Från den stund jag först läste om att det var på gång att bli en ny led i fjällen var jag sugen på att gå den, speciellt när jag läste att flera mil av den ännu inte följde en upptrampad stig. Det lät väldigt tilltalande, så första sommaren efter att leden invigts gav jag mig ut för att upptäcka den nya Lapplandsleden. Detta blev också den första längre vandringen jag gjorde sedan jag fått plantar fasciit och periodvis knappt kunnat gå promenader i parken hemma. Det var också den första vandringen jag gjorde efter att jag drabbats av utmattningssyndrom.

Dag 1, ca 8 km

Leden sträcker sig från Borgafjäll till Hemavan, men vi startade i Klimpfjäll en kväll i slutet av juli, och vandrade genom myggtät fjällskog innan vi kom upp på kalfjället där myggen blev något färre. Charlie blev överlycklig, och rullade runt i lyckorus med sin klövjeväska på. Glädjen han visar varje gång vi kommer upp på kalfjället för första gången för året är fantastisk att beskåda, och det är en fröjd att se honom trivas.

Men det blev en kort rast under vilken jag satt och tittade på Charlies lycka; myggen tvingade oss till rörelse. Vi fortsatte bort till Durrenstugan och slog upp tältet lagom till att det började regna.

Dag 2, ca 11 km

Det regnade hela natten och fortsatte att regna under morgonen. Jag bestämde mig för att vänta ut det värsta av regnet innan vi fortsatte. Durrenskalet visade sig vara en fantastiskt vacker plats, men dagen bjöd också på vacker fjällbjörkskog när vi började närma oss Thåkkelestugorna. Tanke var att gå längre, men det var en fin plats och det kändes mysigt att sova en natt i stuga.

Dag 3, ca 17 km

Beslutet att sova i stuga kändes helt rätt när vi vaknade till ett regnoväder. Vädret höll i sig också, nästan 8 km gick vi i spöregn och stark motvind. Vi såg inte mycket av Remdalen, som annars ska vara väldigt vacker, annat än hundratals renar som också kämpade sig genom dalen.

Vädret blev bättre till att vi kom upp på kalfjället, och när vi gick ner mot Åtnikstugan fick vi se ännu mer ren. Jag hade funderat på att övernatta i stugan, men när jag såg berget av ölburkar, både öppnade och oäppnade, utanför bestämde jag mig för att jag inte hade lust att dela stugan med vad det nu var för folk som bodde där. Så jag och grabbarna gick vidare och slog läger en bit bortanför.

Där firade vi Tychos 3 årsdag. Jag hade med lite extra gott hundgodis som grabbarna fick dela på, och en leksak som Tycho bara orakade leka med en liten stund innan han trött av dagens vandring somnade i tältet.

Dag 4, ca 17 km

Vandringen fortsatte genom tät fjällskog och täta moln av mygg. Det kändes mest som en transportsträcka, speciellt när vi passerade en gård vid Vardofjäll. Det var en blöt, lerig och tung vandring upp på Gåetibåvne och Njeererjahke, och svårt att hitta en någorlunda torr tältplats. Men vi fann en fin plats tillslut precis nedanför trädgränsen vid en liten jokk.

Vi fick en väldigt kall kväll och natt. Framförallt Tycho frös, så förutom hans egna täcken fick jag bädda ner honom med en av mina tröjor och öppna upp min sovsäck så han kunde ligga och värma sig i min famn. Sedan sov vi gott.

Dag 5, ca 16 km

Vaknade till sol och passade på att torka utrustning och ladda elektronik innan vi fortsatte vår vandring och gick ner till Gränssjö där en längre sträcka på asfalt följde. Det var finare vandring än vad jag trodde att det skulle bli, och vi hittade fina platser vid Nedre Vapstsjön att vila på. Beslöt mig att påbörja stigningen av Skaalmavaartoe och slog läger nära Skalvattnet.

Det fullkomligen kryllade av blodsugande insekter. Hann inte mer än att ta av mig ryggsäcken och plocka fram myggmedlet innan hundarna var nästan täckta av myggor. Det rann blod i ansiktet på Charlie när jag borstade bort myggorna från honom. Även att kvällen bjöd på sol fick vi fly in i tältet.

Dag 6, 17 km

Den tuffaste vandringsdagen sett till höjdmetrar, men också den absolut vackraste etappen på hela vandringen. Utsikten från Skaalmavaartoe och Aamere var helt fenomenal. Jag njöt för fullt. Vi fick ett spännande möte med en tacka med två lamm. Hur jag än försökte gå runt henne och lammen så blockerade hon det håll jag försökte gå åt och gjorde utfall. Inte förens ett av lammen sprang iväg gav hon sig av. Hon gillade definitivt inte att jag kom med hundar. Men att gå utanför leden gjorde också att jag hittade ett stort renhorn.

På vägen till Stoere Thjåkhe blev det en liten sväng in i Norge, Tychos första tur men väldigt korta tur till grannlandet. Att gå uppför Stoere Thjåkhe var den absolut tuffaste delen av vandringen. När jag senare pratade med min pappa anmärkte han att GPS sändaren visade att det hade gått väldigt långsamt uppför. Det var till och med så att hundarna ville pausa för att vila flera gånger.

Men upp och över Stoere Thjåkhe kom vi, och på vägen ner behövde vi korsa ett par vattenfall. Hade det varit högre vattenstånd hade det varit livsfarligt att korsa. Vi gick till stugan vid Arevattnet där vi tog en natt inomhus, lagade mat på vedspisen och slapp myggen.

Dag 7, ca 18 km

Gårdagen kändes i kroppen när jag vaknade, och de första 9 km var det mest uppför till rastskyddet vid Deavna. Där tog vi en vilopaus innan vi fortsatte genom ett vackert men blött fjällandskap. Tycho hittade ett renhorn som han absolut skulle bära på. Eftersom vi det forsatt var stigning uppåt tänkte jag att jag skulle underlätta för Tycho och packade ner renhornet som han högst motvilligt gav mig i hans ryggsäck. Men han var inte helt nöjd med min lösning, utan bet tag i den ände som stack ut från väskan och gick uppför i cirklar.

Vi slog läger på norrsidan av Joeventjahke, och därifrån hade vi kunnat njuta av en fanatstisk utsikt av Atiklimpen åt ena hållet och norska fjällkedjan åt andra hållet; om det inte varit för myggen. Vi fick fly in i tältet för att inte bli helt uppätna.

Dag 8, ca 8 km

Både hundarna och jag kände oss rätt trötta och slitna när vi vaknade. Det märks tydligt på Charlie när han är trött, för han blir ganska tjurig. Leden fortsatte ner till Joesjö, och vid Boxfjäll finns en liten butik och camping.

I guiden till leden stod det att man kunde ta en natt på campingen, men det visade sig vara en vintercamping. Men jag fick ändå tillstånd att slå upp tältet bakom butiken och fick använda campingens faciliteter. Det var väldigt skönt att ta en riktig dusch, och jag passade på att köpa lite extra gott att äta till kvällen.

Resten av dagen spenderade vi med att mysa i tältet medan regnet smattrade mot tältduken.

Dag 9, ca 20 km varav 2,4 km med roddbåt

På morgonen var både jag och hundarna utvilade, och vi fick en lugn och fin morgon genom Joesjö och upp i fjällskogen. Vid Skälvattnet är det en roddled, och med bara två båtar så är man illa tvungen att ro tre vändor. Det tog sin tid, att dra en roddbåt på släp när man inte är van vid att ro var lite av en utmaning.

Men sedan följde en vacker vandring över Jofjället där vi passade på att leka i snö och kasta snöbollar. Vi slog läger för kvällen intill Baektiejaevrie. Där fick vi avnjuta en fantastisk kvällssol.

Dag 10, ca 20 km

Vaknade till en fin morgon, men regnet hängde i luften. Det var en vacker och ganska lätt vandring på Rikarfjället bort till Seinessjön och vidare på Seinesfjället.

Vi började närma oss ett gäng fiskesjöar, och vid Bastan hade ett par vandrare jag tidigare mött rekommenderat vindskyddet för en sista övernattning på fjället innan vi gick de sista kilometrarna ner till Hemavan.

Stigarna förbi fiskesjöarna var på sina ställen rena gyttjebad, och när jag skulle upp från leran till en spång var olyckan framme; kängan fick inget fäste på den leriga spången, och foten vek sig utåt. Det var inte läge att stanna och undersöka skadan närmare i leran bland alla mygg, så jag fortsatte envist den sista biten bort till Bastan.

Väl vid Bastan insåg jag att stukningen var värre än vad jag trott, foten var svullen och började på sina ställen bli blå. Vindskyddet lämpade sig inte heller för övernattning, och runtom låg sopor och matrester. Jag kände också en oro för att foten snart inte längre skulle gå att stödja särdeles mycket på, och bestämde mig för att gå ner till Hemavan och avsluta vandringen en dag tidigare än planerat.

Det var fruktansvärt smärtsamma sista kilometrar ner till Hemavan, och jag var väldigt tacksam för mina vandringsstavar; utan dem hade jag inte klarat av att gå. Det tog flera timmar innan jag kom fram till STF Hemavan Fjällstation och slog läger.

Det tog många månader av fysioterapi innan min fotled började bli bättre, men den är fortsatt inte helt bra igen. Det var en tuff period, med tanke på hur lång tid det tagit att bli så pass bra från min plantar fasciit att jag kunde göra längre vandringar. Men ironiskt nog så gjorde fysioterapin för fotleden också att foten blev ännu bättre.