To read in English, please click here

I vardagsrummet hänger det ett grönt tält på en torkställning, en sovsäck hänger från en galge i dörrkarmen och det ligger packpåsar på varje ledig yta. I köket luktar det starkt av myggmedel. Efterdyningarna från Björnturen har ännu inte stillnat.

Sent i söndags kväll kom jag och hundarna hem efter två dagars vandring. Vi var alla tre trötta, och framförallt jag stel och öm i muskler som blivit kalla under tågresan hem. Men vi tog med oss hem minnen för livet.

Björnturen är ett vandringsevent anordnat av Naturkompaniet. Det pågår i två dagar, och båda dagarna får man välja en lång eller kortare träcka att vandra. Den långa på 25 kilometer startar från Tyresta by och den kortare på 12 kilometer från Alby. Målgången är ett nattläger vid Hellasgården. Dag två får man välja att gå 16 kilometer eller 10 kilometer, med målgång i Björkhagen.

På lördagen tog vi morgontåget till Stockholm för att ansluta oss till vandringen från Alby. På tåget pratade jag länge med en äldre man som skulle tågluffa mellan olika städer för att i dem vandra tillsammans med sin hund. Vi utbytte vandringshistorier och pratade om hundar, och jag kände mig taggad inför den stundande Björnturen. På Stockholms Centralstation blev jag däremot stående vid en av entréerna till tunnelbanan. Jag hade förberett så att jag kunde köpa biljett i SL-appen, men jag såg ingenstans där jag kunde ta mig förbi spärren med en mobilbiljett. Jag måste ha sett bortkommen och förvirrad ut, för snart erbjöd en kvinna sin hjälp.

Hon hjälpte oss inte bara genom spärren, utan såg till att vi kom fram till Gullmarsplan och rätt busshållplats för buss 873 mot Alby fritidsgård. Det visade sig att hon också var friluftsmänniska, och bjöd förutom på sin oumbärliga hjälp också på några goda vandringsråd.

Jag var inte den enda deltagaren på väg till Björnturen som klev på bussen, så jag fick också hjälp att hitta den sista biten till Alby fritidsgård som låg riktigt nära busshållplatsen. Där väntade starten. Vid anmälan fick jag en karta, stämpelpass och en goodiebag med praktiska saker inför turen, bland annat en kåsa, sittunderlag och en portion frystorkad mat.

Efter att jag stämplat in så slog vi oss ner och tog en fika. Stämningen runt starten var god, och jag småpratade med andra vandrare och funktionärer som gick förbi. Flera var nyfikna på Oliver och Charlie. Men efter ett tag så packade vi ihop och påbörjade vår vandring längs Sörmlandsleden. Förutom de orangea markeringarna, så fanns Björnturens egna skyltar och snitslar i vitt och orange som tydligt visade vägen.

Vi började att gå längs en bred grusväg längs hästhagar. Det var många motionärer ute, så det var rätt skönt att snart få vika av mot en liten stuga. Stugan visade sig vara ett så kallat båtsmanstorp, kallat så eftersom det en gång i tiden var hem åt en så kallad båtsman som snabbt skulle kunna tjänstgöra i flottan. För bönder som bodde vid kusten var det en skyldighet att försörja en båtsman.

Efter torpet fortsatte vi in i skogen. Marken var bitvis täckt av rötter, och jag mötte en deltagare som kämpade sig fram med en barnvagn. Charlie snubblade på en av rötterna med baktassarna och lyckades skrämma sig själv; det gäller att veta vart man har tassarna. Vi passerade flera blomstrande ängar och till slut en bro. Leden följde här ett vattendrag som till slut mynnade ut i en större damm omgiven av gräsmattor. Där hade flera vandrare stannat till, och jag gick ner till vattnet för att skopa vatten över hundarna som hade börjat tycka att det var lite varmt att gå. Framförallt Oliver tycker att värmen kan bli ganska jobbig.

Därefter nådde vi snart en vägundergång och ett bostadsområde. Vi gick på asfalterade gångar och nära inpå människors bakträdgårdar. Snart var vi däremot inne i skog igen, men husen låg fortsatt nära inpå leden. Vid Öringesjön hade en stor grupp vandrare stannat till för att äta lunch, och jag bestämde mig för att följa deras exempel och hittade en liten mysig plats att stanna till på nära vattenbrynet. Även att det fanns hus nära inpå så störde det inte nämnvärt. Skogen var lummig, och med utsikten över sjön så var det en mysig plats att slå sig ner på och vi blev sittande ganska länge.

När vi väl gav oss av igen följde leden sjön ett tag innan vi kom in i lite mer ordentlig skog. Vi passerade Skomakartorpet, ett torp som blivit känt för eftervärlden som den plats där ett barn dog en gång dog på 1600-talet och vars begravning följdes av ett fylleslag under gravölet. Vi fortsatte längs en gammal skogsväg, och kom snart fram till ännu ett torp och vad som såg ut som grunden till en gammal byggnad.

På grunden hade en grupp vandrare slagit sig ner, och vi satte oss en bit ifrån för vätskepaus och vädring av fötterna. Under tiden lattjade Charlie runt i gräset och mossan, och roade en och annan människa. Vandrare passerade i en strid ström, och några stannade till för att hälsa på hundarna och ställa frågor om rasen. Överlag var det många under Björnturen om var nyfikna på hundarna, och det var kul att få göra reklam för stor pudel. Många blev förvånade över hundarnas ålder, speciellt att Oliver som börjar närma sig 13 år orkar med att vandra. Jag fick också frågor om varför jag inte lät hundarna bära någon packning, och jag tänker att det kanske finns en och annan läsare som också undrar det. Jag tycker att Oliver är för gammal för att bära, och vandring ska bara vara kul och inte förenat med att han ska utföra en uppgift. Charlie är med sina 8 månader istället för ung för att bära, och jag kommer tidigast att börja träna honom försiktigt när han är höft- och armbågsröntgad.

Leden fortsatte sedan längs en skogsväg, och efter en kort stund kom vi fram till Skogshyddan, en station längs vägen där deltagare fick passet stämplat och bjöds på saft och kanelbulle. Ett väldigt trevligt inslag, och med förnyad energi så traskade vi därefter vidare.

Nu följde leden breda skogsstigar som ledde fram till en badsjö. Där hade väldigt många vandrare stannat för att ta sig ett dopp. Jag hade haft samma tanke, men kände inte riktigt för att trängas på den lilla stranden, och det kändes inte riktigt lämpligt heller med tanke på hundarna. Så vi vandrade vidare, och nu började det att gå uppför. Det var ingen egentlig brant stigning, och en sträcka gick vi genom en mysig barrskog med blåbärsris. Det var när vi började komma upp på klippor med utsikt över Sandasjön som det blev tydligt att vi faktiskt gjort en stigning uppåt. Där satt det några vandrare som var höll på att packa ihop, och de erbjöd sin fikaplats till mig. Jag slog mig ner där med hundarna en stund innan vi gav oss på sista biten till nattlägret.

Det gick nerför en bit, och vi kom snart ut på en landsväg och passerade en äventyrsanläggning. Leden fortsatte under en bilväg, och sista biten av leden gick längs en bred och bitvis grusad gångväg. Där mötte jag bland annat en man helt klädd i blått på en blå cykel som berättade att han var på väg ut i skogen för att spela på sin fiol.

Fastän det var en lättpromenerad gångväg så var det tungt att gå sista biten. Fötterna värkte och avbärarbältet hade börjat skava mot höftbenen. Men framförallt så påminde kroppen om hur sliten den fortsatt var efter den lunginflammation som jag nyligen varit sjukskriven från jobbet med. Till slut nådde vi Hellasgården, och målgången. Vi blev varmt mottagna av funktionärerna, och blev informerade om eftermiddagens och kvällens aktiviteter; bland annat så erbjöds gratis massage och skovård av kängorna. Så fort passet var stämplat dumpade jag ryggsäcken nära massageborden, band fast hundarna i ramen och ställde mig i kö. Det var väldigt skönt att få både fötter och vader masserade, och kängorna blev som nya. Alla som lämnade in sina kängor för skovård fick varsitt gratis vårdkitt till sina kängor, och goda råd om hur de sköts om på bästa sätt.

Kvällen avslutades i öltältet där det också bjöds på underhållning. Jag ställde ryggsäcken vid ett ledigt bord, knöt fast Charlie i bordet, sa åt Oliver att stanna och gick för att köpa en öl och tunnbrödsrulle med falafel och kantareller. När jag kom tillbaka hade båda hundarna somnat, men Charlie sov med selen runt frambenen. Tydligen hade han lyckats ta av sig selen medan jag var borta, men antagligen slocknat med selen halvvägs ner för frambenen.

Under tiden som jag varit borta hade fler ryggsäckar dykt upp vid bordet, och snart fick jag sällskap av ett gäng vandrare. Vi satt och pratade länge om dagens vandring och våra erfarenheter av vandring generellt och om att bada näck.

Till slut drog kvällen ihop sig, liksom regnmolnen. Jag gick till tältplatsen som låg ett par hundra meter från målgången, och precis när jag kom fram började det att regna. Jag la hundarna på plats och hann precis att plocka fram tältet när ett rejält åskväder drog in över oss. Tältplatsen lystes upp av en blixt, och den höga knallen fick Charlie att drabbas av ren panik. Han for iväg mot skogen, och jag for efter Charlie. Ett par personer som också höll på att sätta upp tält uppfattade nog situationens allvar, för de skar av vägen för Charlies framfart så att han blev tvungen att vända om. Då kom han av sig, och jag lyckades fånga in honom.

Men det var bara att binda upp honom och fortsätta att sätta upp tältet så snabbt som möjligt. Det var lagom kul att stå som högsta punkten på ett öppet fält medan det åskade, men till slut fick jag upp tältet. Det blev varken rakt eller så pass sträckt som det borde vara, men det fick duga. Jag stoppade in ryggsäcken i ena absiden och tog in hundarna i den andra. Sedan var det bara att plocka fram handdukar för att torka oss alla tre så torra som möjligt, och jag bytte om till torra nattkläder och hängde upp allt som var blött innan jag kröp ner i sovsäcken. Charlie lade sig mellan mig och Oliver, och det dröjde inte länge innan båda två hade somnat.

Åskan avtog snabbt, och regnet lättade, och det var mysigt att ligga där i tältet tillsammans med hundarna och lyssna på regnet som smattrade mot tältduken. När vi vaknade på morgonen var det till ljudet av de andra vandrarna som åt frukost och höll på att packa ihop sina tält. Det var både fuktigt och varmt, morgonsolen värmde tältet och regnvatten hade droppat in under natten. Men det verkade inte ha varit något som stört mig, för jag sov längre än vad jag hade tänkt. Jag hade hoppats på en tidig start runt 8-snåret, men det var ungefär vid den tiden som vi vaknade till liv.

Vi åt frukost, och därefter packade också jag ihop tältet och all utrustning. Sedan begav vi oss av till start för att stämpla passet. Jag hade bestämt mig för att gå den långa sträckan på söndagen.

Första delen av leden gick längs Källtorpssjön, innan det blev en brant stigning uppåt. Söndagens vandring var mycket finare än lördagens. Jag tycker mycket om att gå i skog där det finns klippor och mossa. Kanske för att det påminner mig om när jag som barn sprang runt och lekte i skogen på Åland.

Ett tag fick vi sällskap av en av de vandrare som jag suttit och pratat med under kvällen, men eftersom hon skulle gå ikapp ett sällskap som gick den kortare turen så skildes vi åt efter en stund. Därefter mötte jag inte så mycket mer folk under vandringen; däremot mötte jag många mountainbike cyklister.

Efter ungefär 4 kilometer så var det dags att plåstra om skavsår, och avbärarbältet tryckte rejält mot höftbenen. Men vi lunkade på i sakta mak, och då och då dök det upp skyltar som bland annat talade om hur långt bort vi var från Hellasgården. Till slut kom vi fram till en väg, och där nådde vi stationen Knipträskvägen. Där blev det ännu en stämpel i passet, och det bjöds på kakor och saft, och det var bara att ta för sig. Av de 35 personer som valt att gå den långa vägen under söndagen var jag troligen den sista som skulle passera kontrollen berättade funktionärerna för mig. Det förklarade varför jag inte sett särskilt många vandrare så långt under dagen.

Jag och hundarna vilade en stund vid stationen, och jag fick hjälp att försöka ändra om höftavbärarbältet. Det är en av nackdelarna med de gamla ramryggsäckarna, det finns inte så många sätt att ställa in dem på. Men ändringen gjorde i vilket fall att det inte tryckte lika mycket på höftbenen längre, och det blev lite lättare att vandra vidare. Tyvärr hjälpte det föga med hur ömt mitt bröst kändes när jag andades.

Vi fortsatte längs vägen, och passerade ett litet träsk där vi fick se en padda. Oliver brydde sig inte, men Charlie blev ganska så nyfiken på vad det var för krabat som hoppade fram på vägen. Här upptäckte jag att jag tappat mitt stämpelpass, men jag kände inte att jag hade lust att gå tillbaka för att leta efter det.

Flera gånger under vandringen kom jag att tänka på hur rutinerad Oliver faktiskt är och vad mycket Charlie har att lära sig. Förutom att lyfta ordentligt på tassarna och tänka efter vart han går så prövade han gärna egna lösningar istället för att följa efter mig och Oliver. Gick vi på en spång så skulle han pröva att gå bredvid. När det erbjöds vatten så var han inte alltid intresserad medan Oliver alltid passade på, och när han väl blev törstig så var även en gyttjepöl av intresse medan Oliver mer noggrant väljer vart han dricker.

Leden vek efter ett tag in i skogen igen, för att sedan leda oss en bit längs den led vi hade gått under gårdagen innan vi vek av åt ett annat håll. Efter en stund bestämde jag mig för att stanna och äta lunch. Medan jag satt och kokade vatten gick en funktionär förbi. Han hörde sig för om hur det gick för oss, och sa att vi var de sista. Han höll på att ta ner skyltar och snitslar, men att vi bara skulle ta det lugnt. Sedan satte han sig ner en bit bort och läste en bok.

Efter att vi ätit gick vi vidare, och leden följde breda gångvägar tills den vek av upp i skogen på en stig. Vi nådde en bro över Söderbysjön, och det bjöds på en väldigt fin utsikt över sjön. Leden fortsatte längs ännu en gångväg som ledde ut till en väg. Från vägen vek vi sedan av och passerade en badplats och en golfbana. Där stötte vi på funktionären igen, och han meddelade att det inte var så långt kvar att gå nu.

Sista biten av Björnturen gick längs både bil- och gångväg. Vid målet möttes vi av applåder, och bjöds på pannkakor med sylt och grädde. Till och med Charlie blev bjuden på pannkaka, medan Oliver fick en bit torkat kött istället. Och på bordet låg mitt pass. Det hade blivit kvar vid stationen Knipträskvägen, och där hade det blivit omhändertaget och kommit fram till målet före mig. Klockan 10:40 hade vi stämplat in vid start i Alby dagen innan, och klockan 16:45 stämplade vi in vid målet i Björkhagen på söndagen. Totalt gick vi 28 kilometer.

Jag kände mig stolt vid målgången, över att jag genomfört min första vandring med tält, över Oliver som än en gång presterar så bra trots sin ålder, över Charlie som klarat av sin längsta vandring hittills, över att jag faktiskt klarade av att genomföra Björnturen trots att jag knappt hunnit återhämta mig efter lunginflammationen. Men framförallt kände jag mig glad över att ha deltagit på detta event, som möjligen kan liknas med en festival för vandrare.

 

 

 

 

 

Björnturen, June 2017

In my livingroom, a green tent hangs on a drying rack, a sleeping bag hangs from a coat hanger on the doorframe and stuff sacks lies on every available surface. The kitchen smells of mosquito repellents. The wake from Björnturen has not yet stilled.

Late Sunday evening, the dogs and I returend home after a two day hike. We were all tired, but I especially felt stiff and sore after the train ride home. But we had brought home with us memories for life.

Björnturen is a hiking event arranged by Naturkompaniet. It lasts for two days, and both days you get to choose to either hike a long or short distance. The long hike starts in Tyresta by and is 25 kilometers long, and the short hike starts in Alby and is 12 kilometers. The destination is a nightcamp at Hellasgården. On day two you get to choose to either walk 16 kilometres or 10 kilometres and the final destination is Björkhagen.

So, last Saturday we took the morning train to Stockholm to join the hike from Alby. On the train I spoke to an elder man who was taking the train to different cities to explore them on foot together with his dog. We exchanges stories about hiking trips and talked about dogs, and I felt really excited about Björnturen. But upon arriving at Stockholm Cental Station I was left standing at one of the entryways to the subway. I had prepared so that I could buy a ticket in the app for SL, but could not find where I could pass the entry with a mobile ticket. I must have looked lost and confused, as a woman soon offered her help.

Not only did she help me to pass the entryway, she also made sure that I reached Gullmarsplan and found the right stop for bus 873 to Alby Fritidsgård. It turned out that she was also into hiking, and not only did she offer much needed help, she also gave som advice about hiking and hiking gear.

I was not the only participant of Björnturen that got on the bus, so I also received directions on how to find Alby Fritidsgård from the bus stop; it turned out to only be a short walk away. And there awaited the start. When checking in I received a map, a stamp pass and a goodie-bag with practical gear for the hike, like a cup/bowl, a sitting pad and a freeze dried meal.

After getting the first stamp in the pass, we sat down for a Swedish fika. The atmosphere was good, and I spoke a bit with other hikers and stewards who walked by. Several people were curious about Oliver and Charlie. But after a while I packed everything up and we began our hike, which during the first day followed the Sörmland trail. In addition to the orange markings Björnturen had its own signs and white and orange plastic strips so it was easy to follow the trail.

We began walking on a wide gravel path which passed several horse paddocks. A lot of joggers were out and about, so it felt good when the trail took a turn to the right and led up to a small cottage. The cottage turned out to be a so boatman’s dwelling and was so called because in the past the cottage was home to a boatswain who was supposed to be available to quickly join the navy. Farmers living at the coast had to provide for the boatswain.

After the cottage we walked into the forest. The ground was partly covered by roots, and I met a participant who struggled along the trail with a stroller. Charlie stumbled on one of the roots with his hind legs and managed to scare himself. You really did need to be aware of where you had your paws. We passed a few blooming fields and reached a bridge. The trail followed a small stream which eventually led to a big pond surrounded by grassy fields. Many hikers and stopped there for a break, and I walked down to the water’s edge to scoop water on the dogs since they had begun getting a bit warm. Especially Oliver, who can suffer when it is warm.

Aftertwards we reached a underpass and a residential area. We followed paved pathways close to people’s backyards. Soon we reached the forest again, but houses continued to be close to the trail. At the lake Öringesjön a large group of hikers had stopped to eat lunch, and I decided to follow their example and found a quiet spot close to the water. Even though houses were close by it did not really bother me. With the lush forest and view over the lake it was a cozy place to stop at and we remained there for some time.

When we left the trail continued close to the lake for a while before we reached more of a proper forest. We passed Skomakartorpet, a cottage made famous today by the events taking place in the 17th century when a child died and too much alcohol was consumed at the wake after the funeral. We continued along an old forest road and soon reached another cottage and what looked like the foundation of an old buildning.

A group of hikers had stopped there, so we sat down not far from them to drink som water and to air out my boots and socks. Meanwhile Charlie played around with the grass and moss, and kept a few people entertained. Other hikers kept passing, and some stopped to pet the dogs and to ask questions. Overall a lot of people were curious about the dogs, and it was fun to represent the breed. Many were surprised by their age, especially by Oliver who is closing in on his 13th birthday and can still hike. I was also asked why I do not let the dogs carry anything, and I thought that one or two readers might be wondering the same thing. I feel that Oliver is too old to carry a trail pack, and that hiking for him should only be about having fun and not preforming a task. Charlie, in his 8 months, is instead too young to carry anything, and I would not start training him with a trail pack until his hips and elbows have been x-rayed.

The trail continued along a forest road, and we soon reached Skogshyddan, a checkpoint where participant got another stamp in their pass and were treated to lemonade and cinnamon buns. A very appriceated feature of the hike, and with renewed energy we continued onward.

Now the trail followed a wide foothpath through the forest to a swimming lake. Many hikers had stopped there to take a swim. I had also entertained that thought, but felt that there were too many people there already and that it really was not suitable for me to bring the dogs along. So we continued, and then began a climb upphill. It was not really much of a climb, and one section passed through a cozy coniferious forest with blueberry sprigs. It was when we began reaching some cliffs and got a view over the lake Sandsjön that it became clear that we had reached some height. A few hikers were sat there packing up their gear, and they offered me their spot. I sat down there with the dogs for a while before we left to hike the remaining way to the night camp.

We began our descent, and soon reached a small road that passed an adventure park. The trail continued to an underpass, and the last part of the hike followed a wide pathway. There I met a man entierly dressed in blue on a blue bicycle who told me he was on his way out to the forest to play is violin.

Even though the pathway was not demanding the last kilometres were a bit of a struggle. My feet ached and the hip belt was digging into my hipbone. But above all my body reminded me that I just recently had been on sick leave from work with pneumonia, and how worn out I still was. But finally we reached Hellasgården, and the final destination for the day. We got a warm welcome from the stewards, and were informed of the afternoon and evenings activities. Among some things you could receive a free massage and free care of your boots. As soon as I had received my stamp the pass I ditched my backpack close to the massage tables, tied the dogs to the frame and got in line. It was very nice to receive a foot and calf massage, and my boots looked like they were new. Everyone who turned their boots in for some care received a free boot care kit, and some advice on how to take care of your boots.

The evening was rounded off in the beer tent where there was also entertainment. I put down my backpack at a free table, tied Charlie to the table and told Oliver to stay, and went to buy a beer and a flatbread roll with falafel and chanterelle. When I got back both dogs had fallen asleep, but Charlie was sleeping with his harness around his front legs. Apparently he had managed to take it off while I was away, but had by the looks of it fallen asleep with the harness halfway down his legs.

While I had been gone more backbacks had appeared around the table, and I was soon joined by some other hikers. We sat and talked for a long while about the days hike, hiking in general and about skinny dipping.

Eventually the evening drew to a close, as did the rainclouds. I walked to the camping site a few hundred meters away, and just as I arrived it began to rain. I told the dogs to stay put and had only just gotten the tent out when a thunderstorm began. A flash of lightning illuminated the camping site, and the loud thunder made Charlie panic. He took off towards the forest, and I took off after Charlie. A couple of people who were also pitching their tents seemed to understand what was happening, and cut Charlie off so he was forced to choose another direction, it distracted him, and I managed to catch him.

But I could only tie him up and continue picthing the tent as quickly as possible. It was not much fun being one of the tallest things out in an open field during a thunderstorm, but eventually I got the tent up. It was neither straight nor properly stretched out, but it was good enough. I put the backpack in one vestibule and brought the dogs in through the other. And then all I could do was to bring out the towels, dry us all off, and I changed into dry nightclothes and hanged everything that was wet to dry before I crawled into my sleeping bag. Charlie laid down between me and Oliver, and it was not long before both had fallen asleep.

The thunderstorm soon let up, the rain did not fall as heavily, and it was cozy to lie there with the dogs and listen to the rain pattering against the tent. When we woke up the following morning it was to the sound of the other hikers having breakfast or packing up their gear. It was both humid and warm, the morning sun was warming the tent and the rainwater had trickled through during the night. But it seemed like it had not bothered me, for I woke up a lot later than I had thought. I had hoped to set off early arund 8 am, but that is when I had woken up.

We had breakfast, and after I packed up my gear. Then we headed to the start to get a stamp in the pass. I had decided to take the long hike during the Sunday.

The first part of the trail took us close to the lake Källtorpsjön, before we reached a steep ascent. Sunday’s hike was much nicer than the previous day. I enjoy walking in a forest where there are cliffs and moss. Perhaps becaue it reminds me of when I was a child running around and playing in the forest at Åland.

For a while we were accompanied by one of the hikers we had talked with the evening before, but since she had to catch up to her friends who had taken the shorter hike we eventually parted company. And after that I did not really meet a lot of people during the rest of the hike, apart from mountain bike cyclists.

After about 4 kilometres it was time to take care of some blisters, and the hip belt was really digging into my hip bone. But we shuffled along, and now and again I saw signs stating how far away Hellasgården was. Eventually we reached a road, and there we arrived at the checkpoint Knipträskvägen. There I received one more stamp in the pass, and cookies and lemonade was served. And I was told to dig in. Of the 35 people who had chosen to hike the longer route I was probably the last one to pass the stewards informed me. That explained why I had not seen many hikers so far.

The dogs and I choose to rest for a bit at the checkpoint, and I receieved some help to change the hip belt. But one of the drawbacks with an old backpack with an external frame is that it can not be modified all that much. But the changes eased the pressure on my hipbones and it was a bit easier to continue walking. Sadly it did not help much with how sore my chest felt when I breathed.

We followed the road for some time, and passed a swamp where we saw a toad. Oliver did not care, but Charlie was curious as to what the little fellow jumping along the road was. Here I discovered that I had lost my stamp pass, but I did not really feel like going looking for it.

Several times during this hike I thought about how knowledgeable Oliver is, and how much Charlie has to learn. Except for needing to lift his paws properly and to think about where he walks he tried his own solutions instead of following me and Oliver. If we walked on a footbridge he tried to walk next to it. When water was offered he was not that interested while Oliver knows to drink when water is on hand, and when Charlie got thirsty mud would be of interest while Oliver is fussier about where he drinks from.

The trail eventually took a turn into the forest again, and for a while we walked the same path as we had the day before until it took off in another direction. I eventually decided to stop for lunch. While I was boiling water a steward walked by. He stopped and asked how we were doing, and told us that we were last. He was taking down the signs and plastic strips, but told us to take our time. Then he sat down a bit further away to read a book.

After we had eaten we continued on, and the trail followed wide footpaths until it took a turn up into the forest. We reached a bridge over the lake Söderbysjön, and got to enjoy a nice view of the lake. The tail continued along another footpath and soon we reached a road. We followed the road for a while and then took a turn towards a bathing place and golf course. There we met the steward again, and he told us that we were not far away from the final destination now.

The last section of Björnturen followed both roads and path ways. When we reached the final destionation we were welcomed by applause, and treated to pancakes with jam and whipped cream. Even Chalie was treated to a pancake while Oliver got a bit of dried meat instead. And on the table lay my stamp pass. It had been forgotten at the checkpoint Knipträskvägen, and had been taken care off, so it had arrived to the finish line before me. At 10:40 am the day before in Alby I had receieved the first stamp, and at 4:45 pm the day after the final stamp was received at the finishing line in Björkagen. In total we hiked 28 kilometres.

I was proud to have reached the finish line, and to have completed my first hike with a tent; of Oliver who once again performed well despite his age; of Chalie who had completed his longest hike yet; and of the fact that I had completed Björnturen despite barely having recovered from pneumonia. Above all I felt happy to have participated in the event, which perhaps can be called a festival for hikers.