strömsfors, but it wouldn’t be much of a hike. There were two different routes to Getå. I could either follow the Östgötatrail, but since I had hiked that section before when I hiked Ravinrundan I decided upon the other route.

With the help of the map and GPS i followed a road for quite some time. Even tough we didn’t follow a path trough the forest it was a nice hike. At Holmsjön I let the dogs drink, and I poured water over  both of them. I had to do a short diversion to get a closer look at a small pond that on the map was called Lilla Namlösa (Small Unnamed).

But eventually we reached a road that turned right and which ended at an empty message board. It looked a bit like an abandoned jogging track, and there we followed one of the paths until we reached Gamla Stockholmsvägen (a road) and the Östgötatrail again. The trail continued on a path in the forest, which at first was damaged by tyre-tracks.

After a while we reached a hill where we could see Bråviken between the trees. There we stopped for water before we continued. We reached a road, but once again the trail soon continued on a path through the forest. It was interesting to walk here. I had hiked this section of the Östgötatrail before on two separate occasions in the spring. I recognised my surroundings, but at the same time everything was very different now when everything was in full bloom.

We passed Tvåskäpporna, a small lake which I like a lot and where I had planned to stop for lunch. But when we reached it I didn’t feel hungry, and I decided to wait until we reached Getå. I did however take the dogs down to the water for the dogs to drink, and to pour water over the both of them again.

Charlie suddenly picked up his pace, as if he could sense that we didn’t have much further to go. But when we reached a foot bridge he stopped and decided to be the last one to walk across it. Apparently he had acquiered some respect for foot bridges the previous day, and felt most comfortable walking after Oliver and myself. It wasa  development from the day before.

And we really didn’t have much further to go. We reached a road that led us under the motorway and then all we had to do was follow the signs to Getå. It’s a gravel road the whole way to Getå, so it was an easy section of the hike we had left. With some exceptions, because sometimes the gravel was so large it was difficult to walk on.

When we reached Getå I choose to walk down into the Getå Ravine. We sat down at a picnic table. The dogs ate the last of their food, and I heated a curry soup. Full and tired the three of us fell asleep, but woke up when first a cyclist passed and then a group of tourists.

I packed up our gear, and then we walked the short remaning way through the ravine to the bus stop. The Getå Ravine also looked different to when I had been there in the spring. If it had been beautiful before it was now magical.

One of the things I will carry with me as a strong memory from this hike is the generosity and openness of the people I met through social media.