To read in English, please right click here and open in new tab

Att planera är halva nöjet sägs det. Att planera kan vara en mardröm ibland, speciellt när det pågår en pandemi som sätter stopp för plan efter plan. För mig var det viktigt att hålla mig någorlunda nära hemmatrakterna, och att i största möjliga mån undvika att åka kollektivt. Tillslut föll valet på Tjustleden och några etapper av Ostkustleden. Jag hade hört flera personer tala gott om Tjustleden. Jag frågade runt och fick höra att det inte var så många beteshagar som man behövde gå igenom och det lät tilltalande att avsluta vandringen vid kusten. 12-13 dagar beräknade jag att det hela skulle ta, packade och såg fram emot att äntligen få komma iväg på en längre vandring.

Dag 1 – etapp 9

I min lilla anteckningsbok där jag för korta dagboksanteckningar när jag vandrar har jag skrivit: Solig dag med en del vind. Mycket grusväg, men fint uppifrån berget. Vi gick genomen hage med hästar. 

Det är också en ganska så bra summering av första dagen på Tjustleden. Vi började vår vandring strax utanför Falerum på en grusväg som vi blev avsläppta på av min pappa som snällt ställde upp som chaufför. Vägen slingrade sig fram mellan skog och hagar, och ibland kunde sjön Åkervristen skymtas. När vi passerade en rödmålad liten gård stod det två ståtliga träd, en ask och en lönn, precis intill vägen med en skylt som berättade att träden planerats av två bröder, Paulus och Karl Johansson, innan de for till Amerika 1883. Det kändes lite andaktsfullt att stå och beskåda de två träden och jag undrade hur det hade gått för de två bröderna.

Efter en dryg timme fortsatte leden på en sig, och det var skönt att känna mjuk mark under fötterna; fötterna kändes ömma av att gå på hårt underlag. För första gången på en vandring så klövjade Tycho. Eftersom han inte är särdeles gammal än så gick han med i stort sätt tom väska. Det enda han hade i var lite mat för att stabilisera väskorna så att de inte skulle fladdra och uppblåsta plastpåsar för att det skulle vara volym i dem. Vi hade provat att gå med klövjeväska på promenader hemma, och Tycho hade inte brytt sig det minsta. Det gjorde han inte nu heller.

Vi fann en plats med utsikt över Åkervristen, och satte oss där för att äta lunch. Jag har alltid haft svårt för frystorkad vandringsmat, och hade till denna vandring införskaffat en bok med recept på torkad mat som går att blanda till hemma och som inte behöver mer tillagning än att det ska stå och dra sig i tio minuter med varmt vatten. Min hemmagjorda tomatrisotto var definitivt godare än färdigköpt påsmat.

Efter lunch och lite vila fortsatte vi, och kom snart fram till en hage med elstängsel. Om vandringsleder nu nödvändigtvis måste gå genom hagar så önskar jag att det fanns information om vad det är för djur som går i hagen och om det finns en alternativ väg runt. Som det var nu så saknades detta, så vi klättrade över stättan och in i hagen. Jag höll hundarna i kort koppel medan jag höll utkik efter djur och markeringar för leden. Snart såg jag fyra hästar, och när de såg oss så skyndade de iväg. Det kändes bra att de inte verkade vilja ha ett möte med oss, så vi fortsatte att gå.

Men hästarna verkade snabbt vänja sig vid oss, för när vi återigen såg varandra stod de rakt på leden och de verkade inte ha några planer på att flytta sig. Jag hade heller inga planer på att försöka flytta på hästarna, utan bestämde mig för att gå runt dem. Då fick jag också syn på nästa stätta och tog sikte på att gena dit. En av hästarna kände sig dessvärre plötsligt modig, och började gå efter oss. De andra hästarna hakade snabbt på, och snart stod vi omringade av hästar med elstängslet i ryggen. Jag vill understryka att hästarna bara var nyfikna, men hundarna var livrädda. Tycho försökte desperat att klättra upp på min rygg, och Charlie var helt fastfrusen där han stod. Jag lyckades få Tycho under elstängslet, men Charlie ville inte röra sig en millimeter. Jag fick själv då klättra under eltråden så att jag kunde dra honom under den.

Vi stod nu på en trång gata mellan elstängslet och ett gammalt taggtrådsstängsel beväxt med stora buskar och små träd. Hundarna var fortsatt rädda, Charlie stod frusen och Tycho fortsatte att hoppa runt och försöka klättra upp på mig. Och där råkade han komma åt elstängslet. Med ett hjärtskärande skrik fick han total panik och försökte forcera taggtråden. Jag tog tag i kopplet för att dra in honom från taggtråden men fick kopplet runt fingrarna och jag kunde inte få loss dem. Jag fick hålla emot med hela min vikt för att inte bli indragen i taggtråden. Tack och lov skadade han sig inte på taggtråden (det finns fördelar med en lurvig päls), och mina fingrar klarade sig hyfsat bra.

Men två motsträviga hundar försökte jag gå längsmed gatan för att leta efter en plats där vi kunde ta oss ut. Jag fann den, en stolpe i taggtrådsstängslet var lös, så jag kunde lyfta upp den för att hundarna skulle kunna gå ut. Tycho kröp under efter en viss tvekan, men Charlie var fortsatt i ett låst läge; tillslut fick jag knuffa honom under taggtråden.

Båda hundarna var skärrade och stressade efter upplevelsen, och jag hoppades innerligt att vi skulle slippa fler hagar. Vi behövde alla tre varva ner lite, så när vi efter en stund kom upp på ett berg satte vi oss ner för en längre vila.

En brant och stenig stig ledde ner från berget, och det fanns rep uppspända som man kunde hålla sig i. Vi kom snart ut på en väg, och snart en liten stig som ledde till sjön Kvarnsjön. Vi stannade till där för att fylla på vatten innan vi fortsatte till större delen på grusväg och förbi ett och annat kalhygge. Vi hittade däremot lite kantareller som jag plockade till kvällsmaten, och hallon. Tycho försökte att plocka hallonen, men han fick nog mer löv och taggar i munnen än bär för hans teknik var inte särdeles raffinerad.

Vi kom fram till ett vindskydd som låg på en stenig höjd vid sjön Lermon. Vi slog läger i vindskyddet, och hundarna var ganska så ordentligt trötta. Jag hade en nytt liggunderlag med mig, en tidig födelsedagspresent från min pappa, mina bröder och min ena moster, och Tycho la snabbt beslag på det. Innan jag satte mig för att laga middag tänkte jag att det hade kunnat vara skönt att ta ett bad, och strax efter att jag klivit upp ur sjön och klätt på mig kom det en äldre man som skulle fiska. Vi pratade lite vandring, och han hade vandrat en hel del i fjällen när han var yngre men nu var det för jobbigt. Han menade att backarna blir större när man blir äldre.

Innan jag gick och la mig för natten ville jag fylla på vattenflaskorna och fylla kastrullen med vatten till frukost. Medan jag filtrerade vattnet så brast en söm på den nya vattenpåsen jag filtrerade vattnet ifrån. Det gick att nypa ihop sömmen, men jag insåg att detta bara var en tillfällig lösning.

Dag 2 – etapp 8

Vi vaknade till en gråmulen morgon, och det kändes som att regnet hängde i luften men inte riktigt ville bryta ut. Jag hade sovit väldigt gott på mitt nya liggunderlag, och kände mig utvilad och redo för dag 2. Både Charlie och Tycho hade också lyckats få plats på liggunderlaget under natten.

Snart efter att vi hade gett oss av så började det att regna, och det fortsatte sedan att regna under i stort sett resten av dagen. Fortsatte gjorde också grusvägarna, och hagarna. Grusvägarna gick till och med genom hagarna. Hundarna var inte nöjda med detta. I en av hagarna var det en flock med kor, och de ville komma fram och hälsa på hundarna. Charlie blev än en gång paralyserad av rädsla, och Tycho ville återigen klättra upp på min rygg. Jag fick dra Charlie efter mig, för höll vi oss i rörelse så gick korna en bit bakom oss istället för att vara framme och nosa på hundarna.

Vid sidan utav en av vägarna fanns en någorlunda plan yta där jag kunde spänna upp min tarp för att vi skulle få skydd från regnet medan vi åt lunch och vilade. Tycho var ganska så uppstressad, men när han väl lugnade ner sig så somnade båda hundarna och sov gott. Det blev en lång paus på nästan två timmar innan vi fortsatte genom ännu en hage.

Men därefter blev det lite mer variation. Vi hamnade på en stig och ett kalhygge så övervuxet att det knappt gick att se ledmarkeringarna eller att ta sig fram ibland. Men snart följde det både grusväg och beteshage igen.

Därefter blev vandringen lite roligare. En stig tog vid efter hagen, och terrängen blev mer kuperad. Det blev till och med så att jag fick klättra upp för ett berg med hjälp av ett rep, medan hundarna smidigt och snabbt studsade upp. Nu började det kännas kul att vandra igen.

När vi gick ner från berget bestämde sig Tycho plötsligt för att han var trött och ville sova. Han hittade en mossbeklädd sten och la sig där för att sova. Jag lät honom vila en liten stund innan vi fortsatte, det var inte alls långt kvar till vindskyddet nu. Vi passerade Björndalsgruvan, en gruva som var aktiv mellan åren 1900-1916 och kom ut på ännu en grusväg. Vindskyddet ligger nära vägen, men för att komma dit är man tvungen att gå igenom en hage.

Det var ingen lång sträcka man behövde gå för att komma bort till vindskyddet, och jag kunde se nötkreatur en bra bit bort. Vi borde hinna över, tänkte jag, om vi skyndar oss lite. Både jag och hundarna var lite stressade redan när vi klev in i hagen, och Tycho dansade rakt in i elstängslet. Han skrek naturligtvis till och försökte rusa iväg. Kopplet satte stopp för hans flyktförsök, men vi höll en snabb takt genom hagen. Men Tychos skrik hade väckt betesdjurens uppmärksamhet, och strax kunde jag se hur en flock av ungtjurar och kvigor kom springandes rakt emot oss. Vi sprang i vår tur till vindskyddet, och jag hann precis få in hundarna genom grinden när djuren hann ikapp oss.

Vid det laget var jag både less på hagar med betesdjur och grusvägar. Fötterna ömmade rejält, och jag kände mig lite uppgiven när jag satte mig ner i vindskyddet. Men det ändrades snart, för en kompis var på väg tillsammans med sina hundar, sin dotter och en vän för att sova en natt ute. Och med sig hade de middag.

Jag hann med ett dopp i sjön Stora Vrången som vindskyddet ligger intill innan de dök upp, och de kunde korsa hagen utan några incidenter. Charlie och Tycho blev riktigt nyfikna på den lilla dvärgpudelvalpen som de hade med sig. De dukade upp till tacobuffé, och hade med sig en PET-flaska som jag kunde skruva fast mitt vattenfilter på och använda istället för påsen, och en powerbank så jag kunde ladda telefonen (solceller är kanon, så länge det inte regnar). Det var en väldigt trevlig kväll, och jag kände mig laddad och vid gott mod när jag gick och la mig.

Dag 3 – etapp 7

Det skulle bli varmt denna dag, och vi hade en lång etapp att gå. Jag försökte därför att komma iväg i  hyfsad tid. Men först behövde vi ta oss tillbaka genom hagen ut till grusvägen. Denna gången gick det bra, och vi fortsatte vår vandring längsmed vägen tills vi kom fram till en skogsstig. Det var inte länge vi fick njuta av skogen däremot, för snart kom vi ut på ett stort kalhygge som leden korsade.

Efter kalhygget kom vi fram till en sönderkörd skogsväg, och snart stod vi öga mot öga med dagens första hage. Jag bestämde mig på en gång för att försöka gå runt, och det blev att gå terräng genom ännu ett kalhygge som låg bredvid hagen. Efter ett tag såg jag att stängslet till hagen försvann; det låg ner. Hagen var alltså tom, så vi kämpade oss tillbaka genom alla grenar och allt ris som låg på kalhygget för att gå genom hagen. Vi kom ut till en väg. Och ännu en hage, och vi hade inget annat väl än att gå igenom.

Det gick bra, men på kartan såg det ut som att risken var stor att vi snart skulle behöva gå igenom mer betesmark. Jag bestämde mig då för att gena genom skogen till den väg som leden skulle leda ut till. Det var lättare sagt än gjort, för det fanns inga stigar, vegetationen var bitvis tät, och det låg taggtråd halvt dold lite här och var. Det tog närmare 40 minuter att gå knappt 500 meter. Men i kanten av en åker gjorde vi ett intressant fynd, en grop med ben som någon hade grävt upp.

När vi kom ut till vägen var vi alla tre ganska så slut, så vi satte oss vid vägkanten för att vila, dricka vatten och äta lite innan vi fortsatte. Leden fortsatte att variera mellan grusväg och skogsstig, och efter ett par timmar kom vi fram till sjön Holmsjön.

Där vid sjön tog vi en lång lunchpaus, och hundarna somnade snart. Jag passade på att fylla på vatten, och märkte att även att jag bakspolade vattenfiltret ordentligt så gick det trögt att fylla på med vatten, och jag fick krama om flaskan ordentligt för att det skulle rinna ut något vatten. Men jag lyckades fylla på alla vattenflaskor.

När vi fortsatte var det ömsom på grusväg och ömsom genom skog på stigar och vägar för skogsmaskiner. Vi kom upp på ett berg som bjöd på vacker utsikt, och skogen runtom var väldigt vacker. Men kort därefter stod vi återigen framför en hage, men det gick att undvika att gå genom hagen om man fortsatte på en grusväg. Även att jag nu fått rejält ont i fötterna, och då speciellt när jag gick på väg, var hagen inget alternativ när det gick att slippa hagen, så det var bara att traska på.

Men även om jag gjorde mitt bästa för att undvika hagar så stod vi tillslut återigen i en hage, eller snarare i en serie av hagar. För när vi gick ur den ena så fann vi oss i en ny. Och här märkte jag tydligt att de tidigare händelserna satt sina spår i Charlie. Han vägrade att gå in i dem. Det var tydligt att han förknippade stängsel och stättor med obehag, och skulle inte gå in i hagarna. Jag blev tvungen att tvinga honom att gå ändå, för vi behövde ta oss fram och det var så pass sent nu att jag ville komma fram till vindskyddet innan det började mörkna.

Vid det laget hade jag tappat räkningen på alla hagar som vi stött på under vår vandring, och det kändes till och med välkommet när vi återigen stod på en grusväg. Dagens etapp skulle vara 20 kilometer lång, så när vi kom fram till en skylt där det stod att det var 18 kilometer kvar till vindskyddet vi kommit ifrån och 2 kilometer kvar till vindskyddet vi skulle till så kändes det väldigt skönt. Därför var det med bestörtning som jag efter att ha gått vad som kändes som en evighet på grusväg kom fram till en ny skylt där det stod att det nu var 20 kilometer till gårdagens vindskydd och 1 kilometer kvar till nästa vindskydd… hur går den ekvationen ens ihop?

Det var den längsta kilometern jag någonsin gått, om det nu verkligen var 1 kilometer för skyltarna litade jag inte längre på, innan vi kom fram till vindskyddet. Men först var vi tvungna att gå genom ännu en beteshage och sedan en tät skog med massor av mygg.

När vi väl kom fram till vindskyddet kryllade det av myggor, knott och bromsar. Jag slog upp tältet i vindskyddet och stängde in hundarna så att de var skyddade från alla blodtörstiga insekter. Vindskyddet låg vid en sjö, så jag gick ner till vattnet för att fylla på vattenflaskorna, men det gick knappt att rena vatten nu. Trots många bakspolningar så var jag tvungen att trycka hårt på flaskan för att pressa vattnet genom filtret, och snart var flaskan så pass hoptryckt att jag inte ens fick ut tillräckligt med rent vatten för att fortsätta spola filtret. Jag försökte att använda den trasiga påsen, men läckan blev snabbt så stor att det inte gick att hålla igen den. Det var bara att börja koka vatten istället. När jag gick och la mig den kvällen kunde jag inte hjälpa att tänka att denna vandring var mer besvär än vad den var värd.

Dag 4 – etapp 6

När det var dags att lämna vindskyddet så vill inte Charlie gå. Han la sig ner vid vindskyddet och vägrade att följa med. Jag provade att gå för att se om han skulle följa efter, men det var först när jag vänt om för att gå tillbaka som Charlie kom. Det kändes inte som att han var särdeles pigg på att fortsätta att vandra, och jag tänkte att vi får se hur det går idag.

Och till min förvåning så gick vi genom mycket skog. Vi korsade en hage i början, men sedan var det mycket skog. Jag provade att låta Tycho gå lös för att träna lite på det, och till min överraskning så hade någonting hänt sedan vi vandrade sist. Han var väldigt uppmärksam på mig, lyhörd och höll koll på mig hela tiden. Det gjorde att jag vågade ha honom lös längre sträckor, och han höll sig hela tiden nära mig. Det kändes väldigt skönt, för jag hade länge trott att Tycho skulle bli en hund som var svår att ha lös.

Det kändes som att jag äntligen började få lite av den vandring som jag hade trott att jag skulle få uppleva. Vi kom fram till en trappa som ledde upp över klippor, och kom fram till den väldigt häftiga hängstenen.

Vi kom fram till den lilla sjön Sixgölen, och det hade nu börjat regna. Det var en väldigt vacker sjö med klippor och omgärdad av fin skog. Det finns ett vindskydd vid sjön, och jag bestämde mig för att stanna där för att bada och äta lunch.

Jag hade hittat lite kantareller som jag stekte upp för att toppa maten med, och medan jag satt där la sig hundarna för att vila och jag skrev vart jag var till mina friluftskompisar. Jag fick då veta att en av dem var ute i skogarna och plockade vamp, och att jag kunde få skjuts till stugan om jag ville. Jag tittade på hundarna som låg och sov och bestämde mig för att det lät som en väldigt bra idé. Vi hade haft en fin vandring, fått njuta av fin natur och rastade nu ett vindskydd på en plats som ingöt lugn medan regnet stilla strilade ner. Det kändes inte fel som att sätta stopp här medan dagen fortfarande var på topp, och vila upp ordentligt i stugan.

Stugan var en gammal snickarverkstad, och kvar fanns gamla verktyg och en liten bäck som rann genom trädgården. Vi skulle ha stugan för oss själva, men vi blev försedda med rent vatten, ostmackor, läsk och fick erbjudande att låna ett vattenfilter.

Hundarna gjorde ingenting annat än att sova, men jag åt och grunnade på hur vi skulle fortsätta. Jag visste att vi skulle behöva korsa en hage med en tjur på etapp 4 och att det troligen inte fanns någon väg runt hagen. Det var den enda hagen jag hade vetat om i förväg på denna led, och jag kände mig inte det minsta sugen på det. Jag sökte på olika vandringsforum för mer information om eventuella hagar, studerade kartor och kunde konstatera att vi var långt ifrån färdiga med alla dessa hagar. Jag kunde se på kartorna att även om morgondagen skulle bjuda på mycket skog så var det mycket väg på resten av etapperna, och jag kände mig tveksam till om mina fötter klarade av mer väg. Min ena fot gjorde fortsatt väldigt ont trots att vi gått mest på mjuka skogsstigar denna dag.

Som av en tillfällighet dök det också upp ett inlägg om just de etapper av Ostkustleden som jag hade planerat att gå och i inlägget stod det att läsa om hur det inte fanns dricksvatten att tillgå på 1,5 etapp; alltså ungefär 1,5 dygn för vår del. Det fanns inte en chans att vi kunde gå 1,5 dygn utan tillgång på vatten, och så mycket vatten att det räcker för mig och hundarna i 1,5 dygn kunde jag inte bära med mig.

Jag diskuterade med vänner och med familj, och kom tillslut fram till att det inte var värt att fortsätta. Skulle jag fortsätta så var det inte för att det var kul att vara ute och vandra, utan bara för att jag skulle gå klart leden. Och att vandra bara för att kändes väldigt tungt. Tungt var det också att se hur jobbigt hundarna tyckte beteshagarna var, och hur Charlie inte hade velat fortsätta på morgonen.

Det satt väldigt långt inne, jag brukar alltid fullfölja det jag tar mig för, men det fanns egentligen inte en enda vettig anledning till att fortsätta. Jag bestämde mig för att avbryta, och att gå in till Västervik istället för att där avsluta vandringen. Det skulle ge oss en natt till ute, och som en tillfällighet så skulle min kompis som kommit ut andra natten passera platsen där nästa vindskydd låg med sin familj nästa dag och de tänkte stanna till och äta middag. Det lät som att det kunde bli en bra sista natt på Tjustleden.

Dag 5 – etapp 5

Jag vaknade tidigt på morgonen, och så snart jag klev ur sängen så kände jag att det var ett bra beslut att avbryta; det gjorde fortsatt rejält ont i foten. Så pass att jag först tvivlade på om jag överhuvudtaget skulle kunna gå på den, men så snart jag började röra på mig så värmde smärtan till stor del ut.

En av mina fantastiska friluftskompisar hade erbjudit att köra mig och hundarna till leden innan han åkte till jobbet så att vi skulle slippa ett par kilometer asfaltsväg. Han erbjöd sig sedan också att köra förbi de hagar han kände till och ett område fullt av vildsvin. Det lät väldigt bra, och det visade sig snart att det var större delen av etapp 5 som vi körde förbi.

Vi fick med andra ord en kort vandring bort till vindskyddet som var vackert beläget vid sjön Mösjön. Vid vindskyddet slog jag upp tältet och spände upp tarpen över det så att vi fick en skuggad plats att vistas på. Jag blåste upp liggunderlaget och la det under tarpen, och la mig sedan där för att mysa med hundarna. Det var Tychos 1-årsdag, och jag hade packat med lite extra gott till hundarna för att kunna skämma bort dem denna dag.

Det uppskattades, men Charlie var inte alls på humör. Faktum var att jag började bli orolig, för han sökte väldigt lite kontakt med mig, var sur mot Tycho och fördrog att hålla sig en bit ifrån oss. Jag började fundera på om det var mer än att han fått nog av vandringen, om han hade blivit sjuk också. Men fram emot eftermiddagen så började jag känna igen Charlie igen. Han började leka med Tycho, och ville ligga i mitt knä för att gosa. Det var väldigt skönt att se.

Vartefter eftermiddagen led så började det komma fram myggor, så jag började leta upp grenar för att göra en brasa. När min vän med familj dök upp så blev hundarna överlyckliga, och de var fortsatt väldigt fascinerade av den lilla dvärgpudelvalpen, och han verkade tycka att Charlie var ganska häftig.

Med sig hade de pizza, och det smakade väldigt gott. Efter maten skulle jag koka upp vatten till te, och märkte då att gasköket lät väldigt konstigt. Gaskök brukar inte vara tysta, men det lät väldigt mycket och jag kunde se en blå låga på undersidan av själva brännaren. Vi fick vårt tevatten, men när jag stängde av köket såg jag att plastdetaljerna under brännaren bubblade, och när jag och min vän kände på gastuben kände vi att den var varm; inte kall som den ska vara precis efter användning. Jag vågade inte använda köket mer, och tänkte att detta om något var ett tecken på att denna vandring inte var menad att slutföras.

Dag 6 – Västervik

Jag vaknade till under natten, och till sist tidigt på morgonen. När hundarna märkte att jag var vaken så ville de gå upp så det var bara att starta dagen. Utan kök fick jag nöja mig med lite russin och choklad till frukost, och sedan var det bara att packa ihop och fortsätta, och denna morgon så var Charlie villig att fortsätta.

Efter en kort sträcka längsmed en väg kom vi in på en stig, och den kanske vackraste sträckan på hela vandringen bredde ut sig; barrskog med klippor och blommande ljung. Just då kändes det plötsligt synd att avbryta vandringen. Tänk om vi gick miste om sådana här vackra partier? Det kändes synd. Men så stod vi plötsligt framför ännu en hage som skulle korsas. Den stod förvisso öppen, men den ledde till en stätta som ledde ut till ett järnvägsspår, och på andra sidan stod ännu en stätta. Det kändes helt idiotiskt att göra en sådan övergång vid ett järnvägsspår. Du ska inte bara klättra över stättor, du ska också hålla koll på att det inte plötsligt kommer ett tåg i full fart.

Det följde flera hagar, och vid en utav dem gick det taggtråd mellan de översta stegen på stättan. Riktigt farlig att gå över ifall man trillar eller trampar fel. Det var inget jag vågade låta hundarna gå över, och eftersom det var fårstängsel så kunde jag inte lyfta upp en tråd till hundarna att gå under heller. Jag fick helt enkelt bära över hundarna.

Men sedan följde mer fin skog och en stig som slingrade sig upp och ner för klippor och fram mellan små sjöar. Tycho visade än en gång hur duktig han var på att gå lös. Det var en fin vandring, men idyllen bröts när vi kom fram till ett illa åtgånget vindskydd och strax därefter en väg. Vi hade nu nått utkanten av Gertrudsvik i Västervik, och där slutade också anslutningsleden från Tjustleden till Västervik.

Vi skulle däremot fortsätta in till centrala Västervik där vi skulle möta upp min pappa för att åka hem till honom. Vi följde en asfalterad gångväg längsmed havet, och även om det var fint att gå där så gjorde det brutalt ont i foten. Det var därför en lättnad när vi hittade varandra nära Fiskaretorget, och jag kunde sätta mig i bilen.

Denna vandring blev verkligen inte vad jag hade förväntat mig. Istället för en härlig två veckors vandring så bjöds vi mest på grusvägar och beteshagar. Det slog mig när jag tittade igenom de foton jag tagit att det ser väldigt vackert, mysigt och idylliskt ut och även om vi hade fina sträckor, mysiga stunder och det var kul att träffa vänner så var det i slutändan en vandring som höll på att ta knäcken på både hundarna och mig. Och den där värken i foten? En svårläkt överbelastningsinflammation visade det sig, så denna vandring kommer göra sig påmind varje dag ett bra tag framöver. Det kostade verkligen mer än vad det smakade. Jag har bara fått förlika mig med att ibland kan det bli så, ibland kan det man älskar att göra mest bli till total pest. Men nästa äventyr väntar runt hörnet, och jag ser väldigt mycket fram emot det.

Tjustleden, July 2020

Planning is half the pleasure some say. But sometimes planning can be a nightmare, especially when there is a pandemic making plan after plan impossible. It was important to be stay somewhat close to home, and if at all possible avoid public tansport. Therefor I eventually decided to hike the trail Tjustleden and a couple of sections of the East Coast Trail. I had heard only good things about Tjustleden, and when asking around I was told there were not many pastures to cross and it sounded appealing to finish the hike on the coast. I planned for the hike to take 12-13 days, packed accordingly and was greatly looking forward to a long hike.

Day 1 – section 9

In my small notebook where I write down notes when hiking I have written: ”Sunny day with some strong winds. A lot of gravel roads, but nice view from the mountain. We walked through a pasture with horses”.

That pretty much sums up the first day out on Tjustleden. We started just outside the village Falerum on a gravel road where my father was kind enough to drop me and the boys off; he had kindly agreed to also pick us up after we had finished the hike. The road lead past both forest and pastures, and sometimes I could get a view of the lake Åkervristen. We passed a small red painted farm with two large trees just by the side of the road, an ash and a maple. There was a also a sign telling bypassers how the trees were planted by the two brothers Paulus and Karl Johansson before they left for America in 1883. I felt a bit in awe standing there and looking up at these magestic trees, and could not help but wonder how life had turned out for the brothers.

After about an hour of hiking the trail finally continued on a path through the forest, and it felt good to finally walk on soft ground; my feet felt sore after walking on the road. For the first time ever Tycho was carrying his own backpack on a hike. Considering his young age he was not really carrying anything, the only things I had packed in his bags were a bit of food to stabalise the bags so they would not flap around and plastic bags filled with air to fill the bags out. We had done a couple of walks at home with the backpack and Tycho had not cared about the backpack at all. He did not seem to care about it now either.

We found a spot with a view of Åkerkvisten where we sat down to have lunch. I have always struggled with the freeze dried meals you can buy for hikes, and so I had bought a book with recipes on making my own meals with dry ingredients either I can buy in stores or dry myself and that I only had have to pour hot water over when out on the trail. My homemade tomato risotto was definitely better than any freeze dried meal I have ever bought.

After lunch and a bit of rest we continued and soon we reached a pasture with an electric fence. If trails have to pass through pastures I wish there would be signs informing hikers what animals are kept in the pasture and if there is an alternative route. But there was no such sign so we climbed the stile into the pasture. I kept the boys’ leashes short while I kept an eye out for animals and the orange dots marking the trail. I soon saw four horses, and when they saw us they ran in the opposite direction. I felt good about how they seemed to want to avoid us, and so we continued.

The horses did however get used to our presence quickly, for when we next saw each other they were standing on the trail and did not seem to have any plans to move. I did not plan to make them move either, and decided to walk around the horses. That is when I saw the next stile and decided to take a short cut there. But one of the horses had apparently been gathering its courage and decided to approach us. The other horses followed, and we were soon surrounded by horses with the electrical fence right  behind our backs. I want to make it clear that the horses were only curious, but the dogs were absolutely terrified. Tycho was attempting to climb up onto my back while Charlie stod frozen to the spot. I managed to get Tycho under the fence, but Charlie would not move even a milimeter. I had to crawl underneath the fence so I could pull him under it.

We were now standing in a narrow space between the electrical fence and an old barbed wire fence with large bushes and small trees. The dogs were still scared; Charlie stod frozen and Tycho kept jumping around and trying to climb up on me. And that is how he ended up touching the electrical fence. With a heart wrenching scream he went from terrefied to panicked and tried to force the barbed wire, and when I tried to stop him by pulling on his leash I the leash wrapped tightly around my fingers. I could not get my fingers loose, and I could not get a good grip on the leash and had to use my body weight to not be dragged into the barbed wire. Luckily Tycho did not injur himself, all that fur is good for protection, and my fingers were sore bot not injured.

I walked along the corridor between the two fences with two struggling dogs while tryig to find somewhere to get out. I found a loose post that I was able to lift up so the dogs would be able to get out. After some hesitationTycho crawled underneath the fence, but Charlie was still in shut down mode. In the end I had to push him underneath the barbed wire.

Both dogs were anxious and stressed, and I desperately hoped there would be no more pastures. All three of us needed to calm down, so when we reached a mountain we sat down to rest.

A steep and rocky path lead down from the mountain, and there was a rope you could hold on to for balance. We soon reached a road, and then a small path lead to the lake Kvarnsjön. We stopped there to refill the water bottles before continuing for the most part on gravel roads leading past a few clear fellings. I found some yellow chantarells and picked them for dinner. There was also wild raspberries, and Tycho tried to pick them. He was very entusiastic but lacked finess so I am quite sure he ended up with more leaves and thorns in his mouth than berries.

We reached a shelter located on a stoney hill by the lake Lermon. We set up camp in the shelter, and the dogs were very tired. I had a new sleeping pad, an early birthday present from my dad, brothers and one of my aunts, and Tycho quickly claimed it. I decided to have a bath before dinner, and shortly after I had gotten out of the lake and dressed an elderly gentleman showed up to fish. We spoke about hiking. He had hiked a lot in the mountains when he was younger but found it too strenuous now. He claimed that the hillsides grow longer as you grow older.

Before going to bed I wanted to refill my water bottles and my pot so I would have water prepared for breakfast. But while I was filtering the water a seam ruptured on the new water bag I was filtering the water from. I could pinch the seam closed, but I realised this was only a temporary solution.

Day 2 – section 8

We woke up to a grey and cloudy morning. I could tell that it would start raining at some point. I had slept very well on my new sleeping pad, and I felt rested and ready for day two. Even Charlie and Tycho had managed to make room for themselves on the sleeping pad during the night.

Soon after we left the shelter it started to rain, and it would rain for the rest of the day. We would also be walking on gravel roads for the most of the day, and through pastures. The roads even crossed through pastures. The dogs were not happy with this. In one of the pastures a herd of cows wanted to get close to the dogs to sniff them. Charlie was once again paralyzed with fear, and Tycho wanted to climb up onto my back. I had to drag Charlie along, for as long as we were moving the cows would walk a bit behind us instead of sniffing the dogs.

We found a somewhat flat surface by the side of one of the roads, large enough for my tarp so we could have shelter from the rain while we stopped for lunch and to rest for a bit. Tycho had a hard time winding down, but once he did he soon fell asleep and both dogs slept for a while. We took a an almost two hour long break before we continued through another pasture.

But after that we the landscape changed and we ended up on a path crossing a clear felling so overgrown with thicket that the trail markings were hardly visible and it was a struggle to walk. But soon more gravel roads and another pasture would follow.

After that the trail became more exciting. A path followed after the pasture, and the terrain became more hilly. I even had to climb up a mountain using a rope, while the dogs climbed up with ease. I was beginning to enjoy the hike again.

When we were making our way down from the mountain Tycho suddenly decided he was tired and wanted to sleep. He found a rock covered in moss and curled up on top of it to sleep. I let him rest for a bit before we continued, we were not far from the next shelter now. We passed an old mine that was active between 1900-1916 called Björndalsgruvan. We reached another gravel road, and the shelter was close to the road, but to get there we had to cross yet another pasture.

The distance we had to cross to reach the shelter was not long, and I could see beef cattle some distance away. We should be able to make it before they could reach us, I thought. The dogs and I were all a bit stressed even before stepping into the pasture, and Tycho was dancing around and ended up touching the electrical fence. He screamed and tried to take off, but the leash put a halt to his escape plan; we did however walk at a fast pace through the pasture. But Tycho.s scream had attracted the attention of the animals, and I could soon see a herd of young bulls and heifers running towards us. We also began running at that point, straight for the shelter, and I had just managed to get the dogs through the gate when the herd caught up with us.

I was at that point sick and tired of pastures, cattle and gravel roads. My feet were aching badly, and I was feeling a bit dejected as I sat down in the shelter. But that was soon about to change for a friend was on her way with her dogs, one of her daughters and a friend of hers to join me for the night. And they were bringing dinner.

I had time enough for a swim in the lake Stora Vrången which the shelter was located by before they all showed up, and they managed to cross the pasture without incident. Charlie and Tycho were very curious about their miniature poodle puppy. I was treated to a taco buffet, and they had also brought a bottle I could use with my water filter instead of the leaking bag and a powerbank so I could charge my phone (solar cell panels are amazing, as long as it is not raining). It was a lovely evening, and I went to bed feeling rejuvinated.

Day 3 – section 7

It was going to be a very warm day, and we had a long hike ahead of us. I therefore decided to get an early start, but first we had to cross the pasture again to reach the gravel road. It all went well this time, and so we continued our hike along the road until we reached a forest path. We did however not get to enjoy the forest for long becasue we soon reached a huge clear felling.

After the clear felling we reached a small forest road with deep tire marks, and soon we stod face to face with days first pasture. I decided to try and walk around it, and that meant crossing the clear felling that was next to the pasture. After a while I saw how the pastures electrical fence disapeared; it was laying on the ground. The pasture was not in use, and so we struggled through the brushwood back to the pasture to get back on the trail. We reached a road and a pasture that was definately in use and that we had to cross through.

It went fine, but I could tell from the map that we would be crossing a lot more of what looked like it could be pastures. I decided to take a short cut through the forest to a road that the trail would be continuing on anyway. This was easier said than done for there were no paths, the vegetation was thick and there were pieces of barbed wire half hidden both here and there. It took nealy 40 minutes to walk about 500 meters. But on the edge bwteen the forest and a field I made an interesting find, a hole with bones that had been dug up by something.

When we reached the road all three of us were exhausted, and we sat down by the side of the road to drink water and eat something before continuing. The trail continued on both gravel roads and forest paths, and after a couple of hours we reached the lake Holmsjön.

We took a long break for lunch, and the dogs fell asleep quickly. I took the oppertunity to refill the water bottles, and noticed that despite cleaning the water filter thoroughly the water would not flow properly, and I had to squeeze the bottle hard to get any water running. But I managed to fill all the bottles.

When we continued it was on gravel roads, through forest on paths and on roads for forest machines. We climbed a mountain and were treated to an amazing view, and the surrounding forest was beautiful. But shortly after we once again stood in front of a pasture, but we were able to avoid crossing it by following a gravel road. Even though my feet were hurting quite a lot from walking on all these roads crossing the pasture was not an option when it was possible to avoid it.

But even though I tried to avoid pastures we eventually found ourselves in yet another pasture, or rather, a series of pastures. For when we had climbed out of one pasture we climbed directly into another. This was when I could tell that the previous incidents had affected Charlie; he was refusing to walk into them. It was clear that he was associating fences and stiles with unpleasantries, and he had deided he would not expose himself to it. I had to force him to continue, we could not stop there and I wanted to reach the shelter before it started to get dark; crossing pastures in the dark was just not something I wanted to do.

By that point I had lost count of all the pastures we had encountered, and I welcomed it when we reached another gravel road. Todays section was supposed to be 20 kilometres long, and so when we reached a sign saying there was only two kilometres left before we reached the shelter it felt like a releif. It was therefore with dismay that I after what felt llike an eternity on a gravel road reached another sign proclaiming that it was 20 kilometres to the shelter we had left that morning and one kilometre left to the next… that equation does just not work!

It was probably the longest kilometre I have ever walked, and I remain unconvinced that it truly was only one kilometre left to the shelter; those signs could clearly not be trusted. But before we could set up camp we had to cross another pasture and a very dense forest with lots of mosquitoes.

When we reached the shelter there were mosquitoes, gnats and gadflies everywhere. I pitched the tent inside the shelter so I could get the dogs away from all the bloodthirsty insects. The shelter was located by a lake, and I went down to the water to fill the bottes but I could hardly get any water through the filter. Even though I backwashed it several times I had to squeeze the bottle hard to get any clean water out, and eventually the bottles was so crushed the clean water I got was not even enough to backwash the filter with. I tried using the water bag again, but the leak was now so big I could not use it. I ended uphaving to boil the water instead. When I went to bed that night I could not help but wonder if this hike was really worth all the struggles.

Day 4 – section 6

I was woken up early in the morning by Tycho barking at a large bird flying over the lake. He had been barking several times during the night, and I wondered if the bird lived in a nearby tree and if the bird and its eventual partner were what Tycho had been guarding us all from. In the end it did not matter, we were all awake and so I decided to get the day started. The aim that day was to reach a cottage close to the trail beloning to outdoor friends. They had offered me to stay in the cabin for a night or two, and it was a very tempting offer I decided to take.

When it was time to leave the shelter Charlie did not want to leave. He laid down and refused to follow me. I tried walking away to make him follow me, but it was only when I turned around to walk back that Charlie decided to come. I got the feeling that he was not happy to continue this hike, and I thought I had a decision to make that day.

To my surprise we ended up hiking through a lot of forest. We crossed a pasture early on, but after that it was mostly forest. I decided to work on Tychos abilities to walk off leash, and got the second surprise of the day when I realised that Tycho had matured a lot since we last tried this. He paid me a lot of attention, was very responsive and kept an eye on me. That meant I felt confident to let him walk off leash, and he stayed close to me. I was very happy about this, for I had long believed that Tycho was a dog I would not be able to let off leash much.

I was finally getting the sort of hike I had been expecting. We reached stairs leading over cliffs, and reached a very cool hanging stone that we stopped to admire.

Soon after we reached a small lake called Sixgölen, and it started to rain. It was a beautiful lake surrounded by cliffs and forest. There was a shelter by the lake, and I decided to stop there to eat lunch and go for a swim.

I had found some yellow chantarells that I cooked to go along with my lunch, and while I sat there to eat the dogs laid down to sleep and I wrote to tell my outdoor friends where I was. I was told that one of them were out picking mushrooms and that I could get a ride to the cottage if I wanted. I looked at the dogs who were sleeping deeply, especially Charlie, and decided that it sounded like a good idea. We had enjoyed a nice day of hiking, had enjoyed beautiful scenery and were now resting in a serene place while the rain was quietly falling outside the shelter. Stopping while we were on top for proper rest in the cottage felt like a very good idea.

The cottage was an old carpentry workshop, and there were old tools on display and a small stream in the garden. We would have the cottage to ourselves, but were supplied with water, sandwiches, soda and a water filter I could borrow if I wanted.

The dogs did nothing but sleep, but while I munched on the sandwiches I could not help but think about whether or not to continue. I knew we would have to cross a pasture with a bull on section 4 and that there probably were no way around the pastue. That was the only pasture I had known about beforehand and right then and there it was not appealing at all. I searched for information in different hiking forums, studied maps and could draw the conclusion that we had many more pastures ahead of us. I could also tell from looking at different maps that even though tomorrow would offer a lot of forest there were a lot of roads to walk, and I was not sure if my feet could handle any more roads. My left foot was still hurting a lot despite having walked mostly on soft forest paths instead of hard roads that day.

I also stumbled across a thread about the sections of the East Coast Trail that I was going to hike after I was finished with Tjustleden and there I could read how there was no drinking water to be found for 1,5 section. That meant 1,5 days for us. There was no way we could hike 1,5 days with no source of water, and there was no way we could carry the amount of water needed.

I talked and texted with friends and family, and eventually reached the decision that it was just not worth continuing. If I were to continue it would not be because this hike was enjoyable, but because of prestige. And to hike just to hike just felt heavy. It was also heavy to see how the dogs were struggling with the pastures, and how Charlie had not wanted to continue that morning.

It was a very difficult descision for me to make, I always follow through with what I decide to do, but I could not find one good reason to continue. And so I decided to cut the hike short and make our way to the city Västervik and to end the hike there. It would give us one more night out on the trail, and it turned out my friend who had joined me for the second night out would be passing by where the next shelter was with her family and they were planning to stop by with dinner. It sounded like a good last evening on Tjustleden.

Day 5 – section 5

I woke up early the next morning, and as soon as I stepped out of bed I could tell that it had been a good decision to end the hike early; my foot was still hurting a lot. Walking was so painful that I at first was not sure if I would be able to walk on it at all, but once I moved around the pain diminished somewhat.

One of my amazing outdoor friends had offered to drive me and the dogs back to the trail before he drove to work so I would not have to walk several kilometres on asphalt. He also offered to drive us past the pastures he knew about and an area with lots of wild boars. That sounded good to me, and it soon turned out to be most of section 5.

In other words we had a short hike to the shelter that was beautifully located by the lake Mösjön. I picthed my tent close to the shelter and put the tarp up as sun protection. I put my sleeping pad under the tarp and laid down to cuddle with the dogs. It was Tycho’s 1st birthday, and I had packed some extra tasty treats to spoil the dogs with on that day.

It was very appriceated, but Charlie was in a foul mood. I was starting to get worried, he was not seeking out contact with me, he was grumpy towards Tycho and he was keeping his distance to the both of us. I could not help but wonder if perhaphs he was not just sick of hiking, maybe he was also falling ill. But by afternoon I could recognise my Charlie again. He was playing with Tycho, and he wanted to lie in my lap for cuddles. That was a huge releif.

As the afternoon progressed mosquitos turned up to join us, and so I went on the hunt for dead branches so I could make a fire. When my friend and her family showed up the dogs were overjoyed, and they were still fascinated by the small poodle puppy, and the puppy seemed to think that Charlie was pretty cool.

They brought pizza with them, and it tasted perfect. After we had eaten I went to boil water for tea, and noticed that the gas stove sounded very strange. Gas stoves are not famous for being quiet, but the noise it was making was very loud and I could see a blue flame burning underneath the burner itself. We got our tea water, but when I turned the stove off I could see how the plastic details underneath the burner were bubbling, and when my friend and I touched the gas tube it was warm, not cold as it should be shortly after having been used. I did not dare to use the kitchen more after that, and thought that this if nothing else surely was a sign that this hike was just not meant to be.

Day 6 – Västervik

I woke up several times during the night, and eventually decided to get up early in the morning. When the boys realised I was awake they were eager to get out of the tent and start the day. With no kitchen I settled for some raisins and chocolates for breakfast, and then it was time to pack up and get going; and this morning Charlie was happy to continue.

After following a road for a short while we reached a forest path, and perhaps the most beautiful section of the whole hike: pine forest and cliffs with heather in full bloom. At that moment I felt sudden regret about cutting the hike short. What if we were going to loose out on beautiful places like this? It would have been such a shame. But suddenly we were standing in front of yet another pasture we had to cross through. The gate was however open so it was obviously empty, but it lead to a stile leading out onto a railway, and after the railway there was another stile. It felt rather stupid to make a crossing like that. Not only do you have to climb over stiles, you also have to keep an eye out for trains coming at full speed.

After there were several more pastures, and one of them had barbed wire between the top steps of the stile. Quite dangerous if you slip and fall or take a wrong step. I did not dare to let the dogs climb over, and because the fence was a woven wire fence I could not just lift the fence to let the dogs walk underneath; I had to carry them over.

But after that we continued through a beautiful forest on a path that weaved its way up and down cliffs and past two lakes. Tycho once again showed how well he can behave when walking off leash. It was a beautiful hike, but the magic was broken when we reached a run down shelter and soon after a road. We had now reached the outskirts off Gertrudsvik, a borough of the town Västervik, and that was also the end of the hiking trail.

We were however supposed to continue to the city center to meet up with my father. We followed a paved foot path along the sea, and even though it was a nice walk the pain in my foot was brutal. It was a relief when my father and I found each other near the square Fiskaretorget, and I could sit down in his car.

This hike truly did not turn out as I expected. Instead of two weeks of beautiful hiking we were mostly treated gravel roads and pastures. When I was looking through the photos from the hike it all looks so beautiful, cozy and idyllic and even if we did hike some nice sections, had cozy moments and it was fun to meet old friends again it still ended up being a hike that cost more than it was worth. And the persistent pain in my foot? A bad strain injury in a ligament, so this hike still makes itself known every day and will continue to do so for the foreseeable future. But I have come to terms with it and how what you love doing the most can turn into a disappointing struggle. But the next adventure is waiting around the corner, and I am greatly looking forward to it.