To read in English, please right click here and open in new tab

Vissa vandringar planerar man inför lite extra noga, och ser fram emot lite extra. Och sedan händer saker som man inte kan förutse. Detta var tredje gången som jag planerade för att vandra från Kolmården till Katrineholm. Första gången blev Oliver sjuk. Andra gången likaså. Och nu tredje gången drabbades världen och tillslut Sverige av en pandemi. Men med stöttning av vänner bestämde jag mig för att genomföra vandringen ändå, men att vända på turen; det kändes bättre att gå hemåt istället för bortåt.

Så en tidig torsdag morgon fann jag mig tillsammans med Charlie och Tycho i ett folktomt Katrineholm som ännu inte vaknat. Solen lös, det såg ut att kunna bli en varm dag, men än hängde kylan från natten kvar i luften. En perfekt start med andra ord.

Vi letade oss snabbt fram längs Katrineholms gator till utkanten där Sörmlandsleden slingrar sig fram. Till en början på en gångväg som ledde oss till en kyrkogård, men därifrån så tog en skogsstig vid. Den ledde upp oss på en höjd med ett vindskydd som tyvärr visade hur det tenderar att se ut när vindskydd är alltför lättillgängliga; det var fullt med ölburkar och sopor i och runt omkring. Utsikten var i fart fall vacker, och vi njöt en liten stund innan vi fortsatte.

Det blir väldigt tydligt hur rutinerad Charlie är numera. Medan Tycho försökte rusa fram som en ångvält så var Charlie mer återhållsam. Han vet vad klövjeväskan betyder; vandring. Och det är ett jobb han tar på stort allvar. Han ser det som sin uppgift att leda sin flock fram på stigen och se till att alla är med. Nuförtiden så innebär det också att hålla ordning på valpen, och där är han som vilket storasyskon som helst; det går inte att låta bli och retas ibland. Och det är väldigt kul att reta en hund som får gå i koppel när man själv får gå lös. 

Så småningom kom vi fram till väg 55 som vi passerade under och inte långt därefter kom vi fram till naturreservatet Skirtorpssjön. Det var ett roligt litet naturreservat som huserar tre åsgropar omgivna av gamla legender. Åsgroparna har i folkmun kallats jättens handfat, jättens tvålkopp och Glysas källare. Glysa själv var en jätte som en dag drack upp Djulösjön då den låg i vägen för hennes vandringar till Kolmården, men det gjorde några troll arga och de jagade henne till Skirtorp där hon blev kissnödig. En ny sjö bildades, den som kallas för jättens handfat. Eller Skirtorpssjön som den egentligen heter. Det lät som ett bra ställe att stanna för fika och vila.

Sjö visade sig var en generös beteckning på för den lilla vattenansamling som vi stannade till vid. Jag fann en liten bänk som jag satte mig på för att vila och koka lite nyponsoppa. Charlie strosade lite vid sjön innan han lade sig ner för att vila, men för Tycho var det betydligt svårare att varva ner och slappna av. Och det var det som denna vandring var tänkt att fokusera på, att lära Tycho mer om hur detta med vandring fungerar. Att hushålla med energi och att vila när tillfälle bjuds. Men så småningom la sig även Tycho ner för att vila, och när han vaknade till liv så fortsatte vi.

Vår vandring fortsatte genom skogen, men snart befann vi oss i ett motionsspår. Det hade nu börjat bli ganska så varmt, så jag stannade för att byta om till t-shirt. Efter en stund så nådde vi fram till Forssjö, en gammal bruksort där gamla industribyggnader fortsatt finns att skåda. 

Från Forssjö följde vi en traktorväg och snart var vi återigen tillbaka inne i skogen. Det började att kurra i magen, så vi stannade för att äta lunch. Efter vi ätit la vi oss ner i solen och vilade en stund innan vi fortsatte. 

Efter en dryg timme kom vi fram till en vattenkälla, och där stannade vi till för att fylla på vattenflaskorna och för att vila en stund innan vi fortsatte. Vi började alla tre att känna oss trötta och slitna. För mig och Charlie var det ett tag sedan vi senast var ute och gick längre distanser, och för Tycho så var det väldigt mycket nytt. 

Vår vandring fortsatte på skogsväg och stig. Sista biten fram till vindskyddet vid Eknäs udde gick längsmed Hönstorpasjön, och bjöd på väldigt vackra vyer. Framme vid vindskyddet var det full fart på Tycho, medan Charlie valde att lägga sig i vindskyddet medan jag ordnade med tältet. Även om jag föredrar att sova i vindskydd när dessa finns, så var jag sugen på att sova i mitt nya tält. 

Både Charlie och Tycho var väldigt hjälpsamma när jag samlade ihop ved till kvällens brasa; ett jobb som gick snabbt eftersom vindskyddet ligger bredvid ett kalhygge. När elden var tänd slog vi oss ner alla tre i vindskyddet för att äta middag och njuta av kvällen. Hundarna la sig tätt intill medan jag läste bok och lyssnade till tranorna och lommen fram tills att solen gick ner. 

Magin bröts dock när Tycho välte ner min öppna termosmugg med varm choklad rakt ner i ena kängan, och när jag uppdagade att min mobiltelefon inte ville ladda. Jag var då väldigt glad över att jag månaden innan valt att köpa en Garmin, en sattelitkommunikationsenhet med nödsändare. Det var en trygghet att veta att jag skulle kunna hålla kontakten med mina anhöriga och att de kunde spåra min vandring tilltrotts för att telefonen strulade. 

Under natten hade Tycho svårt att slappna av. Jag sov med absiden öppen, och det var mycket utanför tältet som han skulle vakta på. Han låg och småmorrade och skällde halva natten kändes det som. Vid ett tillfälle lät det som om någonting utanför tältet morrade tillbaka. Jag valde att inte undersöka saken närmare och låtsas som att jag inte hört någonting. 

Efter frukost började vår vandring över kalhygget, genom skog och så småningom ut till en hage via en liten bro. På bron var det full aktivitet, det verkade vara huvudstråket för de lokala myrorna. Det var lite fascinerande att stanna till en liten stund och titta på dem. 

Leden fortsatte på en grusväg, och det blev snabbt varmt att gå där på vägen i solen. När vi kom fram till ett picknickbord ståendes intill en sjö slog vi oss ner där. Hundarna släckte törsten i sjön, och jag passade på att rena vatten och koka lite nyponsoppa som mellanmål. Tycho somnade till en stund, så jag tog fram min bok och satt och läste där i solen tills han vaknade. 

Vår vandring fortsatte genom skog på stigar och grusvägar. Väldigt mycket grusväg. Så pass att det blev ganska så segt efter ett tag. När vi väl kom in på en stig som ledde oss till en höjd med utsikt över en sjö kändes det som ett bra ställe att stanna till och vila en liten stund på innan vi fortsatte. 

Vi kom snart fram till ett vindskydd, men jag hade siktet inställt på ett annat vindskydd en liten bit längre bort på Fagerön. På vägen dit mötte vi en skara människor som var ute och gick men en liten brun stor pudel valp. Vi blev båda överraskade när det visade sig att deras lilla valp kom från samma kennel som Tycho! Vi blev ståendes en liten stund och pratade hund, och jag blev påmind om hur snabbt de växer. Det kändes helt absurt att Tycho varit så liten.

När vi kom fram till vindskyddet var båda hundarna snabba med att  hoppa upp och lägga sig där. Äntligen kanske Tycho började förstå poängen med vindskydd. Jag bäddade upp i vindskyddet så att hundarna kunde lägga sig mjukt, sedan tog jag en handduk och gick bort till vattnet för att tvätta av två dagars vandring. Det var iskallt men uppfriskande.

Denna kväll var Tycho mycket mer avslappnad, och efter att vi ätit middag kunde jag sitta vid elden och läsa min bok medan båda hundarna låg och sov tätt intill. På morgonen vaknade vi tidigt av strålande sol. Och det var bra det, för denna morgon skulle jag möta upp en kompis och hennes två döttrar som skulle göra mig sällskap över dagen. Vi hade bestämt tid, men med en strulande telefon så hade jag ingen möjlighet att sätta någon väckarklocka så jag var inställd på att vakna av att Tycho annonserade deras ankomst.

Men som det var nu så hade jag gott om tid till att äta frukost, packa ihop och gå till den parkering där vi avtalat om att mötas upp. Jag satte mig på bron för att invänta deras ankomst och när de kom så blev hundarna riktigt glada.

Dagens etapp visade sig vara väldigt lättvandrad. Det var stig och grusväg om vart annat, och vi gick och pratade så mycket att vi missade att leden svängde. Charlie hade fullt upp nu när vi fått sällskap. Han ser det som sitt jobb att hålla ihop flocken, och nu när den utökats med fler hundar och människor så hade han en hel del att göra. I slutändan valde att han att fokusera mest på att hålla ett öga på barnen.

Till trots att vi gick fel så gick det snabbt att gå, och snart upptäckte vi att vi gått mer än halvvägs och att det därmed var hög tid att stanna och fylla på med vätska och energi och låta hundarna vila en stund. Vi slog oss ner vid en liten sjö, men hundarna var så uppe i varv att det inte blev mycket vila av där. När det dessutom kom en mindre konvoj med bilar med folk som skulle avnjuta dagen ute i skogen så var det bara att ge upp och traska vidare. 

Skogens karaktär började att ändras nu till att bli mer kuperad med blottade klippor och lav. Det liknade mer och mer hemmaskog. Det började bli tydligt nu att Tycho var helt slut mentalt, framförallt när han klättrade upp på en stubbe, ställde sig där och såg allmänt förvirrad ut. 

Som tur var kom vi snart fram till vindskyddet, och där var det fullt med folk som brett ut sig rejält. De såg alla ut som om de var där bara för att grilla lunch, så vi slog oss ner en bit bort nära den lilla sjön Vikitteln. Jag slog upp tältet och tog in hundarna där; efter lite protesterande slocknade Tycho som ett ljus. 

Vi lagade middag, och under tiden kom det fler människor för att grilla. De flesta av de som var där var dåligt klädda för att sitta stilla i skogen, och det tog inte särdeles lång tid innan folk började att dra sig hemåt. 

Vikitteln är en spännande plats. Där finns en liten canyon och ett torn uppe på Sörmlands högsta berg, Vensbrinksberget. Vi gick och tittade på både canyon och tornet, och medan barnen klättrade upp i tornet stannade jag och min kompis kvar på marken med hundarna. Höjder är inte riktigt min grej. Charlie tyckte inte att det var okej att vi släppte upp barnen i tornet. Han ville följa efter dem men vågade inte gå uppför de branta trappstegen utan blev ståendes nedanför och följde noggrant vartenda steg barnen tog tills de var nere på marken igen. Då tyckte han att det var dags att gå tillbaka till vindskyddet. 

Strax efter att vi kommit tillbaka till det tomma vindskyddet dök min vän Martina upp. Hon skulle göra mig och hundarna sällskap över natten, och hundarna blev överlyckliga när hon kom. Framförallt Charlie, eftersom hon är hans favoritmänniska. Martina skulle sova i vindskyddet, så jag bestämde mig för att packa ihop tältet och sova där jag med. 

Efter en stund så kom också min andra kompis man och son, och med sig hade de en fantastisk påskbuffé! Jag har nog aldrig ätit så mycket god mat ute i skogen förut, det var ett riktigt ordentlig buffé med flera vegetariska alternativ. Efteråt blev det också en liten desertbuffé, och hundarna bjöds på tuggben. Charlie hade lite svårt att välja, och Tycho ville gärna sno hans ben, men båda två uppskattade att de också fick något extra gott att äta. 

När vi alla var mätta var det dags för min kompis och hennes familj att packa ihop och dra sig hemåt. Proppmätta drog jag och Martina oss tillbaka till vindskyddet, och vi hade nog ambitionen att sitta upp en stund och prata men matkoman infann sig snart så vi kröp ner i sovsäckarna och somnade gott.

Vi vaknade till en gråmulen morgon, och i vart fall jag var fortsatt skapligt mätt efter gårdagens festmåltid. Men efter lite frukost så packade jag ihop mina grejer, sa hej då till Martina och så fortsatte jag och hundarna vår vandring. 

Det kändes lite tomt att återigen vara själv med hundarna ute på leden, men snart kom jag in i det igen. Dagens mål var Björnsjön, och vägen dit visade sig vara både kuperad och vacker. Vi följde en stig som ledde oss upp och nerför klippor. 

Tycho var glad och pigg, men inte med den intensiva energi som han normalt har. Han kändes lite mer sansad, så jag passade på att prova att gå med honom lös bitvis där jag kände att jag hade tillräckligt med uppsikt. Han visade klart och tydligt att han gärna ville leda vår lilla grupp, och att det var ett jobb han gärna tog över från Charlie. Varken jag eller Charlie var särdeles imponerade över det, lillskroten kan allt skaffa sig lite mer erfarenhet innan han börjar jobba i den befattningen, så jag fick lägga ner mycket jobb på att få honom att gå vid min sida eller bakom mig. 

Förutom att vi korsade en och annan skogsväg så fortsatte leden genom skogen. Vid lunch var jag fortsatt inte särskilt hungrig, så vi stannade för en vilo- och vätskepaus innan vi fortsatte vidare. 

Vill man så kan man göra avstickare från leden för att gå upp på Uvberget och Loberget när man närmar sig Björnsjön. Jag funderade på det en liten stund, men i slutändan kände jag mig mer sugen på att komma fram till vindskyddet och hänga där med hundarna än att klättra på berg.

När vi kom fram till vindskyddet så blåste det ganska så ordentligt. Jag bäddade iordning i vindskyddet och medan hundarna genast rullade ihop sig i sina vindpåsar så satte jag mig i min sovsäck och lagade mat. Sedan låg vi där och myste bra länge.

Tillslut avtog blåsten lite och solen kikade fram. Det fanns lite vid i vindskyddet, men inte tillräckligt för att hålla en brasa vid liv särdeles många timmar. Så vi passade då på att ta en liten promenad och samlade ihop ved till kvällen. Eller snarare, jag samlade och hundarna försökte sno grenarna som jag plockade. Framåt kvällen så tände jag elden, lagade middag och njöt av en rosa solnedgång medan vinden återigen började vina runt knutarna på vindskyddet. Det blev en väldigt mysig sista natt ute på vår vandring.

Vi vaknade tidigt på morgonen, och fastän vi drog oss så var vi ute på leden redan innan nio på morgonen. Nu nådde vi de områden som jag vandrat i flera gånger innan, och någonstans kändes det lite som ett välkomnade att nå fram till skog som jag känner.

Solen lös, och hundarna var i fin form. Jag fortsatte att träna Tycho på att vara lös när det kändes lämpligt, och det var tydligt att han började förstå att han skulle hålla sig nära mig och han lyssnade väldigt fint på inkallning när han blev lite för ivrig och ville springa i förväg. 

Vi fick också tillfälle att träna detta med att gå på spång, och det går bara bättre och bättre för varje tillfälle. Jag mindes väldigt klart och tydligt hur både Oliver och Charlie för ett par år sedan lyckades trilla ner ifrån en av de spänger som vi gick på den dagen. Det var nästan så att jag förväntade mig att någon skulle trilla av igen, men båda tog sig torrskodda över till andra sidan. 

Och där blev vi inte torra länge, för plötsligt hopade sig molnen ovanför oss och det började att snöa och sedan regna. Men lika plötsligt som det kom så upphörde det, och när vi kommit fram till Stavsjö trafikplats så kvartod endast de gråa molnen på himlen. 

Att passera Stavsjö är ingen vidare spännande vandring, så vi ökade tempot lite för att ta oss bort till sjön Skiren. Där stannade vi till ett tag för att fylla på med vätska och energi. När vi fortsatte så stannade Tyho plötsligt till. Han hade fått syn på ett gäng troll som stod under en stor sten och var lite smått förbryllad över vad det var för någonting. Ett av trollen gjorde mig lite nostalgisk, det påminde om ett av de troll som stod i mina föräldrars sovrum när jag var liten. Det är märkligt vad man kan råka på i skogen ibland. 

Vi fortsatte längs Skiren innan vi svängde av och fortsatte genom skogen. Det var rätt mycket skogsväg som följde innan vi kom fram till en av de platser som hitintills är en av mina favoriter på de etapper jag gått på Sörmlandsleden; en lång spång som leder genom våtmark. 

Längsmed spången finns en liten bänk som man kan slå sig ner på, och där stannade vi till för att vila och ta en fika. Det har jag aldrig tagit mig tid till innan när jag gått där, fastän det är en plats som jag fastnat för. Men det var vad denna vandring också handlade om, att sänka tempot och ta tid för sådana stunder. Det har sina fördelar att vandra med en valp som behöver hålla ett långsammare tempo, för jag har en tendens att trampa på även när det egentligen inte behövs.

Efter spången korsade vi ett kalhygge innan vi nådde fram till en väg. Därifrån följde en välkänd sträcka bort till vindskyddet vid Lövsjön och vidare bort mot Kolmårdens Djurpark. Vid den lilla parkeringen till vindskyddet hängde det koppel som hade försvunnit under en av vinterns utflykter till vindskyddet. Det var stelt av all intorkad smuts, men det var kul att  få tillbaka det; vissa saker har ett visst affektionsvärde. Men det kändes lite märkligt att gå med två hundar och tre koppel den sista lilla biten vi hade kvar till djurparkens parkering.

The Sörmland Trail, April 2020

There are hikes that I plan for extra carefully, and look forward to a bit more than others. And then something unforseen happens and plans have to be cancelled. This was the third time I planned to hike from Kolmården to Katrineholm. The first time Oliver became ill. And then again the second time. And the third time the world and eventually Sweden was struck with a pandemic. With the encouragment from friends I decided to go through with my plans, but start from Katrineholm instead. Considering the circumstances it felt better to walk home than to walk away from home.

And so Charlie, Tycho and I found ourselves in a sleepy Katrineholm one very early Thursday morning. The sun was shining and it looked like it was going to be a warm day, but the cold from the night still lingered. In other words, a perfect start.

We quickly navigated the streets of Katrineholm to the outskirts where the Sörmland Trail can be found. At first we followed a foot path leading to a graveyard, but from there we continued on a forest path. It led us up on a hill where a shelter is located, but sadly it was the perfect exampe of what happens when shelters are too easy to access; the place was littered with beer cans and trash. But the view from the hill was beautiful, and so we enjoyed that for a little bit before continuing.

It became clear what an experienced hiker Charie is. While Tycho attempts to streamroll ahead Charlie is a lot more restrained. He knows what it means when I put his backpack on: hiking. And it is a job he takes very seriously. He sees it as his duty to lead his pack and to make sure no one falls behind. These days the job also includes to keep an eye on the puppy, but sometimes he just can not help himself and he does what any older sibling would do and teases his younger brother. And it is a lot of fun to taunt a dog who is not allowed to walk offleash when you are. 

Eventually we reached national road 55 which we passed under, and soon after we reached the nature reserve Skirtorpssjön. It was a small nature reserve with three kettle holes with old amusing legends. The kettle holes have in everyday speech been called the giant’s basin, the giant’s soap dish and what can be either translated to Glysa’s cellar or watering hole if you consider the older meaning of the word ”källare” in Swedish. Glysa was a giant who drank the lake Djulösjön which was in her way when she walked to Kolmården, but when doing so she angered the trolls who then chased her to Skirtorp where she suddenly needed to pee, thus creating a new lake called the Giant’s basin; or Skirtorpssjön as the lake is officially called. It sounded like a good place to stop to rest and have a fika.

Lake turned out to be a ambitious name for the small body of water we stopped by. I found a small bench to sit on to rest and boil rosehip soup. Charlie sauntered about for a while before he laid down to rest, but Tycho had a difficult time to wind down and relax. And that was what I intended to focus on this hike, teaching Tycho about hiking. To economise with your energy and to rest when the oppertunity is presented. But eventually Tycho laid down to rest, and when he woke up we continued.

Our hike continued through the forest, and soon we found ourselves in a recreational area. It was starting to get warm now, so I stopped to change into a t-shirt. After a while we reached Forssjö, an old factory village where old industry buildings still can be seen.

From Forssjö we followed a cartroad and soon we found ourselves back in the forest. I was starting to get hungry, so we stopped to have lunch. After we had eaten we laid down in the sun for a while to rest before continuing. 

After about an hour we reached a water well where we stopped to refill our waterbottles and rest for a bit before continuing. All three of us were beginning to get tired. For Charlie and me it had been a while since we last hiked longer distances, and for Tycho everything was new.

Our hike continued on forest roads and paths. The last leg to the shelter at Eknäs Udde followed the lake Hönstorpasjön, and treated us to some beautiful views. When we reached the shelter Tycho ran around and Charlie laid down in the shelter while I pitched the tent. Even though I prefer to sleep in shelters when I have access to them I was eager to spend a night in my new tent.

Both Charlie and Tycho were very helpful when I gathered wood to make a camp fire; a job which was quick because the shelter was located next to a clear felling. When the camp fire was lit we all sat down in the shelter to eat dinner and enjoy the evening. The dogs laid down close next to me while I read a book and listened to the cranes and black-throated loons singing until the sun had set.

The magic was somewhat broken when Tycho knocked my open travel mug with hot chocolate into my boot, and when I discovered my mobile phone would not charge. I was very happy that I the previous month had decided to invest in a Garmin inReach Explorer+, a satelite communicator, navigator and SOS device. It was a releif to know I would be able to stay in contact with my family and that they could track me during my hike.

Tycho had a hard time to relax enough to sleep during the night. I slept with the vestibule open, and there was a lot of things outside the tent for him to keep an eye on. It felt like he laid growling and barking half the night. At one point I thought I heard something outside the tent growl back. I decided to not investigate and pretend I had heard nothing.

After breakfast we continued our hike across the clear felling, through a forest and eventually we reached a pasture by crossing a footbridge. There was a bit of a traffic jam on the footbridge for it appeared to be the main road for the local ants. It was actually quite fascinating to see them crossing the bridge.

The trail continued on a gravel road, and we quickly got hot walking there in the glaring sun. We reached a picnic table located by a lake and stopped there. The dogs quenched their thirst in the lake, and I took the oppertunity to boil some water to refill the water bottles and to make some rosehip soup. Tycho fell asleep, so I got my book out and read until he woke up.

Our hike continued through a forest on paths and gravel roads. There was a lot of walking on gravel roads. So much that it became a bit boring. When we finally reached a path leading up on a hill with a great view of a lake it felt like a good spot to stop and rest for a while before continuing.

We soon raeched a shelter, but I had my mind set on a different shelter a short distance away on the island Fagerön. On our way there we met a group of people out walking a small brown standard poodle puppy. We were both surprised to find out that the tiny puppy came from the same breeder as Tycho! We ended up talking for a bit, and I was reminded of how fast they grow. It strange to think that Tycho had been that small not very long ago.

When we reached the shelter both dogs were quick to jump up and lie down. Perhaps Tycho was finally starting to realise the point of shelters. I got our stuff out for the night so the dogs could sleep more comfortably, and then I grabben my towel and walked the short distance to the lake to have a wash. The water was ice cold, but very refreshing.

Tycho was a lot more relaxed this evening, and after dinner I could sit by the camp fire reading my book while the dogs slept next to me. We were woken up early the next day by the sun shining. And that was a good thing as I was supposed to meet up with friend, her two daughters and two dogs who were going to accompany me for the day. We had decided on when to meet, but with my phone not functioning properly I could not set an alarm so I had been expecting to be woken up by Tycho informing me of their arrival.

Instead we ended up with lots of time to eat breakfast, pack up our gear and head over to the parking lot where we had agreed to meet up. I sat down on the bridge to wait for them to arrive and when they did both dogs were very happy. 

The section of the day was easy to hike. The hike followed paths and gravel roads, and we talked so much that we at one point missed when the trail took a turn. Charlie was kept very busy now that our small pack temporarily had grown as he considers it his job to keep the group together. In the end he chose to focus on the children. 

Despite our little adventure off the trail we had not hiked for very long before realising we had hiked more than half the distance planned for the day, and it was time to stop to drink, eat something and let the dogs rest. We sat down next to a lake, but the dogs did not feel like relaxing. And when a small convoy of cars and people turned up to spend their day in the forest we decided to continue.

The character of the forest was beginning to change and became more and more hilly with rocks and white moss. It was looking more and more like the forests at home. It was becoming obvious now that Tycho was quite tired, espeicaly when he climbed up on a tree stump and just stood there looking confused.

Luckily we were not far from the next shelter, and when we arrived there two groups of people had managed to occupy not only the shelter but every single bench and picnic table. But they all looked like they were there only to have lunch, and so we sat down next to the small lake Vikitteln. I picthed my tent and brought the dogs inside to rest; after a bit of protesting Tycho was out like a light.

We cooked lunch, and meanwhile even more people showed up to barbeque. Most of them were not dressed for the forest, and it was not long before they began to leave.

Vikitteln is a interesting place. There is a small canyon there and a viewing tower built on the highest mountain in the county of Sörmland, Vensbrinksberget. We went to explore both, and while the children climbed the tower my friend and I remained down on the ground with the dogs. Heights are not my thing. Charlie was not happy with the children climbing the tower. He wanted to follow them but did not have the courage to attempt climbing the steep stairs and so he stod on the ground following their every move until they came back down, and then he thought it was time for everyone to head  back to the shelter.

Soon after we came back to the now empty shelter my friend Martina showed up. She would stay for the night with me and the dogs, and the dogs were very happy to see her. Especially Charlie, she is his favourite human. Martina was going to sleep in the shelter so I decided to sleep there as well and packed up my tent.

After a while we were joined by my other friend’s husband and son, and they brough an amazing Easter buffet with them! I have never before eaten so much good food when out in the forest before, and it really was a big buffet with several vegetarian options. Afterwards there was also a small buffet of deserts, and the dogs were offered a selection of bones. Charlie had a bit of a hard time choosing, and Tycho very much wanted to have Charlie’s bone, but in the end they were both very happy with their treats. 

When we could not eat another bite of food my friend and her family packed up and headed back home. Martina and I sat down in the shelter with the ambition to sit up and talk but both of us were overpowered by our food coma and so we crawled down into our sleeping bags and fell asleep.

We woke up to a grey morning, and I was still feeling quite full after our fiest the previous evening. But after having a bit of breakfast I packed up my gear, said good bye to Martina and then the dogs and I continued our hike.

It felt a bit lonely to be alone with the dogs again on the trail, but I was soon back in our flow. The goal that day was to reach the shelter by the lake Björnsjön, and the way there turned out to be both hilly and beauiful. 

Tycho was exited and energetic, but not with the same intense energy that he normally has. He appeared to be a bit more collected than usual, and so I decided to train him on walking off leash whenever I felt I had a good enough view of my surroundings. He made it very clear that he wanted to lead our small pack, and that he would be happy take over the job from Charlie. Neither Charlie or I were very impressed by this, he is still too wet behind the ears to be promoted to that position, and so I had to put a lot of focus on teaching him to walk next to me or behind me.

With the exception of a few small roads that we crossed the trail never left the forest path. By lunchtime I was still not very hungry, and so we only stopped to rest and drink water before continuing. 

If you want to make a detour from the trail you can head up to the summits of the mountains Uvberget and Loberget before reaching Björnsjön. I considered it for a bit, but in the end I felt it was more appealing to reach the shelter and cuddle with the dogs than to climb mountains.

There was quite a bit of wind when we reached the shelter. I sat up camp for the night in the shelter while the dogs curled up in ther windbags I sat down in my sleeping bag to cook a late lunch. And then we just laid there cuddling for a long time.

Eventually the wind died down a bit and clouds parted to reveal the sun. There was some fire wood in the shelter, but enough to keep a fire going for any lenght of time. So we went for a walk around the area to gather fire wood. Or rather, I gathered sticks and branches that the dogs then tried to steal. In the evening I lit the camp fire, cooked dinner and enjoyed a beautiful pink sunset while the wind began to pick up in strenght. The last evening of our hike was very cozy.

We woke up early the next day, but despite taking our sweet time we were back on the trail just before nine in the morning. We were now reaching the area where I have hiked a lot before, and it felt welcoming to reach our old haunts. 

The sun was shining, and the dogs were in good form. I continued to train Tycho on being off leash when I felt it was appropiate, and I could tell he was beginning to understand that I wanted him to walk close to me and he listened beautifully on recall when he got a bit too excited and wanted to walk ahead of me. 

We also got the oppertunity to train on walking on footbridges, and Tycho was becoming better and better at it. I remembered clearly how both Oliver and Charlie a few years previously had managed to fall off one of the footbridges we crossed that day. I was kind of expecting Charlie and Tycho to fall off now, but they both made it safely across. 

But that did not mean that we remained dry for long, for suddenly dark clouds gathered above us and it began to snow and then rain. But as suddenly as it begun it stopped, and when we reached Stavsjö junction only the grey clouds in the sky remained.

Passing Stavsjö is not very exciting, and so we walked a bit faster to pass it all to reach the lake Skiren. We stopped there for a while to fuel up. When we continued Tycho suddenly stopped. He had spotted a collection of trolls placed underneath a large rock and was not sure what to make of it. One of the trolls made me a bit nostalgic as it reminded me of a troll that used to stand in the bookshelf in my parents’ bedroom when I was little. It is strange what you sometimes can come across when hiking.

We continued alongside Skiren for a bit before following a path into the forest. But the trail mostly continued on small roads before we reached on of my favourite places of the Sörmland Trail; a long footbridge crossing through wetland. 

There is a small bench where you can sit down, and we stopped there to rest and have a fika. I have never taken the time to do that before, despite this being a place that I enjoy a lot. But this hike was not only about training Tycho, but also to slow down the tempo and to stop to enjjoy the moment. Hiking with a puppy and having to take it easy is a good thing for me,  for I have a tendency to walk without stopping.

After the footbridge we crossed a clear felling before reaching yet another road. From there we walked the well known way to the shelter by the lake Lövsjön, and onward to Kolmården Wildlife Park. A small surprise awaited me on the parking lot for the shelter; during one of my trips to the shelter during the winter I had lost Charlie’s leash, and there it was hanging on a trail sign! It was stiff from all the dried dirt, but I was happy to have it back as it has a sentimental value. But it felt a bit strange to walk the last kilometre  to the Park’s parking lot with two dogs and three leashes.