To read in English, please click here

Midsommar i år firades i ett tält vid en småländsk sjö, med regnet smattrandes mot tältduken och tre trötta hundar. Det blev en midsommarvandring längs Anebyleden.

Anebyleden är totalt 85 kilometer lång, och vi gick 30 kilometer av den. De mil vi gick är inte så mycket en vandring i skog som det är en vandring på landsbygden, även om leden på sina ställen också går på stigar genom skog.

Leden passerar genom mina gamla hemtrakter, men jag har trots det aldrig gått den. När jag ändå var nere i Småland på besök fick det bli ändring på det. Under förmiddagen på midsommarafton startade jag, Oliver, Charlie och Chiko från Marbäck. Vi fick skjuts dit av min far, men det går lika gärna att starta från Aneby dit det går både buss och tåg, eller från någon annan plats längs leden.

Första biten av Anebyleden gick längs en landsväg. Solen lös, men en sval bris gav lite svalka liksom träden som vars grenar sträckte över vägen. Vi passerade hagar med kor och hästar, och medan korna var nyfikna på oss så var Charlie och Chiko rädda för dem.

Det var därför inte bara min respekt för kor som gjorde att det blev nervöst att passera genom en kohage. Här hade vi däremot tur. De tre korna tittade på oss men höll avstånd, och de kom inte så pass nära att bröderna tyckte det blev jobbigt.

Väl ute ur hagen fick hundarna släcka törsten i en liten ström innan vi gick vidare in i skogen. Där skrämde vi upp något slags stort djur. Jag såg inte vad det var, men hörde däremot hur något reste sig inne i ett tätt buskage och sedan dundrade iväg mellan träden.

Snart nådde vi fram till en asfalterad väg som vi fick korsa, och kort därefter kom vi ut på en liten skogsväg, men efter ett tag vek leden av in i skogen igen. Här fick Chiko möta en omkullfallet träd om låg över vägen, och den problematik som tydligen kan vara förenad med att ta sig över en stock. Medan Oliver hoppar över trädet och Charlie först hoppar upp på stammen för att sedan hoppa ner hade Chiko en underlig metod där han skulle kliva över trädet med frambenen varpå han liksom blev hängande och fick kämpa för att få över bakbenen också. Men varför ska man göra det lätt för sig?

Så småningom nådde vi en till väg, och här fick vi passera ett avverkningsområde. Här hittade vi också en bänk som stod ute i skogen. Men ännu en stig följde, liksom ännu en väg.

Från vägen kan man se Hultasjön, och dit gick vi för att ta lunch. Det fanns en bänk vid den lilla stranden, perfekt för att ställa ryggsäcken på för att lätt kunna få på den sedan. Hundarna fick sin mat, och därefter tog jag det jag behövde för att laga lunch med mig ut på en brygga.

Hundarna följde efter, men Chiko var väldigt tveksam till att gå ut på bryggan. Men när han såg Oliver och Charlie komma till mig så beslöt han sig för att testa, och sedan sprang han fram och tillbaka på bryggan. Stundom var jag rädd att han skulle välta ner hela primusköket i sjön.

Jag tänkte att hundarna skulle vila, men de hade andra planer. Charlie må ha legat i mitt knä en stund, men mest sprang han och Chiko och busade medan Oliver strosade runt. När det var dags att fortsätta var jag nog den enda som hade fått någon vila.

Denna växelverkan mellan vägar och stigar fortsatte, men till slut gick vi kanten av en åker för att sedan följa en gammal väg som ledde fram till en bondgård. Vi gick förbi bondgården och passerade flera hagar med kor och gamla stenrös. Mer svensk lantlig idyll kunde det inte bli.

Leden tog av in i en tom hage, som ledde fram till ännu en tom hage. Sträckan som följde nu var inte helt enkel. Det fanns ingen grind till hagen, så det var bara att krypa under eltråden och klampa sig igenom våtäng. Vi skrämde upp ett rådjur, som skällande sprang in i skogen.

Vi fick krypa under eltråden igen för att ta oss ut, och möttes av ett taggtrådsstängsel. Om leden fortsatte längs taggtråden eller på andra sidan var svårt att avgöra, för här blev markeringarna bitvis svåra att följa. Vi följde staketet en bit, men när terrängen blev både för blöt och trång fick jag hiva ryggsäcken över stängslet, hjälpa hundarna över tråden och sedan krypa över själv. Vi fortsatte att gå och kort därpå såg jag en öppning i stängslet för passage, men den var väldigt smal och spången som ledde fram skulle jag inte vilja kliva på.

Nu gick vi genom skogen, och kom snart fram till Kunhultasjön. Leden går här längs med vattnet, men där gick det inte att gå eftersom det låg så många omkullfallna trän. Innan jag riktigt hann greppa hur läget såg ut stod jag där med hundarna och packning, mellan fallna stammar och hade inget annat val än att än en gång krypa fram. Inte helt lätt på mark med mycket vatten och massa grenar. För ännu mer mysfaktor så hade vi hela tiden oljudet från ett vindkraftverk i öronen Men till slut tog vi oss ut från röran och bort från sjön och vi kom fram till en hage.

Där fanns det en grind, så vi slapp att krypa. Och ett tag såg det ut som att hagen var tom, men en bra bit bort kunde vi efter en stund skymta en flock kor. Det kändes bra att de var långt borta hann jag tänka, innan vi rundade ett stenrös där en mindre flock kor stod. Vi fick sällskap en bit bort till nästa grind.

Väl ute i hagen slog jag mig ner på ett stenrös, och valparna var slocknade i gräset så fort jag stannade. Det var tydligt att de inte hade så särskilt mycket ork kvar. Vi vilade där en stund och drack vatten. Men när jag kunde börja känna lite duggregn och molnen ovanför oss började dra ihop sig allt mer kändes det som läge att börja röra på sig och se om vi kunde hitta en lämplig plats att tälta på.

Vi fortsatte längs en väg, och det såg ut som att det hade gått att hitta en mysig plats vid Kunhultasjön, men nu kunde vi höra inte bara ett utan två vindkraftverk, och att sova med oljudet från dem hade jag ingen lust till. Så vi fortsatte mot Assjön.

Vägen dit gick längs vägar, och vi passerade ett av vindkraftverken innan vi kom ner till en asfalterad väg. Då började det också att börja blåsa, och det kändes än mer angeläget att hitta en tältplats. Eftersom jag har lite lokalkännedom i området, så valde jag att gå till höger bort mot en badplats. Det var en chansning, men jag gissade att eftersom det både blåste, skulle regna till kvällen och vägen också var avstängd längre fram på grund av ett vägarbetsbygge så skulle ingen bry sig om att åka och bada på kvällen.

Och mycket riktigt. När vi kom fram så var badplatsen tom och jag fann mig en plats att slå upp tältet på. Precis när jag fått upp det så tilltog vinden än mer och det började att störtregna. Det blev till att laga mat i absiden, men det gjorde egentligen ingenting. Hundarna var helt utslagna, och det var mysigt att lyssna på vinden och regnet.

Klockan åtta på morgonen hade bröderna vaknat, och de var redo för nya äventyr. Men vi tog en lugn morgon. Hundarna fick strosa som de ville runt tältet och busa, men jag satt mig på en sten och åt frukost.

Fram mot förmiddagen hade jag packat ihop allting och vi satte av igen. Vi följde asfaltsvägen tillbaka och tog oss nu tid att undersöka ett gammalt soldattorp som vi bara gick förbi dagen innan. Där står en staty av en gammal diktare vid namn A.J Carlsson. Vägen följer sedan Assjön och passerar flera fina hus.

Till slut kom vi fram till en liten väg, som leder upp till skogen. En mysig bit genom skogen följer innan leden passerar mellan åkerängar och man kommer fram till en gård. Leden fortsätter längs en väg genom skogen och förbi en hage med nyfikna får. En mysig väg att gå.

Leden fortsätter sedan över ett kalhygge, och genom ett område med omkullfallna träd och djupa leriga diken. Här fick vi än en gång krypa under trän, men också hoppa över diken. Belöningen blir en mysig stig ett par meter från åkrar. Där plockade jag årets första smultron.

Vi kom ut på en väg, och fick njuta av mer lantlig idyll. Men snart tar leden av in i hagar, fast vart leden viker av var svårt att avgöra. Nu följde en sträcka som jag hade haft svårt att reda ut om jag inte hade haft en app i telefonen som visade både leden och vart jag gick. Med telefonen i handen lyckades jag något så när följa leden genom hagar och snårig skog, och förbi taggtråd.

När markeringen för leden återigen började blev tydlig, var vi inte långt ifrån en asfalterad väg. På andra sidan vägen fortsätter leden genom ett område som kallas Skyttlingebäck. Skyttlingebäck består av båda äng och skog, och har en stor artrikedom vad gäller växter. Här kan man gå en liten rundslinga med blå och vit markering, och denna led delar ett tag också sträckning med Anebyleden. Här började hundarna att bli trötta, speciellt valparna.

Vi satte oss ner vid en stock, och där lagade jag lunch medan jag funderade på hur vi skulle fortsätta. Det var drygt en mil kvar till ledens slut, men det kändes varken kul eller bra för bröderna att pressa dem till att fortsätta att gå långt när de tydligt visade att de var trötta. De är fortsatt inte färdigväxta i kroppen, och att bygga upp en hund för vandring är något som måste få ta tid. Jag vill dessutom att vandring ska betyda någonting positivt för mina hundar.

Jag hade avtalat med min pappa att han skulle plocka upp oss under eftermiddagen, och av kartan kunde jag utläsa att vi snart skulle nå ännu en väg, så jag skickade vår position till honom. Sedan packade jag ihop och vi gav oss iväg den sista biten.

Vårt sista hinder att ta oss förbi blev ännu ett taggtrådsstängsel. Passagen var så pass liten att det omöjligt gick att passera med ryggsäck. Medan jag bar över ryggsäcken försökte Charlie krypa under stängslet och fastnade med pälsen. Han blev rädd och ryckte sig loss, och kvar blev en tofs pudelpäls. Jag fick leda hundarna igenom en och en. Sista biten gick genom en hage, och när vi kom fram till vägen slog vi oss ner vid vägkanten i skuggan i väntan på att bli upplockade.

Anebytrail, midsummer 2017

This year midsummer was celebrated in a tent set up by a lake in Småland, with the rain pattering against the canvas and three tired dogs. A midsummer hike on the Aneby trail.

Aneby trail is in total 85 kilometers long, and we hiked 30 kilometres. The miles we walked were not so much a hike through the forest but more of a hike on he countryside, even if some paths did take us through the woods.

The trail passes through where I grew up, but despite that I have never explored it. Bur during this visit to Småland I needed to change that. In the forenoon on Midsummer’s Eve Oliver, Charlie, Chiko and I set off from Marbäck. My father drove us, but you can start from the village Aneby to which you can travel by train and bus, or someplace else along the trail.

The first part of Aneby trail followed a country road. The sun was shining, but a cool breeze brought some releif as did the trees and their branches that stretched over the road. We passed pens with cows and horses, and while the cows were curious about us Charlie and Chiko were scared of them.

So it wasn’t only my respect for cows that made me nervous when we had to pass through an enclosure with cows. But we were in luck. The three cows just looked at us but kept their distance, and they were so far away that the brothers weren’t bothered.

When we were out of the enclosure the dogs quenched their thirst in a small stream before we continued into the forest. There we spooked some sort of big animal. I didn’t see what it was, but I could hear how it stood up in some thick shrubbery and then took off between the trees.

We soon reached a paved road that we had to cross, and shortly thereafter we reached a small country road, but soon the trail continued on a path through the forest again. Here Chiko had to face a fallen tree that lay across the path, and the problems that apparently are associated with jumping over a log. While Oliver jumps over the tree, and Charlie first jumps up on it and then down Chiko used a strange method and tried to walk over the log with his front legs which resulted in him sort of hanging over the tree, struggling to get his hindlegs over as well. But why take the easy solution?

After a while we reached another road, and here we had we passed a mostly clear felled area. Here we found a bench standing in the forest. But another path followed, as did another road.

From the road we could see Hultasjön, och there we stopped for lunch. There was a bench by the small shore, perfect to put the backpack onto so that I could easily get it back on later. The dogs got their food, and afterwards I took what I needed to cook lunch with me out on the pier.

The dogs followed, but Chiko was very hesitant about walking on the pier. But when he saw Oliver and Charlie walking over to me he dicided to give it a try, and then he kept running back and forth on the pier. Ocasionally I though he would knock the entire Primus kitchen into the lake.

I thought the dogs would rest, but they had other plans. Charlie did lay down in my lap for a while, but mostly he ran after Chiko and played while Oliver sauntered around. When it was time to continue I believe I was the only one who had gotten some rest.

The switching between roads and paths continued, but eventually we came to follow the edge of a field and then continued along an old country overgrown road that led to a farm. We walked passed the farm and several pastures with cowns and old mounds of stones. You can’t get more Swedish countryside idyll than that.

The trail continued into an empty pasture that led to one more empty enclosure. The section that now followed wasn’t all that easy. There was no gate to the enclosure, so we had to crawl underneath the electric fence and struggle through wetland. We scared a deer, that took off into the woods barking.

We had to crawl underneath the fence again to get out, and was met by barbed wire fence. If the trail continued along the barbed wire or on the other side was hard to judge, for the markings were now sometimes tricky to follow. We followed the fence for a while, but when the terrain got both too wet and narrow I had to throw the backack over the fence, help the dogs under and then crawl after. We continued walking and shortly thereafter I saw an opening for hikers to pass through, but it was smal and the footbridge leading up to it looked like it would break if you stepped on it.

Here we continued through the forest, and soon reached the lake Kunhultasjön. The trail follows the shore, but you can’t walk there because of all the fallen trees. Before I had time to grasp the situation I stood there with the dogs and backpack, between falled logs and had no other choice but to once again crawl my way through. Not entierly easy with the ground being wet and covered with branches. To add one more cozy factor we heard the noise form a wind factory station the entire time. But eventually we got out from the mess and away from the lake and reached another pasture.

There was a gate, so we didn’t have to crawl. For a while it looked as if the pasture was empty, but eventually I spotted a a herd of cows. I had time to think it felt good that they were so far away when we rounded a mound of stones where a small herd of cows stood. We were accompanied for a while on our way to the next gate.

Once we were out of the pasture I sat down at a mound of stones, an dthe puppies fell asleep in the grass as soon as we stopped. It was obvious that they didn’t have much energy left. We rested for a while and drank some water. But when I began feeling raindrops and the clouds above us began to gather more and more I felt it was time to get a move on and see if we could find a suitable place to set up camp.

We continued along a road, and it looked as if we could have found a cozy spot near Kunhultasjön, but now we could hear not only the sound from one but two wind power stations, and I really didn’t feel like sleeping where the noise from them could be heard. Se we continued towards the lake Assjön.

We followed roads all the way there, and we passed one of the wind power stations before reaching a paved road. Now the wind began to blow, and I felt that finding a place to set up the tent was becoming more and more urgent. Since I have some knowledge about the local area I choose to turn right and walk towards a bathing place. It was a bit of a shot in the dark, but I guessed that since it was blowing strong winds, was supposed to rain a lot in the evening and the road was blocked further down because of road constructions not many would bother to go there to swim or party in the evening.

And I was right. When we got there the bathing place was empty and I found a place to put the tent up. Just as I was done the wind got stronger and it the rain began to pour down. I cooked in the vestibule, but I didn’t really mind. The dogs were knackered, and it was cozy to listen to the wind and rain.

At eight in the morning the brothers had woken up, and they were ready for new adventures. But we took it slow that morning. The dogs got to roam around the tent and play while I sat down on a rock to eat breakfast.

In the forenoon I had packed everything up and we set off. We followed the paved road back from where we came the day before and took the time to explore an old soldier’s cottage which we had jut walked by the day before. There we saw he statue of the poet A.J. Carlsson. The road continues along Assjön and pass several beautiful houses.

Eventually we reached a small road leading up the forest. A cozy way through the forest followed before the trail continued between fields and lead to a farm. The trail then followed a road continuing through the forest and we passed a pasture with curious sheep. It was a very nice walk.

The trail continues over a clear falled area, and through a section of the forest with lots of fallen trees and deep muddy trenches. Here we once again had to crawl under trees, but also jump over trenches. The reward was a cozy path a couple of meters away from some fields. There I picked the first wild strawberry of the year.

We reached a road, and got to enjoy more countryside idyll. But soon the trail takes a turn through some pastures, but ecxactly where the trail continued was hard to determine. Now a section followed that I would have had a hard time navigating if it wasn’t for an app that shows both the trail and my location. With the phone in my hand I managed to just about follow the trail through pastures and thick forest, and past barbed wire.

When the markings for the trail once again became easy to find we weren’t too far away from a paved road. The trail continues on the other side of the road through an area called Skyttlingebäck. Skyttlingebäck consists of fields and forests, and is home to a large species of diversity. Here you can walk a short walk that takes you back to the entrance of Skyttlingebäck that has blue and white markings, and this trail follows Anebytrail for a while. Here the dogs began to get tired, especially the puppies.

We sat down at a log, and there I cooked lunch while I thought about how to continue. There were about 10 kilometres left of the trail, but it didn’t feel fun or like a good thing to press the brothers to continue such a distance when they both clearly showed that they were tired. They are not fullt grown, and to train a dog for hiking is something that must be allowed to take time. I also want hiking to mean something positive for my dogs.

I had arrranged with my father to come and pick us up in the afternoon, and from the map I could read that we soon were about to reach another road, so I sent our position to him. Then I packed up and we left to finish the last leg of the hike.

Our last hurdle to pass was another bared wire fence. The opening for passing through was so small that it was impossible to go through with a backpack. So while I carried the backpack over Charlie tried to crawl underneath the fnce and his fur caught on the fence. He got scared and pulled away, leaving some fur behind. I had to lead the dogs through one by one. The last bit of the trail went through another pasture, and when we reached the road we sat down at the roadside in the shadow to wait for our ride.