Under maj månad har jag haft planer för flera dagsturer, men har istället ha jag bara kunnat titta igenom foton från gamla vandringar och drömma mig bort och hoppas att min lunginflammation snart läker ut så vi kan vandra våra planerade helgturer i juni.

Så jag får ta tillfället i akt och berätta om Olivers tuffa sjukdomsperiod vintern 2013/2014 som krävde både mycket veterinärvård och sjukvård hemma. Men också om den första dagsvandringen vi gjorde efter att han börjat återhämta sig.

Slutet av 2013 kantades av veterinärbesök, och Olivers problematik med magen eskalerade snabbt. Ett tag kunde skoven bromsas med kortison, men till slut hjälpte inte det heller och vi hamnade på Universitetsdjursjukhuset. Där bekräftades den misstänkta diagnosen IBD i både tjocktarm och magsäcken.

År 2014 började som år 2013 slutade för Oliver. Han rasade i vikt, ingen ork fanns kvar men väl viljan, och han pendlade mellan perioder av maniskt beteende och totalt utmattning; en biverkning av den höga kortisondos han då åt. Han fick inte behålla någon mat, allt rann rätt igenom honom. Enda gångerna han inte hade diarré var när han inte åt. Han var dålig på att dricka så jag fick ge honom vätskeersättning, och när det var som värst gick jag upp på natten för att ge vätska varannan timme, i 3-4 veckors tid. Han fick ofta kolik på nätterna, och vid ett tillfälle var det så kraftigt att han fick åka in till veterinären sent på kvällen för att få intravenös smärtlindring.

I början av mars pratade jag med min ena moster som är veterinär och vi bestämde oss för att testa en sista behandling. Så Oliver fick testa färskfoder, kortisonet fasades ut och ersattes med sulfasalazin. Inte ens två dygn efter bytet till färskfoder så hade Oliver normal avföring utan blod, för första gången på 3-4 månader.

Och allt gick sedan i rasande fart. Oliver gick snabbt upp i vikt, muskelmassan började också byggas upp och när kortisonet var helt utfasat var det som att få träffa Oliver igen för första gången på en lång tid.

I maj var Oliver återigen en aktiv och glad hund, och det var svårt att tro att han bara för ett par månader sedan varit så dålig. Jag var nere hos min pappa i Småland en vända, och vi bestämde oss för att åka iväg med hundarna och göra en liten dagsvandring.

Oliver, Dino, pappa, min yngsta lillebror (då 5 år), pappas fru och jag packade ihop oss och åkte till Skurugata utanför Eksjö. Vi var lite fundersamma på om det skulle vara lämplig terräng för hundarna men efter lite research så vågade vi oss på det.

Skurugata är en intressant plats. Det är en klippkanjon på drygt 800 meter, och det kan vara stor temperaturskillnad nere i gatan. Det är också ett mytomspunnet område, det troddes förr vara ett tillhåll för både troll och rövare. Den mest kända rövaren är Tjuv-Jösse. I gatan ska det gå att finnas både en bössa från rövarna och Tjuv-Jösses håla.

Vi såg varken bössa eller håla när vi fick, men väl en miljö som gör det lätt att förstå att folk trott att det gömt sig både det ena och det andra i gatan. Det är en magnifik upplevelse. Gatan ska vara mellan 7-24 meter bred och som mest 35 meter djup, så det är påtagligt att man går i en kanjon. Det är stora och mindre stenar som man får klättra både över och nedför. Men det gick bra för både hundar och barn.

Man får ta det varsamt och försiktigt, och då får man också möjlighet att verkligen njuta av miljön. Oliver var väldigt på, och det var häftigt att få se honom igång mer ordentligt igen. Dino höll också tempo, men var mer försiktig när han tog sig fram. Men vissa partier fick vi visa hundarna hur de skulle gå. Det är lite kul, för jag inser att jag sällan behöver göra det med Oliver numera. Ofta är det han som leder och jag som följer efter.

När vi kommer ut ur gatan gick vi upp till Skuruhatt, som med sina 337 meter över havet är en av Smålands högsta punkter. Det innebär att det är en bit att bestiga för att komma upp. Man kan välja två vågar, en svårare och kortare och en lättare och längre.

Vi valde den lätta vägen, men den kräver också benstyrka. Det var lite tungt att gå för lillbrorsan, men vi tog oss upp och kunde njuta av en fin utsikt och lite matsäck. Det fanns också grillplats på Skuruhatt.

Sedan var det en kortare och lättrampad sträcka tillbaka till bilparkeringen, och där uppmärksammade jag att Höglandsleden passerar Skuruhatt, så det går att göra en längre tur av Skurugata.

Men med ett 5-årigt barn, Oliver som fortsatt återhämtade sig och Dino som var ovan vandrare så fick det räcka med Skurugata och Skuruhatt. Och som en trevlig kortare dagstur eller utflykt så duger det gott och väl. Så väl att jag och Oliver i sällskap med en barndomsvän gick turen igen i slutet av juni.