Valborg verkar oftast förknippas med skog och mark, både i visor, dikter och tal. Glad såsom fågeln i morgonstunden hälsar jag våren i friska natur’n… Och det är precis vad Oliver, Charlie och jag gjorde på Valborgsmässoafton.

Ryggsäcken packades till större delen klar kvällen innan efter mycket funderande kring vart det skulle bära av dagen efter. Väckarklockan sattes på ringning, och vi vaknade till strålande sol och gick genom ett stillsamt Norrköping till Resecentrum, där vi tog buss 430 mot Simonstorp till Liljehultsvägen, en hållplats i ett lantligt villaområde.

Från Liljehultsvägen var det en kort promenad på cirka 600 meter till naturreservatet Kvillingeförkastningen och entrén Åsbovägen. Det var lätt att hitta dit. Vi gick tillbaka en bit åt det håll bussen kom ifrån, svängde av till höger upp på Liljehultsvägen, vänster till Karlsrovägen och sedan visar en vandringsskylt upp mot Åsbovägen. I slutet av vägen finns parkeringsplats till 1-2 bilar och där är också ingången till naturreservatet, komplett med informationstavla och broschyrer med karta.

Och det är verkligen upp man går. Det tänker jag poängtera från början. Jag rekommenderar varmt ett par stabila kängor med bra grepp, för det behövs. Leden, eller lederna som det visade sig vara, bildar tillsammans en lång slinga på drygt 14 kilometer enligt med GPS, eller tre kortare rundor där den kortaste är på 1,7 km enligt informationsskylt. Det finns entréer som ansluter på flera platser, så det är också upplagt för att man ska kunna åka till en entré, gå en rundslinga och sedan komma tillbaka till där man startade. Det blir väldigt tydligt när man tittar på kartan.

Hundarna och jag gick alltså alla tre rundor. Vi började med att svänga av till vänster där första runslingan delar sig, men det går alltså lika bra att börja med att gå till höger om man vill. Då kommer den vackraste och tyngsta biten på vägen tillbaka istället. Som det var nu började vi med den genom att gå Jurslaleden, som är om jag förstått det hela rätt en av de leder som tillsammans kallas för Kvillingeleden. Branta stigningar blandades med brant nedför, och sällan plan mark. Det tog inte lång tid att inse att gick det ner så skulle det inte dröja länge innan det gick brant uppför igen. Men så är Kvillingeförkastningen också en brant, vilket blev tydligt när både slättlandskapet nedanför, Bråviken och Norrköping kunde ses mellan trädtopparna. Och egentligen är en brant på 100 meter ingenting jämfört med andra platser och fjällen, men nog känns det efter ett tag i vilket fall som helst.

Stundom kan terrängen säkert upplevas som lite svårtillgänglig, men det ska också enligt beskrivningen av Kvillingeförkastningen också vara dess charm. Vissa ställen fick jag lyfta och bära Charlie som hade svårt för de plötsliga höjdskillnaderna som vi behövde ta oss upp eller nerför. Det var också en utmaning för honom att gå på de små broarna som finns, det gäller att hålla reda på tassarna.

Till slut kom vi ner från klipporna till skogsmiljö, och snart kom vi fram till en liten åker. Där kan man välja att svänga höger för att komma tillbaka till start, eller åt vänster för att fortsätta vandringen till nästa rundslinga. Vi tog vänster och gick längs med en liten skogsväg tills vi kom ut till en större skogsväg. Det är bara att följa den orangea markeringen. Från skogsvägen kan man välja att vara helt trogen den orangea markeringen och svänga av till en bilparkering och till entrén Lida, eller så går man som vi gjorde längs vägen tills den vikar av till höger och in i skogen.

Här följde först en lättare bit att vandra. Vi gick på plan skogsmark nära intill en asfalterad bilväg, vilket stal lite av förtjusningen. Vi kom fram till ett vägsjäl med skyltar, och följde skylten mot Torsklint. Men den följde återigen brant stigning uppåt. Under vandringen lät jag stundom båda hundarna gå lösa, och då framförallt när det var brant och stenigt uppåt. På så sätt slapp jag att oroa mig för att någon av dem skulle råka trassla in sig i kopplen och snava, och de kunde lättare hitta den väg som var lättast för dem att gå. Oliver är en fena på att hitta den enklaste och energisnålaste vägen genom mer ansträngande passager, och ibland är det praktiskt att släppa honom och bara följa efter. Charlie som inte har lärt sig detta ännu gick efter Oliver eller prövade sig på egna lösningar som jag fick rädda honom ifrån.

Efter drygt 4,2 km kom vi fram till Torsklint Fornborg, som egentligen är anledningen till att jag, om jag går leden igen någon dag, kommer att börja med att gå åt andra hållet. Ruinerna av den gamla borgen ligger bara 50 meter ifrån leden, och är i sig spännande och vacker att se. Men gör man sig besväret att gå uppför trapporna mellan borgruinerna och ta sig till andra sidan bjuds det på en spektakulär utsikt på en klipphäll. Hundarna och jag blev sittandes där säkert en timme innan vi vandrade vidare.

Inte långt efter Torsklint Fornborg kom vi fram till en plats där det verkar finnas två alternativ till att ta sig vidare. Antingen går man runt en topp med klippor, eller så tar man hjälp av det blåa repet och går över. Charlie slog av på stigen som ledde runt och jag tyckte det verkade som det bästa alternativet för oss tre så jag lät honom leda. Hur man än väljer att gå så hamnar man ändå på samma led efter en kort sträcka.

Naturen på Kvillingeförkastningen är väldigt varierande. Efter ett längre parti med klippor med mossa och barrträd kom vi ner i ett parti med blandskog med ett tjockt täcke av gamla löv på marken. Till slut kom vi fram till en skylt som pekar mot en utsiktspunkt som man kan göra en avstickare till. Vi gick upp där, men jag tycker nog att utsikten från Torsklint Fornborg var finare.

Strax efter skylten om utsiktspunkten kom vi till två andra skyltar. Vill man bara gå andra rundslingan så väljer man att gå åt det håll där ingen skylt pekar, annars svänger man av till höger mot P-Skärlötaborgen. Här följde en bit som gick genom blandskog och skog där lövträd var mest dominerande. Vi kom ut till ett kraftledningsfält och därefter följde en kort sträcka genom skog innan vi kom ut till en till skogsväg. Rakt över vägen ligger en bilparkering och entrén vid Skärlötaborgen. Därifrån är det bara att följa skylten Skärlötaborgen runt, vilket är den tredje och sista rundslingan.

Strax kom vi fram till ännu ett vägval markerat på orangea pilar. Här gick vi vänster, och snart började återigen en brant stigning uppåt i kanske den finaste naturen på hela vandringen. Den var som hämtad ur en sagobok, och det var inte svårt att föreställa sig att det skulle kunna gömma sig både ett och annat sagoväsen bakom stenar och klippblock. Vi passerade ett område som drabbats av en mindre skogsbrand, och spåren från branden gick tydligt att se på flera av träden. Då och då bjöds det också på en fin utsikt över slätten och ut över Bråviken.

Till slut kom vi fram till en skylt som pekade mot Bergstorp. Enligt kartan var det en led som ledde ner och ut mot bebyggelse och vägen mot Svärtinge/Norrköping. Vill man gå alla tre runslingor bort men utan att behöva gå tillbaka såg det av kartan i telefonen ut som att det går att följa denna led för att sedan ta bussen från hållplats Berghamra eller Kvillingevägen tillbaka. Men eftersom jag ville gå de bitar som av Kvillingeleden som jag missat genom att bara gå åt ett håll så fortsatte jag att följa den orangea markeringen.

Nu gick vi på Skärlötaleden, som garanterat fått sitt namn från lämningarna av Skärlötaborgen. Det finns en till borg på denna slinga, Moteklintfornborgen, men jag måste erkänna att jag helt missade de ruinerna. Skärlötaborgen försökte jag att hitta, men misslyckades. Däremot tog jag och hundarna lunch ungefär på den plats där jag av kartan utläste att borgen borde finnas.

Hundarna fick ett par kaninöron var att mumsa på medan jag värmde på en kantarellsoppa. Det smakade bra med något i magen för oss alla tre, och medan jag vilade och luftade fötterna sov hundarna en längre stund. När vi till slut packade oss ihop och fortsatte var det bara en kort promenad till bilparkeringen igen.

En del av vägen tillbaka följer delvis samma väg som vi redan gått. Men vid sylten P-Skärskötaborgen (som vi kom ifrån) och Torsklint (som vi kom ifrån innan) svängde vi av till vänster, det håll dit ingen skylt pekar. Då kommer man på Torsklintleden, där det snart kommer både orangea markering och pilar. Denna del av den mittersta rundslingan var lättvandrad. Vi gick genom skog, på två ställen låg korta spänger och vi passerade genom ytterligare två små områden som drabbats av skogsbrand.

Efter vad som kändes som en kort stund kom vi tillbaka ut på skogsvägen som vi passerade i början. Det var bara att följa den tillbaka till den lilla åkern där vi gick rakt fram (skulle vi svängt av mot höger skulle vi ha kommit tillbaka på Jurslaleden som vi började med. Denna sista bit bjöd på en sista liten stigning uppåt. Snart kom vi fram till Lunnsjön där det fanns ett fint vindskydd. Därefter följde en kortare promenad genom skogen. Man kommer fram till en skylt som visar vägen mot Jursla och som dessutom känns igen från starten på morgon, och följs den är man snart tillbaka till entrén Åsbovägen.

Som du kanske sett på bilderna finns det vid skylten mot Kvillingeleden också en skylt som pekar åt andra hållet mot Jursla Gammelskog. Det ser på kartan ut som en fin bit att gå, och Östgötaleden passerar också genom området. Men det är en tur som jag valde att spara till en annan dag. Jag tycker att de dryga 14 kilometerna och 7,5 timme som vi varit ute räckte gott och väl för Charlie. Så vi gick ner till hållplatsen för att vänta på bussen hemåt. Det tar sin tid att gå med valp, inte så mycket för att han i sig är krävande men han behöver ett långsamt tempo och många små pauser med vätska och vila för att det inte ska bli för krävande. Dessutom fanns det mycket nytt för honom att lära, förutom att gå på broar och spång och välja rätt väg. Fallna träd med sina stora rötter betraktades med stor skepsis. Tur att världsvana Oliver fanns att följa i dessa läskiga situationer. Det var två trötta grabbar som låg i busskuren i väntan på bussen.