To read in English, please right click here and open in new tab

Detta med att ta med en valp ut på vandring råder det väldigt många delade meningar om. Det är upp till varje hundägare att själv ta ställning till hur man vill göra, men jag har aldrig sett någon anledning till att inte ta med en valp ut. Det handlar om att anpassa vandringen efter valpen både vad gäller distans och tempo. Kontrollerad motion i koppel är inte farligt enligt de veterinärer jag pratat med, så länga man lyssnar in valpens signaler. Det är den okontrollerade motionen som kan ställa till det, vild lek med flera lösa hundar innebär risk för skador som kan påverka valpens utveckling negativt är vad jag har fått lära mig. Och det är de råden jag följer.

Jag kan se på mina hundar när de börjar att bli trötta, och Tycho lärde sig tidigt att sätta sig ner framför mig när han blir trött. Då lyfte jag upp honom och satte honom i en bärsjal, men nu när han är betydligt större och tyngre så betyder det att det är dags att vila eller att avrunda dagen.

Fram till 6 månader håller jag väldigt korta distanser, men när de fyllt 6 månader börjar jag öka distansen utifrån vad valpen orkar. Och vad de orkar ökar i snabb takt vecka för vecka. Vid 6 månader var 4-5 kilometer nog. Vid 7,5 månad travar Tycho lätt en mil innan han börjar bli trött. Någonstans har jag också tänkt att det är bättre att skola in mina hundar i det liv den ska leva från början, än att plötsligt introducera vandring och friluftsliv det som ett nytt koncept när hunden är 12 månader och då tror att allt ska flyta på.

Så det har alltså blivit många korta turer för Tycho i skogen, och flera utenätter, innan Tycho blev så pass gammal att jag kände att nu kan vi börja vandringsträna mer på allvar. För det finns mycket att lära för en valp.

Första turen då det började kännas lite mer som på riktigt var när vi en morgon tog bussen ut till Kolmårdens Djurpark för att därifrån gå Sörmlandsleden upp till Lövsjön. Det är en tur jag gått flera gånger nu, och i början är det grusväg tills man når fram till sjön; där tar en stig vid. Charlie och Tycho sprang och busade, de var väldigt spralliga och glada över att komma ut i skogen.

Väl på stigen är det inte särdeles långt att gå till vindskyddet, en plats som jag tycker mycket om men som är ett rätt så populärt ställe som dagutflyktsmål. Det är etapp 32 av Sörmlandsleden som vindskyddet ligger vid, och följer man leden vidare från vindskyddet så kommer man efter en stund ut till ett gammalt kalhygge.

Där ligger det spång på flera ställen, och det där med spång var något som Tycho hade problem att reda ut. Charlie såg aldrig poängen med att gå på spång innan han råkade hoppade ner i ett djupt vattenfyllt dike, men Tycho har förstått att man ska hålla sig på spången. Han har däremot inte riktigt förstått att man får ta det lite lugnt, speciellt när spången är blöt och hal. Det var inte aktuellt att gå bakom mig och Charlie, det hade Tycho inte tålamod till. Men när han väl trängt sig förbi oss och gick först så blev det läskigt att vara just först. Han ville då vända om, vilket han hade svårt att reda ut. Jag och Charlie hade däremot lättare att kliva över honom så att Tycho hamnade bakom oss igen. Det dröjde inte mer än någon sekund innan Tycho blev frustrerad över det lugna tempot och började tränga sig före igen… Detta upprepades om och om igen på varenda spång.

Efter kalhygget följde en väg, men den vek vi snart av ifrån för att utforska Kokärrsleden, en liten slinga i gammelskog som påstås vara mer eller mindre orörd. Det första vi möttes av var snitselband som varnade för jakt, men vi stötte aldrig på någon jägare.

Medan vi gick där på skogsstigen så slog det mig att detta var första gången på länge som jag var ute och vandrade själv med hundarna. Från att alltid ha varit själv ute har jag nu lärt känna så pass mycket folk inom friluftslivet att jag numera alltid är ute tillsammans med någon. Även om jag tycker det är kul med sällskapet, så var det väldigt rofyllt att gå själv. Jag kunde helt fokusera på hundarna och skogen, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Jag har saknat det mer än vad jag trott.

Vi passerade en gammal varggrop, en lämning från den tiden då vargen var fredlös och man kunde bötfällas om man inte deltog i vargjakt. Strax efter varggropen började Tycho visa att han började bli trött. Det var tur att det inte var särdeles långt att gå tillbaka till vindskyddet, men på vägen dit var det samma procedur igen vid spängerna som gällde.

Väl tillbaka vid vindskyddet bädda jag i ordning innan jag försåg oss alla tre med mat. Därefter la jag mig i sovsäcken med hundarna bredvid för att läsa bok och bara njuta av lugnet. Vi blev avbrutna några gånger av folk som kom för att fika vid vindskyddet, men det var mest trevligt att småprata med folk. En man som kom förbi med sin lilla dotter lämnade lite ved, vilket passade förträffligt bra då en kompis skulle komma ut till vindskyddet på kvällen.

När jag fick meddelande om att hon var på väg tände jag upp lägerelden. Vi lagade lite mat och därefter somnade vi båda två tidigt och vaknade till en vacker morgonsol, och Tycho som tycker sovsäckar är en förträffligt bra uppfinning för att hålla människor på plats så han kan hångla med dem utan samtycke. Min vän liknar Tychos pussande med övergrepp. Det var den första riktigt fina soliga dagen på länge, så satt vi bara i solen och njöt medan hundarna lufsade runt.

Fram mot lunch kom det två ryttare och red förbi, och där bröts också dagens lugn. Tycho som aldrig hade sett hästar tidigare kunde inte låta bi att skälla på dem och fortsatte en bra stund efter att de försvunnit iväg. Han vet väldigt väl vad både ”nej” och ”tyst” betyder, men så fort jag släppte honom med blicken så skulle han börja om. Det var som om han absolut skulle ha sista ordet, och jag insåg att min lilla valp börjar bli tonåring. Precis när den insikten infann sig tog min kompis ett kort på mig,och Tycho. Jag tycker att det blev en väldigt talande bild.

En stund senare kom det en familj som skulle grilla korv, så vi började att packa ihop våra saker i vindskyddet och gjorde oss redo för att dra oss hemåt. Min kompis hade kommit med bil, och det var en kort promenad tillbaka till bilen där Tycho plötsligt verkade tappa hörseln och allt vett han någonsin haft. Japp, tonåring.

Väl i bilen och på väg hem kikar min kompis bak på hundarna i baksätet och utbrister: vart är valpen? Jag vände mig snabbt om, och det tog några sekunder innan jag fick syn på Tycho. Charlie satt ovanpå honom, och det enda som stack fram var Tychos huvud och en tass. Jag tror Charlie också tappade lite tålamod med tonårsvalpen och fann en egen lösning på problemet.

The Sörmland Trail and Kokärrsleden, February 2020

Whether to take a puppy hiking or not is a loaded question. In the end it is up to every dog owner to make their own decision, but personally I have never seen a reason to not bring a puppy along. But when doing so I have made sure to adjust my hikes to what my puppy can handle. I have been assured by veterinarians that controlled exercise with the puppy on leash is not dangerous as long as you remain observant on your puppy’s signals. It is uncontrolled exercise that can be dangerous, rough housing freely with other dogs can end with the puppy being injured, and those injuries can affect the puppy’s growth and development is what I have been told.

I can see when my dogs are beginning to get tired, and Tycho learned early on to sit down in front of me when he is tired. I would lift him up and put him in a ring sling, but now that he is older and much heavier I will stop to rest or wrap the day up.

Before my puppies reach the age of 6 months I only bring them on short walks, but when they turn 6 months I start increasing the distance but it will still be on the puppy’s terms. The distance they can walk without getting tired will increase with every passing week. At 6 months 4-5 kilometres a day was enough for Tycho, but at age 7,5 month he would walk 10 kilometres before he would begin to get tired. I also think it is better to introduce my dogs to the life they will be living straight from the start, rather than suddenly introduce them to camping and hiking when they are 1 year old and expect things to go smoothly.

I have therefore brought Tycho along on plenty of short walks in the forest and on camping trips before I felt he was old enough to be properly introduced to hiking. There is a lot a puppy has to learn.

The first trip where Tycho’s training was taken up a notch was when we one early morning took the bus to Kolmården Wildlife Park to walk the Sörmland Trail to the lake Lövsjön. I have been there several times before, and you start off by crossing a huge car park before following a gravel road until you reach the lake; there you continue on a forest path. Charlie and Tycho played tag, they were both very energetic and happy to be outdoors.

Once you reach the path you do not have far to go before you reach a shelter, a place that I like a lot; as do a lot of other people because it is a popular place to visit for the day to have a picnic. It is section 32 of the Sörmland Trail that will take you to the shelter, and if you keep following the trail after having reached the shelter you will soon reach an old clearfelling.

There are footbridges laid out in a few places, and Tycho had a lot of figuring out to do when it came to these footbridges. Charlie never saw the point of walking on footbridges until the day he jumped down into a deep ditch filled with water, but Tycho understod immediately that he is supposed to walk on the footbridges. However, he has jet to grasp why you should not cross them in a hurry, especially when they are wet and slippery. Tycho did not find it acceptable to walk behind me and Charlie, he does not have the patience for that. But once he had squeezed past us it became too scary to continue. He wanted to turn around, but he could not figure out how to do that without falling off. Charlie and I could easily step over him so Tycho ended up behind us once again. It did not take more than a second before Tycho once again had become frustrated with our tempo and he squeezed past us again… This was repeated again and again on every footbridge.

After having crossed the clear felling we followed a road, but we soon turned off onto a path to explore the trail Kokärrsleden, a short trail through a mature forest that is supposed to be more or less undisturbed. The first thing we encountered was flagging tape for hunting, but we did not encounter any hunters.

While walking along the trail it struck me that this was the first time in a long while that it was just me and the dogs. For the most part I had always hiked alone, but once I got to know other outdoorsy people I seem to always be in the company of others. Even though I very much enjoy the company it was nice to be out with the dogs on my own again. I could focus entierly on my boys and our surrounding without having to take anyone else into consideration. I realised I have missed that more than I thought.

We came across an old trapping pit for wolves from the old days when wolf hunting was a civic duty and you could be fined for not hunting. Soon after we had passed the pit Tycho began showing signs of being tired. Luckily the shelter was not very far away, but before we could get there we had to repeat the same procedure as earlier on the footbridges.

Once we were back at the shelter I prepared for the night and served all three of us lunch. Afterwards I laid down in my sleeping bag with the dogs curled up next to me to read a book and enjoy the quiet. We were interrupted several times by people coming by to have a fika at the shelter, but I did not really mind chatting with other people for a bit. One man who stopped by with his little daughter left some firewood for the camp fire, a very welcomed gift as a friend would be joining me later and I had planned to welcome her with a camp fire.

When she texted me that she was on her way I got the fire going. When she arrived we cooked dinner and fell asleep early. We woke up to a beautiful sunrise and to Tycho who seems to think sleeping bags are a great invention for keeping humans trapped so he can kiss them without consent. My friend considers Tycho’s kissing to be a form of assault. It was the first sunny day in a long time, and we ended up sitting out in the sun while the dogs strolled around.

Around lunchtime two riders showed up, and that is when the calm was broken. Tycho had never seen a horse before, and he coul not stop barking at them even after they had dissapeared. He knows very well what ‘no’ and ‘quiet’ means, but as soon as I took my eyes off of him he began all over again. It was as if he wanted to have the last word, and I realised my little puppy was starting to become a teenager. The exact moment I realised this my friend took a photo of me and Tycho. That photo really is worth a thousand words.

Soon a family showed up to roast hot dogs over a fire, so we packed up our gear in the shelter and prepared to head back home. My friend had arrived by car, and so it was a short walk to the car during which Tycho suddenly lost his hearing and all of his manners. Teenager, indeed.

Once we were all loaded up in the car and driving back my friend glanced back at the dogs and exclaimed: where is the puppy? I quickly turned around and it took me a few seconds before I spotted Tycho. Charlie was sitting on top of him, and only Tycho’s head and a paw was visible. Perhaps Charlie lost his patince with the teenager and found his own solution to the problem.